Mellan styrsel och yrsel

Jag förstår inte vad som händer mig. Huvudet svirrar skumt fast jag inte åker enhjuling och jag pustar fast jag inte sprungit. Ringde mitt ex alldeles nyss, bara för att höra av mig. Nej. Du vet. Ibland ringer man bara för att och så finns det ändå en hemlig agenda långt, långt bak i skallen, den här gången i form av en teoretisk tankelek om hur vi skulle kunna komma tillbaka till varandra. Det förstod jag i och för sig var uteslutet så fort jag hörde hennes röst men jag blev ändå slagen ur banan när hon började prata om en annan. En annan som hon gick och suktade efter. Det var då det började snurra i skallen.

– Har du några känslor? frågade hon.

Öppet. Nyfiket. Odramatiskt.

– Neej, sa jag mörkt.

(Det skulle ha varit du, sa jag inte.)

(Jag sa inte att i teorin är vi gjorda för varann.)

(Jag lyckades avsluta samtalet till slut)

Nu sitter jag med telefonluren i handen och balanserar mellan styrsel och yrsel. Jag vill inte ha henne men jag vill inte heller att någon annan ska ha henne. Är jag så lumpen? Är detta jag? Vad är det jag vill?

Jag är lycklig i min ensamhet så länge hon inte är ännu lyckligare med någon annan. Jag vill att vi båda ska vara ensamma till evig tid.

Det är vad jag vill i min småaktighet. Allt annat gör mig yr.

(Utmaning: skriv om yrsel)

ps. Uttrycket ”mellan styrsel och yrsel” har jag snott av Martina Lowden.