Saidas dröm

”Om alla som bor här skulle gå samman...” Saidas röst slocknar. Metodiskt bygger hon på ett torn av pinnar. Vi är nio år, hon litet mer, jag litet mindre, och vi sitter och leker vid muren som omgärdar lägret. ”Det här är inget vanligt ställe, vet du,” säger jag förnumstigt. ”Vi som bor här bestämmer inget.” ”De som bor på vanliga ställen bestämmer inte heller,” säger hon vasst. Det blir så här när man pratar med Saida. Det går liksom runt, runt. ”Vad tänkte du säga?” frågar jag för att få litet fart på samtalet. ”Om alla som bor här skulle gå samman skulle det bli som FN! Vi kunde kräva saker!” FN:s ge-ne-ral-för-sam-ling har vi sett bilder på i skolan. De kom med ett lä-ro-me-dels-paket från Unicef. Jag skrattar. Skillnaden är så stor mellan vårt ruffiga läger och de fina människorna i FN. ”Vad skulle du kräva?” frågar Saida. ”Att de skickade leksaker. Och frukt. Och att Almuts och deras släktingar inte skulle få alla privata matsändningar.” Jag säger det snabbt för jag har tänkt på det länge. Det händer att lokala affärsmän kommer med extra mjöl och salt och ris och sånt till internflyktinglägret och då blir det kaos och de bara delar ut och de som inte är framfusiga har ingen chans. ”Jag skulle kräva att det blev fred och vi fick flytta hem,” säger Saida och raserar sitt fina torn med en mjuk handrörelse. ”Och alla skulle få nya fiskeredskap och båtar och varje flicka skulle få en ny klänning...” Jag hinner inte fråga om pojkarna, för hon reser sig upp och fortsätter: ”... Men sen! Sen ska vi inte behöva få nånting mer! För alla ska kunna leva på vad de har och bestämma själva vad de ska köpa för pengarna!” Jag tittar storögt på henne. Vi är för små. Hon kan inte minnas någon sådan tid. Någon osedd kraft har smugit in i henne och gett henne sådana syner. Jag frågar henne inte om hon tror att det går. Vi vet båda att det är hopplöst. Jag hjälper henne att bygga upp tornet. Sen är det dags att köa för vatten.

(Utmaning: skriv om kraft)

Pulp

Detta har jag hört: Det fanns en tid när levande sniglar ansågs vara det bästa smörjmedlet för vagnshjul. Nu är det dokusåpor, tevespel och pocketdeckare på papper av låg kvalitet som håller hjulen igång. Som håller hjärnorna upptagna och förflackar dem, medan vi lovar bort allt vi äger i så kallade lån (utan ränta) för att hålla euron under armarna. Låt mig säga det: ESM är odemokratisk smörja. Snart är den här.

PS: Det är fel att fråga sig vad sniglarna hade gjort för fel. Genom sin konsistens var de helt enkelt bäst för uppgiften. Däremot är det inte fel att fråga vad sniglarna har med ESM att göra. Svar: ingenting.

(Utmaning: skriv om smörja)

Högst upp i huset

Jag bor högst upp i huset, i tornrummet. Mamma och systrarna är spridda neröver. Jag vet knappt var hälften av dem har sina rum men jag har mitt här, med utsikt åt alla håll och en toalett dörr i dörr. Det är sällan jag går längre än dit. Jag är husets enda karl. Jag målar mina tavlor. När färgen tar slut, eller dukarna, skickar jag Sivan till I B Wahlströms på Olofsgatan. Hon kommer oftast tillbaka med vad jag behöver. Annars skickar jag henne dit igen. Duk låter jag köpa på rulle, sen får Astrid spänna upp den i de dimensioner jag vill ha. Vera och Ottilia ser jag inte mycket till. De ansvarar för städningen och vi har haft en del kontroverser kring mitt rum, som alla med rätta kallar ateljén. De får absolut inte komma in när det är dagsljus, för det är min arbetstid och den måste de respektera. De anför trötthet på kvällarna när de kommer hem från sina jobb och diverse lössläppta aktiviteter på helgkvällarna. Återstår lördag och söndag på dagtid men jag säger STOPP. Så de kommer i allmänhet på onsdagskvällarna kring sju, efter middagen. Måltiderna lagas av mamma men hon är åttiofyra år, så på sistone har lilla Beata börjat gå henne tillhanda, med växlande resultat. Maten levereras upp till mitt rum. Jag skulle bli irriterad av pladdret i matsalen. Trots att jag aldrig träffar hela familjen samtidigt, är jag glad att kunna styra dess liv här uppifrån. Till hjälp har jag en utsökt japansk klangskål vars ljud fortplantar sig genom hela huset. När så händer kommer en utsänd där nerifrån och undrar vad jag behöver. Cigarrer, säger jag. Eller lemonad. Aldrig tidningen. Astrid har tränat hunden att komma upp till mig med Svenska dagbladet varje morgon. Jag hävdar att han skulle kunna dresseras till mer, som att bädda min säng, men då ler Astrid och säger att hon tror det är mindre jobbigt för henne att göra det själv än att lära upp Bimbo.

(Utmaning: skriv om att delegera)

Mandelträdet i fängelsecellen

Cellväggarna föll inåt, hotade att krossa mig. Tankarna och känslorna stockade sig, drev färg till mina kinder och jag kunde bara andas i stötar, som ett gammalt kylskåp. Rån. Dråp. Sex års fängelse. Varför föll aldrig de där väggarna?

