Handlingens lov

När jag ber henne köpa något billigt går hon förbi pölsan och isterbanden och strömmingen och köper hårda, böjda tunnbröd som smakar härsket. ”Men det är ju tacos,” säger hon. Tackos. Vem har hört talas om tackos? Och osten och pepparsåsen och ett paket köttfärs och litet smått och gott. Det blir många sköna slantar. ”Jag bad om något billigt,” säger jag. ”Det här är lättlagat och relativt billigt,” svarar hon. Hon menar inte att låta snorkig.

När jag ber henne köpa något gott går hon förbi grisfötterna och ungnötlevern och laxen och köper – tackos. ”Du vänjer dig vid smaken,” säger hon. Hon måste leva på tackos. Jag försöker lära mig att vara tydlig när jag beställer. Men om jag ber henne köpa stekfläsk och det råkar vara slut, kommer hon hem utan någonting alls. Hur kan jag då göra palten? Grisfötter finns nästan aldrig. Jag ber henne hålla utkik. Varje gång får jag säga vad hon ska köpa, med tillägget: ”men om det finns grisfötter, köp det i stället.” Man vill inte att någonting ska förfaras. Efter varje tackokväll får jag äta torr, stekt köttfärs i tre dagar.

Jag har inte hjärta att säga till henne om tackosen. Hon vill mig väl och handlar åt mig av egen fri vilja. Måndag och fredag, vecka ut och månad in. Innan diabetesen gjorde att de fick kapa benet på mig, tog jag handlandet för givet. Jag var ironisk om det, till och med. Om jag haft mina skånkar kvar idag, skulle jag ha sagt om Handels strejkvarsel att det var ett hot mot vår kulturs innersta kärna. Ironiskt, förstås. Ja, jag äcklades av kommersen. Nu är en av mina högsta önskningar att själv få gå i affärerna, känna på tomater och klädkvaliteter, inspektera köttbitar och tulpanbuketter, handla med sinnena, som jag gjorde utan att veta om det. Åka särskilt till Bromma Chark för att få tag på dem, grisfötterna. Men jag sitter med min stump och mina hundrafemtio kilo i en värld av handel och kan inte handla. Torr köttfärs är min arvedel. I morgon är det fredag, då säger jag till henne.

(Utmaning: skriv om att handla)