Drömmen om en blå gud

Hon drömde, så hon drömde, om en gud som var skimrande blå och vänlig men liksom tankspridd. Gud höll fram ett häfte som mycket liknade det som brukade höra till mellanstadiets matteböcker och som låg inlåst i magisterns katederlåda. ”Du får rätta dig själv,” sa Gud. ”Var det allt det var? En skola??” stötte hon fram. ”Ja, det var allt,” sa Gud och log. Surmulet satte hon sig med facit. Hon hade precis klarat sig i medkänsla och disciplin men kört i uppmärksamhet och livsförståelse. ”Hur blir det nu då?” frågade hon, fortfarande avig men inte utan bävan, när hon kom tillbaka med häftet till den blåa guden, som strök henne över pannan och sa: ”Du får vila upp dig här ett tag, sedan skickar vi dig tillbaka. Ja, vi är så gammalmodiga, från ditt perspektiv sett, att vi låter en del – de flesta, faktiskt – gå om klassen.” Och hon blev tilldelad ett rött skynke, jättestort, som blåstes upp och blev som en mjuk tunnel. ”Får jag inte vara med andra?” ropade hon till Gud innan hon sögs in i tunneln. ”Nästa gång. Eller nästnästa. Någon gång. Nu ska du vila.” svarade han och hans rop blev svagare och svagare. Hon hann precis upptäcka att hon förnam en puls i tunnelväggen. Sen vaknade hon.

(Utmaning: skriv om facit)