Så fort jag fick domen kom skulden. Den som höll på att äta upp min mage medan huvudet snurrade. Varför? Jag hade begått många brott förut. Det jag älskade var att planera dem. Få fokusera på något helt utanför. Flyktbilens placering. Tidpunkten för aktionen. Plats för byte av flyktbil. Korttidsförvaring av bytet... Jag kände mig som en vd. Agera kraftfullt i världen. Och lyckas. Många gånger lyckas. Ända till den här gången.

Jag fick tabletter i fängelset för väggarna som hängde över mig och för snurret i huvudet. Det hjälpte inte. All min inlåsta tid vandrade jag i cellen, ofta också på natten, tills jag blev tillsagd. Tillsammans med de anda internerna var jag liten och försagd men det var skönt att inte vara instängd på de åtta kvadratmetrarna. Jag var så rädd för cellen, trodde att huvudet skulle sprängas där någon kväll.

Så fick jag en bok i posten. Den tyckte jag om. Mandelträdet i din trädgård. En liten, enkel bok om uppmärksamhet. Där stod hur man skulle meditera. Det verkade så lätt. Jag satte mig på min brits. Det var inte lätt. Det var så komplicerat som så: man skulle följa andningen. Det gick väl ett par andetag, sen flödade tankar och minnen in. Jag blev förbannad och reste mig. Sådär höll jag på.

Jag har fortfarande svårt för att fokusera men jag reser mig inte upp. Tankarna och minnena får finnas. Jag återvänder lugnt till andningen. Cellens väggar står upprätta igen. De omsluter en fånge men det kunde lika gärna vara en munk. Här har jag att leva ytterligare fyra år av mitt liv. Mitt liv är portabelt. Jag kan leva var som helst. Jag skriver dagbok. Innanför dörren har jag en plats för mina skor.

(Utmaning: skriv om att fokusera)

On a mission

I'm on a mission from Buddha. I am to eradicate all greed, all hatred and all illusion. From the face of the earth? No, that would be an easy task. I am to wipe them out from my innermost ”me”. He says that that way, in time, we will purge mankind of delusion. And I confess my disbelief and say: ”Is there time?” And he smiles. His childish grin! He whispers: ”Love yourself!” and vanishes.

It must be something like training a dog, I think. Because most things are like training a dog. Either you can go for the easy option out: correct the dog without giving an alternative, chastise it without maintaining a framework of play. It seems like the easy option but you can only aspire to have a dog who is superficially well-trained, if at all. That's how I train dogs, unless somebody explains to me exactly, step by step, the other version. Every time. It is so easy, that I can't understand it.

It must be something like Buddhism. It is so easy, that I can't understand it. ”Eradicate greed, hatred and delusion.” ”Start by sending lovingkindness to yourself.” I ask the political question: ”Have we got time?” and get the political answer: an enigmatic smile.

(Utmaning: skriv om ett uppdrag)

Min tillvaro

Gikten har jag. Och reumatismen. Jag blir yr på morgnarna och ibland når jag inte ner till golvet med fingertopparna. Allt är tungt. Det är tungt att vakna, det är tungt att leva och alla vänner har vänt sig från mig eller dött. Man är väl inte attraktiv när man sitter med en obetydlig pension och inte kan röra sig mycket. Rollator? Jo, det är klart. Det fungerar förstås. Men vem vill bli sedd med rollator på stan?

Jag gör inte mycket. Det är inte mycket jag kan göra. Händerna är det inget fel på men jag kommer mig inte för att handarbeta. Vem skulle jag sticka åt? Brodera är för engagerande. Som att lägga pussel. Teven finns förstås men jag kräver bättre intellektuell stimulans. Nej, jag kan inte läsa. Tänk om jag gav mig i kast med en bok som inte var värd besväret?

Jag har att stå ut med många plågor men en sak är jag glad över: att jag sluppit bli en gnällkärring, trots alla mina besvär.

(Utmaning: skriv om att vara förskonad)

Installationen på Skallen

Han var glad. Han tjoade. Ljudet studsade snabbt mellan granitväggarna i det gamla stenbrottet, blev ett vrål, när han kastade sig från sida till sida i en lian av rep. Över avgrunden. Vi lockade upp honom och han klättrade, smidigt, lydigt. Bergqvist sa:
– Vad håller du på med?
Han sa det förbluffande neutralt och mannen svarade beredvilligt:
– Jag testar mina installationer. Skallen ska bli en plats för barn. Jag har två hängbroar färdiga och en ligger däruppe. Den är ett plockepinn än så länge. Jag har inte haft så mycket tid...
Han såg så onaturligt lycklig ut. Som om han tillhörde en religiös sekt.
– Vad har du mer för planer? frågade Bergqvist.
– Tja... Jag följer inspirationen. En klättervägg hade jag tänkt, förstås.
– Ska du ta betalt av barnen?
Han log ännu saligare.
– Nej, o nej. Det här är ideellt.
– Du har gjort fästanordningar i stenen och därvid brukat cement.
Mannen reagerade inte på den litet myndighetsaktiga tonen.
– Ja, det ska sitta säkert.
Bergqvist strök sig över skulten. Nu hade vi lyssnat länge nog på denne Glad-Jesus.
– Jag är tillsyningsman på Skallens naturreservat. Du har ett dygn på dig att plocka bort dina grejer och återställa berget så gott det går. Vid vite!
Och han tog namn och adress. Mannen verkade fortfarande glad men arg på samma gång.
– Och vad ska det bli av barnen? fräste han upp i ansiktet på Bergqvist, som backade.
– Blir du aggressiv tar jag hit ordningsmakten, sa han myndigt.
– Jag är inte aggressiv! Jag har planerat det här för barnen hela våren, och för ett levande Skallen. Tänk, när de små kastar sig ut i repen! Du kan inte förhindra detta!
– Tänk när de små trillar ner trettio meter, sa Bergqvist torrt. Tjugofyra timmar. Vid vite. Och laga stängslen du har klippt upp också.
Vi gick, raka i ryggen. Jag såg mig om en gång. Då satt den glade, arge mannen i hopsjunken ställning på en sten. ”Knäckt”, tänkte jag. Men nästa morgon när vi kom till Skallen hade hans lekpark utökats med två klätterväggar och den tredje hängbron. Vi såg honom inte och han fanns inte på den Haverdalsadress han lämnat. Installationen var kvar i några veckor, älskad framför allt av tonåringarna, som med pannlampor på kastade sig över brottets djup på nätterna.

(Utmaning: skriv om ett stenbrott)

Strypt vatten

Färdigjoggad längtar hon bara efter en macka med salami på. Hemma sitter Hasse och Göran nedsjunkna i den trådslitna soffan. Det är värst på armstöden, förstås, men hon skiter i soffan just nu, nu står hon gulbelyst vid den öppna kylskåpsdörren, käkar salami utan bröd och halsar folköl till, en burk på tretti sekunder, bubblor i öronen. Kylen stängs med en smäll och hon ger sig av mot badrummet.
– Dom har strypt vattnet, ropar Göran.
– Vaa?
– Tillfälligt avbrott bara. Värden ringde.
Alla skymford är för grovkalibriga. Hon nöjer sig med en förtvivlad grymtning. Vad Hasse och Göran inte vet, är att hon ska på lägenhetsvisning i kväll. Träffa snajsig mäklare oduschad efter joggingturen? Nej, o nej. Missa en avsides liten pärla till lägenhet för under en miljon? Nej, absolut nej. Hon rafsar i det gemensamma badrumsskåpet. En kohlpenna faller i toalettstolen. Bakom en årsförbrukning tamponger från nån lågprisbutik i Ludvika hittar hon vad hon sökt: en tiopack våtservetter med aloe vera- och gurkdoft. Håret går inte att göra något åt. Jo. Hon ska vaxa det. Först virvlar hon runt med de små pappersrektanglarna på sin kropp. De flaxar som kålfjärilar. Alla tio går åt. Sen snor hon Marjas hårvax. Det är lätt att bli snygg nu för tiden. Tänderna gnuggar hon med en frottéhandduk.

Lilla kjolen, lilla klacken, borsta kappan och sen ut.
– Vart ska du? ropar killarna simultant.
Hon svarar inte. De kommer att bli ledsna över att hon ledsnat på det kollektivliv som de alla bedyrat skulle vara för livet.

(Utmaning: skriv om ett avbrott)

Släpbroms

”Släpbromsen kallar de mig,” tänker jag, där jag ovigt hasar fram i skidspåret. Det är orättvist att tänka så, de kallar mig säkert ingenting särskilt. Solen skiner, det gör dem säkert inget att stanna upp och vänta på mig ett tag. Förresten hävdar de att de stannar och lyssnar på Lars-Øivind. Det är han som äger marken här. Jag förstår att han har små miniföreläsningar för de andra, om alar nere vid vattnet och om ägarförhållandena. När jag kommer fram till dem har han nyss tystnat. Vi står och ler kisande mot varandra, som man gör på en perfekt skiddag. Sen åker vi igen. Jag är i hälarna på Moa i två skidtag, sen sackar jag efter igen. Jag försöker att inte tänka på att jag sinkar de andra. Jag vet att jag kan åka litet fortare om jag anlägger någon sorts sprintstil men då måste jag titta stint i spåret framför mig och alla härliga halvtänktheter försvinner ur huvudet. Monotona synintryck och inga tankar, bara det rytmiska räknandet av stavtag? Nej, tack. De får vänta på mig.

Stolt sen att jag åkt i mitt eget tempo och inte kommit med självironiska kommentarer om det. För många av oss är livet en oavbruten tävling. Jag har klivit av den banan och oftare och oftare minns jag att det är så.

(Utmaning: skriv om att bromsa)

Kotte till receptionsfarbrorn

Det var ett oansenligt motell i New Hampshire. Vi hade varit på skogsutflykt och var hungriga och trötta. Mörkret hade fallit när vi lade till med vår stora hyr-cheva invid receptionen. Ut kom springande en liten man med en lustig, stor metallbricka. Den visade sig vara bemålad med en bild av motellet i fågelperspektiv.
– Jag vill inte att ni ska behöva kliva ur bilen, sa han och liksom stötte brickan mot oss.
Varje rumsnyckel hängde på bilden av det rum den passade till.
– De här tre är inte så bra, sa han urskuldande och blygt och visade på brickans avbildning av rummen på innergården.
– Det här är nog vårt bästa rum, fortsatte han och dröjde med fingret på ett nyckellöst rum på ena gaveln. Men som ni ser...
– Vilket rum rekommenderar ni? Av de som är kvar, alltså? frågade Elvira, min fru.
Hon var otålig och ville äta.
Han var tyst onaturligt länge. Så viskade han:
– Det här.
Rummet låg i en liten flygel invid en cirkelrund damm. Vi betalade i förskott och fick vår nyckel.

Rummet var verkligen mycket fint, förutom den turkosa heltäckningsmattan. Barnen satte sig på den och samlade ihop alla våra vitmålade kottfigurer. Vi hade försökt göra mumintroll men det var svårt att hitta tillräckligt tjocka kottar. De betedde sig underligt och viskade sinsemellan. Till slut sa Astrid:
– Vi vill ge ett mumintroll till den snälla farbrorn. Det finaste.
– Det är hans jobb att vara snäll, svarade Elvira vänligt.
– Nej, för han var snällare än de andra farbröderna. Och brickan var fin.

Jag och Astrid blev emissarier. Vi gick till receptionsfarbrorn med det finaste mumintrollet.
– Som tack för god service, sa jag.
Han stirrade på oss och började sen gråta. Tårar rann. Snor rann. Han försökte säga något men det gick inte.
– Han håller för hårt i Mumintrollet, viskade Astrid upprört.
Till slut avlägsnade vi oss backande från receptionsdisken. Barnen gav inte bort fler mumintroll, särskilt inte till receptionsfarbröder.

(Utmaning: skriv om att checka in)

En hemlighet

Hon tog den skamliga hemligheten med sig i graven. Han fick aldrig veta varför hon vägrade att röra vid honom intimt efter att den första illusionen av förälskelse klingat av. Femtio år. Femtio år i samma hus utan en nattlig smekning, bara för att han hade navelludd.

(Utmaning: skriv om ludd)

Sockerspår

Här är jag, alltid litet för sen eller litet för tidig. Idag för tidig. Släntrar över sommarängen till ditt lilla hus. Jag vill hellre vara hemma, påbörja ett av mina andliga självporträtt, men jag ska hem till dig och baka kanelbullar. Jag har en förpackning pärlsocker i näven. Jag tog en som jag hade hemma i stället för att gå till affärn. Var det dumt? Skulle jag ha varit i bättre tid om jag gått förbi ICA? Jag låtsas grubbla väldigt mycket på denna präktiga fråga men i själva verket går jag och planerar mitt andliga självporträtt. Jag gör dem inte så ofta. Det första gjorde jag 1998 på hösten. Det var bäst. Sen gjorde jag ett nån gång 2002 – 2003 som jag har tappat bort. Nu ska jag göra ett till. Jag har ingen aning om hur det ska se ut, det kommer att komma. Vad jag funderar på är vissa färgblandningar. Att få fram en bra grön är alltid slitsamt och jag pustar redan vid tanken. Så är det en viss nyans av koboltblått som jag vill lägga bredvid en djup saffranston. Det är det hela porträttet handlar om för mig. Det där med motiv och sånt låter jag bara hända.

Fastän jag står en stund och tittar på ditt tak är jag tidig. Du välkomnar mig med kram och nystruken blus. Litet uppklädd. För mig? Du rullar in rullstolen i köket och jag är strax efter dig, dänger pärlsockerpaketet i bänken. Oj, vad det var lätt! Du börjar fnissa och jag förstår vad som har hänt. Den lilla pipen är öppen och jag har hållit paketet upp och ner, lagt ett Hans och Greta-spår av socker över ängen. Det blir kanelbullar utan socker på och de är goda. Pärlsockerspåret ska jag lägga in på tavlan. Jag kisar och ser det för mig. Det blir nästan som en aboriginsk prickmålning. Nästan. Det koboltblå blir fint till, och saffranstonen. Gult som nästan är orange. Alla färger finns. Det är bara att blanda.

(Utmaning: skriv om att blanda)

I lagunen

En onaturligt stilla natt i lagunen splittrades av en salva från ett automatgevär som kastade sin kvast över våra huvuden. Vi hade tur och otur: var nära stranden på södra sidan. Lätta att hitta för spejarna men det var också lättare för oss att gömma oss. Med en mjuk rörelse puttade R ut den lilla flotten som bar allt vi ägde ut över vattnets spegel. Nu gällde det överlevnad. Vi tittade på varandra. R darrade. I timmar hade vi varit i vattnet. Jag bröt två vasstrån i vardera änden, gav ett till R och vi gled under ytan just som den andra salvan kom.

Det var otäckt. Liggande under vattnet hade vi ingen överblick men vi kommunicerade med varandra genom att hålla hand. Tricket med vasstråna fungerade. Vi fick luft genom den lilla kanalen.

Bara ett halvt dygn tidigare, när det stod klart att vi skulle vara tvungna att fly över lagunen, hade jag berättat för R om den gamla, gamla svenska filmen där en flyende brottsling gömmer sig precis så: i strandkanten, liggande under vattnet, skötande andningen genom ett vasstrå. Lasse-Maja var det. Han gjorde enormt intryck på mig som barn. Nu fick han hjälpa mig hjälpa en krigsflykting med dubiöst förflutet på andra sidan jorden.

Vi tror att vi låg under ytan i många timmar. Det hade längesedan grytt när vi långsamt, fortfarande under vattnet, gled ut en bit innan R försiktigt stack upp huvudet. Inga patruller. Vi tycktes ha klarat oss så här långt. Men resten?

(Utmaning: skriv om salva)

Snurra

– Så du har legat och snurrat i natt igen, säger mamma smeksamt.
Jag vet vad hon vill. Vad hon skulle ha velat. Hon hade velat komma över i vargtimmen, vyssja och vagga, koka varm mjölk åt mig och hälla i litet honung, stryka mig på det där speciella stället ovanför näsroten. Jag är trettiofem. Jag har egna barn. Måtte de inte vara mina bebisar när de är vuxna.
– Nej, jag har inte snurrat. Jag snurrar inte när jag inte kan sova. Jag ligger platt på rygg i kungsställning och rensar huvudet från tankar.
– Ja, jag förstår, säger hon ömkande. Du har för mycket att tänka på. Och Per tar inte sitt ansvar. Det tycker inte jag.
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag säger vilka ord som helst som kommer för mig.
– Jag valde inte Per för att han är ansvarsfull, utan för att han är rolig.
– Så resonerar ingen normal flicka!
Mamma är uppbragt nu. Mina känslor är inte nära, för vi har haft det här ämnet uppe förr. Att tala med mamma: att på måfå plocka en gammal bucklig vinylskiva ur samlingen och spela upp ännu en gång.
– Mamma, jag måste gå.
Mamma börjar hulka.
– Du vill inte tala med mig om eran relation!
– Jag är på jobbet. Jag måste jobba, säger jag lent.
Någonstans i magen ett minne av när jag var rasande på detta. Ja, på henne.
– Ring mig så fort du hinner, då.
– Ja, mamma.

(Utmaning: skriv om att snurra)

Om saltet mister sin sälta...

Han är exegetikdoktor i yngre medelåldern, hon är i samma ålder, bildkonstnär med läsarbakgrund. De brukar stöta ihop på kvarterskrogen med de billiga plankstekarna. Cigarrettstanken sitter kvar i väggar, tak och inredning flera år efter att förbudet att röka på näringsställen infördes. De är vana. Båda bor smått. Det här är deras vardagsrum. Den här kvällen träffas de redan i dörren, bestämmer sig för att avnjuta sina köttbitar tillsammans.

Det kommer efter två glas surt rödtjut. Det kommer alltid efter två glas: det teologiska spörsmålet. Aldrig teodicéproblemet eller ”Tror du att Jesus gick på vattnet?”. Tron är hon inte intresserad av. Hon är trygg i sin otro. Nej, hon ställer faktafrågor som åtminstone teoretiskt går att besvara. Nu kommer frågan när han saltar litet extra på sitt gratinerade potatismos.
– Har du kollat så att inte saltet har mist sin sälta? säger hon och ler.
Han ler tillbaka.
– Jag kollade alltid när jag var yngre, fortsätter hon. Jag kan inte tänka mig under vilka omständigheter det skulle kunna göra det. Mista sin sälta, alltså. Men Jesus pratar ju om det i bibeln.
Han har tur. Den här funderingen kan han svara på.
– Förmodligen är det så här: på Jesu tid tog man salt ur Döda havet men i form av salt sand, som man sydde in i tygpåsar. Själva påsarna med sand kom förstås också att kallas salt. Man kokade med dem i maten och plockade upp dem när det blivit lagom salt. Så småningom urlakades förstås saltet ur sanden och saltet – saltpåsarna – hade mist sin sälta.
– Du är som en bibeldatabas, säger hon belåtet. Och jag har dig för mig själv!
– Och du skulle kunna vara en konstdatabas om jag hade vett att fråga men jag kan för litet.
– Jag kan ingenting om konst. Jag bara utövar den.
– Du vet väl vilka färger som går ihop och sånt. Kan vi inte gå på konstutställning tillsammans någon gång?
Han rodnar när han säger det. Sju år på samma sylta och nu vågar han sig äntligen på ett nästa steg, steget ut någon annanstans. Han rodnar ännu mer när hon ingenting säger.
– Hallå? säger han till sist.
Det är tjockt i halsen.
– Förlåt. Jag satt och tänkte på saltpåsarna. Kunde inte komma på om de var praktiska eller inte. Vad sa du?
– Gå på utställning?
– Visst. Visst kan vi det, säger hon förstrött.
Det blir aldrig av. Det hörs. Och han kommer inte att våga fråga igen. Han känner sig dömd att för evigt vara instängd i denna stinkande bur.

(Utmaning: skriv om salt)

Perfekt

När jag vaknar brukar jag tänka att den här dagen är den sista. Hittills. På den här breddgraden möter den ständigt på ett nytt sätt, med ett nytt ljus – eller med en ny kvalitet av mörker. På denna min sista dag tar jag ut hunden. Först när man hamnar utomhus kan man fullt förstå den dag som är. Den sista hittills. Den sista i världshistorien. Det ger en framskjuten position. Dagen blir laddad med mening. Här är jag och mina små bestyr på världens allra sista dag. Hittills.

(Utmaning: skriv om en perfekt dag)

Vid Olovslundsdammen

Den lilla är femton, kanske sexton. I den storas ögon är hon klädd som alla ungdomar i hennes ålder men en som kan läsa koderna ser att hon förmodligen inte hör till de mest populära – ty sådant kan basera sig på vilka lappar som sitter på kläderna. Så var det även på den storas tid. Den stora bär en bekväm täckjacka, för det är ett par grader kallt. Ändå har de satt sig på bänken vid Olovslundsdammen, den lilla och den stora.
– Här finns det salamandrar, säger den stora tankspritt.
Hon ska intervjuas av den lilla och är litet anspänd. Den lilla gräver i ryggsäcken och tar fram en A4-mapp med många klistermärken på samt en otroligt liten apparat.
– Gör det något om jag spelar in vad vi säger? frågar hon.
Hennes klara stämma vibrerar i vinterluften.

Det är ett enkelt samtal. Den lillas frågor är intelligenta, tydliga. Om hantverket mest. Hur mycket den stora arbetar per dag, hur hon tar sig igenom tröga perioder, vad som är svårast. Den stora svarar samvetsgrant, njuter plötsligt av situationen, av flickans behagliga väsen. Hon ska prya hos henne nu, den lilla. I två veckor. Komma med sin egen dator, jobba med sitt. Två morgnar ska hon till och med vara med på tidningsrundorna. De som ger pengarna till hyran.

– Man blir inte rik, säger den stora.
– Vad är viktigast? frågar den lilla.
Den stora tittar ut i luften, samlar orden:
– Det viktigaste är att hejda sig. Stanna upp inför världen, se den med väckta ögon. Bli nybörjare igen. Det är både arbetet och belöningen med att vara författare. Förstår du?
– Jag tror att jag förstår. Det är som när man hittar på en alldeles ny formulering, kanske.
– Ja, det hör dit.
Den lilla sitter tyst och tänker.
– Är vi klara? frågar den stora mjukt.
Den lilla nickar.
– Då kan vi gå hem och dricka kaffe. Eller te. Eller choklad. Det börjar bli kallt om rumpan.

(Utmaning: skriv om att hejda sig)

I andra hand

Viss forskning säger att man bedömer och kategoriserar en person inom loppet av en nanosekund, på grundval av tre godtyckliga faktorer. I det här fallet var det hennes lugna röst, hennes säkra sätt att röra sig och hennes mapp. Hon hade tänkt på allt och allt låg i hennes mapp. Bruksanvisningar till ditten och datten, en hyresavi, en elräkning, till och med den lilla manicken som man använder för att frosta av frysen.
– Ni får själva besluta vad ni vill ha kvar. Stereon? Den har bluetooth. Fasta telefonen? Köksgrejerna?
Vi tittade på varandra. Vi hade helst inte velat hyra möblerat.
– Fasta telefonen, sa Bitte. När man ska ringa till myndigheter.
Som om vi ringer så mycket till myndigheter.
– Annars får nog det mesta gå, sa jag. Om du ursäktar.
– Ja men alla möbler blir kvar.
Stark klang i rösten utan att vara hård.
– Givetvis.
En tur till tvättstugan. Varje maskins egenheter. Bokningssystemet.
– Källarförrådet får ni inte, sa hon när hon gick förbi och klappade på dörren. Är det klart?
– Det är klart.
Tillbaka uppe i lägenheten. Citron- och marängpaj med kaffe till.
– Nå, är ni intresserade?
Vi tittade på varann, nickade. Det var ganska mycket möbler.
– Dåså. Så här har jag tänkt: Hyran är på två och åtta. Den sänks några tior nästa månad men vi avrundar till två och åtta. Elen snittar tvåhundrafemtio per månad. Det tänkte jag att vi bakar in. Sen har jag rätt att ta ut tio procent extra för att det är möblerat men det tänkte jag låta bli. I stället vill jag att ni kollar min post och mejlar mig om räkningar, OCR-nummer och så vidare. Summa summarum tretusenfemtio – med administratörsplikt. Kan det vara en deal?

Vi lekte karaktärsleken på vägen hem.
– Noggrann, kontrollbehov, bestämd, vet vad hon vill...
– … anal, ordningssam, juste, tillförlitlig...

Inflyttningsdagen den första oktober höll på att gå om intet på grund av ett okaraktäristiskt regnfall men vi dök upp till slut med vår lilla lastbil från OK. Inte en möbel, bara prylar. Och regnet vräkte. Och på lägenhetsdörren en stor lapp. ”Hann inte städa färdigt. Sorry”

Hon hade inte ens hunnit börja städa, visade det sig när vi öppnade dörren. Tomma och halvfulla flyttkartonger beströdde golvet som var smutsigt och grusigt. Badrummet var fullt av ingrodd kalk, som inte riktigt hade synts bakom hennes luftiga handdukar. Köket var kladdigt och äckligt. Om spisen var framdragen behövde vi inte kolla. Bitte började gråta. Jag försökte trösta henne genom att starta karaktärsleken igen:

– Tvetydig, schizoid, ansvarslös...

Efter ett par dagar fick vi ett mycket urskuldande mejl. ”Jag har ingen aning om vad organisation är...” stod det. ”Räcker det om vi drar av en halv hyra för att ni fick städa efter mig?”

(Utmaning: skriv om ordning)

Resa i tiden

Jag företog en resa i dagbräckningen. Den gick till ditt äldreboende i Gröndal. Att kliva in i din lägenhet: rullstolsbreda dörrar, praktiska linoleumgolv, förhöjd toasits och ändå en svunnen tid. Ditt sparsmakade vardagsrum som om sextiotalet inte passerat än. Köksinredningen, mammas och pappas gamla från slutet av tjugotalet, välskrubbat trä. Den obligatoriska kaffeduken, ett nymanglat snömoln. Finska pinnar, brysselkex och kardemummabullar. Kaffe ur finkopparna som mamma och pappa, statarna, köpte på avbetalning inne i stan. Jag tänkte att det var en resa tillbaka. Även dofterna var främmande.

Du satt och ojade dig över benen. Idag hade du inte orkat med alla rörelserna på sittgymnastiken. Vi gick till matsalen och åt köttbullar med stuvade makaroner och efteråt var dina ben som gelé. Du gick och höll dig i dörrposterna, ville trots allt inte använda rullatorn hemma. Räkningarna med darriga frågetecken på. Jag fick läsa och förklara. Tårar över oförmågan, glömskan, ensamheten. Jag såg att det var en resa till framtiden. Ska någon komma till mig i dagningen då, när jag sitter där med toalettförhöjningen och linoleumet och muggarna från Höganäs? Med darrigheten, gammelfolkslukten och de svårförståeliga räkningarna? När livsvägarna stängts, en efter en. Ska någon komma och ska jag möta henne med värdighet?

(Utmaning: skriv om en tidsresa)

Dagen svalnar

”Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren.”

Edith. Jag kan inte din dikt men dess rytm bor i mig, har funnits där som en rikslikare sedan tidiga tonår, att följa och att slåss mot och så småningom lekfullt försonas med. Nu är jag äldre än du nånsin blev och klappar baktakten till din vers.

Du har lärt upp oss alla, även oss som inte är poeter. Det är därför vi glömmer hur djärv din poesi var för hundra år sedan. Fri vers, ack, så rytmisk! Ett stolt kvinnligt subjekt!

Edith. Du var ung ända tills du dog. Du var lungsjuk. Tuberklerna och fattigdomen var dina motståndare. Men i ditt arbete stod du över fjuttigheter som dödshot mot hälsan och mot ekonomin. Du var übermenschlich med dina feberheta visioner. Du hade fötterna i den karelska leran men huvudet långt ovan molnen – bleka kinder, fläckigt röda.

Mängder av kvinnor kan och känner igen sig i sista strofen av ”Dagen svalnar”:
”Du sökte en blomma
och fann en frukt
Du sökte en källa
och fann ett hav
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.”

Säg mig, Edith, har du humor? För många år sedan gjorde Jonas Gardell en travesti av den där strofen. Vill du höra?
”Du sökte en kvinna
och fann en frukt -
du är närsynt.”

Bli förnärmad, om du vill. Men minns att bara de riktigt stora blir travesterade.

din vän
maria

(Utmaning: skriv om att svalna)

I livré

Den där kvinnan där borta vill visa att hon tillhör den där mannen, som är bäst. Det är därför hon har en väska med mycket guld på från Italien, skor som knappt syns och en klänning med mycket guld på som är sydd av han som syr för Madonna och Hollywood. Hennes mun är lycklig men hennes stora, vackra ögon verkar vara litet förlamade. Hon luktar underbart av äkta parfym, 200 dollar för en liten flaska. Pistillerna handplockas i gryningen och läggs omedelbart i etanol innan fukten helt lämnat dem. En enda överblommad blomma förstör hela satsen. Jag tog reda på det när jag fick veta vad parfymen kostar.

Själv är jag diskret elegant i livré. Jag går ledigt runt i sällskapet med en rund bricka fylld med gåsleverkanapéer och ankbröststoast men tänker på hur de stackars gässen tvångsmatats. Jag iakttar männens nedtonade elegans – silket i strumporna, en klocka som är värd lika mycket som en Ferrari – och föredrar egentligen den framför de karnevalsklädda kvinnornas grälla prakt. De påminner mig om nomadkvinnorna hemma i Rajastan. De som bär familjens hela förmögenhet med sig i form av smycken. Men det är ju praktiskt! Det är för att skydda dem! Jag ser en blottad vrist med en sko som väl kostar halva min årslön och jag undrar när man går över gränsen. Om man övar sig på att köpa dyrare och dyrare förbrukningsartiklar eller om man plötsligt en dag står där med sina miljoner och tänker – äh, jag ska köpa ett par handgjorda skor för 15 000 dollar. Egentligen borde jag kunna gå fram till vem som helst här och säga: ”Kan jag få 100 dollar att skicka hem till familjen i Rajastan?” Det vore en utgift de aldrig skulle märka. Men principen. Principen! Om alla som har mycket pengar skulle dela med sig till dem som har litet, hur skulle det då gå? Då skulle ju alla ha pengar! ”Det funkar inte, begriper du väl!” säger jag sammanbitet till mig själv.

(Utmaning: skriv om flärd)

Skriften på väggen

Vi fick vårt mene tekel av elefanterna som vände upp mot bergen, en reaktion på ett kollektivt minne som levat i hundratals år. Hos dem, inte hos oss. Vi, som kan allt, förstod ingenting när havet först drog sig tillbaka och sen med kraft vällde in. Det var tsunamin. Och vi hade inte kunnat tyda djurens beteende. Som homo civilisatoris har vi vänt oss från människodjuret i oss. Fastlåsta i vår kultur kan vi inte gradera fara, inte bedöma hot. Planetens kamp för överlevnad får andra- eller tredjerangsbetydelse så fort vi känner oss prisgivna åt ett hot som känns reellt – som att bostadspriserna faller ett par procent. Den jord vi vandrar känner vi inte längre. Vart leder då vandringen?

(Utmaning: skriv om ett hot)

Röster

I min hjärna bor det två. Och han är han och hon är hon. De grälar och skriker på natten. Jag får stoppa bomull i öronen och i munnen. Då blir jag ensam med de två. De vet allt men tycker olika. Jag är rädd när de håller på och när de tystnar.

När jag rör mig ute går det bäst. Då viskar de till mig vad jag ska göra. ”Gå inte på pinnar,” kan hon säga. Han säger ”Folk! Akta dig!” Det låter som Adams julsång: ”Folk, fall nu neder...” Faller gör jag, in i en stor buske eller in bland träden. Försvinner. Och människorna går storögt förbi. Kanske litet rädda.

Men jag rör mig inte så mycket ute. Han har sagt till mig att bygga en mur av tidningar framför dörren. Ingen ska komma in men det är jobbigt att komma ut också. Flytta tidningar. En dag säger hon att vad sjutton. Dörren är ju alltid låst. Behövs det tidningar? Jag börjar riva muren men då blir han vansinnig. Låter som en spelande tjäder. Jag lämnar röran i hallen och går och lägger mig. De grälar inne i huvudet. I tre dagar ligger jag i våt säng. Jag är för rädd för att gå på toaletten.

(Utmaning: skriv om att sufflera)

Hos Rajah och Sila

Rajah betyder ”kung”. Rajah är stilig när han går till jobbet. Varje kväll tvättar han sina byxor och sin vita skjorta i en hink. Jag är gäst hos Rajah och Sila i deras lilla hus, sover i den enda sängen. Det är inte så lätt. Jag blir väldigt mätt. Får aldrig hjälpa till. Får aldrig vara ensam. De tror att jag är sjuk för att jag sover till halv åtta. Kommer in och sitter hos mig. Inte ens ögonblicket av uppvaknande får jag ha för mig själv. Jag är gruvligt otacksam. De envisas med att kalla mig ”Madam”. Jag envisas med att försöka gå på promenad ensam. ”Nej, nej, Madam, ni kan möta någon som lurar er.” Men Sila tycker inte om att gå på promenad och Rajah är på jobbet. Sila och jag tar en kort sväng i trädgården. Sen tycker hon synd om mig när jag läser eller sitter vid min lilla dator. Jag har ju ingenting att göra. På kvällen kommer släktingarna och tittar på teve.

Det är fredag den trettonde januari 2012 och jag har varit hos Rajah och Sila en vecka. ”Nu går jag ut och går!” ropar jag vänligt, bestämt till Sila efter att jag duschat och gjort mig i ordning. Klockan är halv elva och Sila håller på med maten. Hon kommer rusande med uppspärrade ögon. ”Nej, nej, Madam! Aldrig gå ut med blött hår!” Det är trettisju grader ute, säger jag sammanbitet. Hon ser på mig som på ett barn. Man kan bara inte gå ut med blött hår. Det är så självklart att hon inte ger någon anledning. Suckande samlar jag ihop min tjocka man, vrider den litet i händerna. Den kommer att ta tre timmar att torka. Ingen promenad heller denna dag.

Men dagen därpå! Jag är fnösktorr i håret och det är lördag och Rajah och jag ska gå till marknaden. Han vill ta taxi för min skull, jag lyckas övertala honom att låta bli. Överlycklig över att få se människor och träd och kanske någon fågel kliver jag i skorna som är slängda innanför ytterdörren. Rajah vräker sig fram emot mig som en rugbyspelare och greppar tag i min arm. ”Nej, nej, Madam!” Leende pekar han upp mot den vitmenade väggen. Där sitter en geckoödla och frambringar sitt klickande läte. ”Han varnar,” säger Rajah tyst, går och sätter sig orörlig i stolen. Jag tar prövande i handtaget. ”Nej, nej, Madam!” Jag inser att det inte blir någon promenad. ”Men behöver ni inte handla?” frågar jag bönfallande. ”Vänta och se, Madam!” Suckande sparkar jag av mig skorna och går och sätter på datorn, inte för något särskilt, jag skriver bara av mig min frustration. Funderar på hur jag ska kunna flytta från Rajah och Sila men de är ju så snälla. Snart känner jag att Rajah står bredvid mig. ”Nu kan vi gå, Madam!” ”Geckon, då?” ”Nu har vi väntat. Han varnar inte längre.”
…

Långt senare har jag fått intellektuella vänner. De raljerar med de otaliga folkliga föreställningarna mer än jag skulle göra. ”I byarna säger de si”. ”I byarna säger de så”. De är mer västerländska än jag, så jag berättar om mina första veckor i landet, det trivsamma fängelset hos Rajah och Sila. ”Och man fick inte gå ut med blött hår! Och inte om geckon lät!” Det blir tyst innan skrattet kommer, trevande och litet ansträngt.

(Utmaning: skriv om skrock)

Smått som inte syns

feromonerna
och aromerna från anemonerna
stör inte mitt öga men eggar min lust.

liposomerna
på hundra nanometer
syns inte heller så bra.

sen blir allt bara större.
vi står i osynliga moln av partiklar
var vi står. Det är kul
att tänka på när man dammar.

Till exempel.

(Utmaning: skriv om något osynligt)

Ingen

Du märker det inte först men hon har inga konturer. En vandrande bisvärm är hon av ord, ty orden kan hon. Kostbara som innehållslösa, hon kan dem alla. Hon verkar klok, som om klokheten satt i talet.

Klokskapen sitter i våra gärningar. Hon smyger efter väggarna, borstar tänderna för att man ska, gör allt för att smälta in i tapeterna, inte kunna prickas, märkas, synas, ställas till svars. Hon överlåter allt. Sitt liv, sin hund, sin hälsa, sin stuga. Hon har ingen blick för att det förfaller. Att hon ingenting vårdar utom bisvärmen, sin gestalt, den som ska verka solid för andra men bara gör det för henne själv.

Ingen ber henne ta ansvar. Så har hon lagt upp sitt liv. Hon reser från ort till ort, är duktig med röjsåg och pensel, hjälper till. ”Så duktig,” säger man till henne som till ett barn. Men när hon lägger sig om kvällen skingras svärmen. Hon känner inte sin ryggrad. I den mörka natten är hon ingen.

(Utmaning: skriv om att ta ansvar)

Hurtfriskt

Ja ä allti gla, ja.
Ja tycker allt ä bra, ja.
Å när ja tycker de ä skit
Då biter ja av en liten bit
Så får jag munnen full me skit, trallala.

(Utmaning: skriv om en attityd)

Hantera verktyg

Verktygslåda? Ingen människa har en verktygslåda längre. Det finns hantverkare för allt. Det närmaste man kommer en verktygslåda är vid kursutvärderingarna. ”Jag känner att jag verkligen har fått verktyg för att hantera livet/konsten/konsten-och-livet...” ”Jag är tacksam för handfasta verktyg...” Kurs efter kurs. Vi dansar som Shiva med alla våra verktyg, jonglering med åtta armar. Det är kaos. Ingen låda där de kortlivade ”verktygen” får vila. När vi behöver dem har de försvunnit eller åldrats och vi finner i stället anledning att gå en ny kurs. Har man en gång hamnat i den svängen är det som att ha skaffat ett dataprogram som kräver ideliga uppdateringar. Det enda motgiftet mot livet är livet. Vi svamlar på. Proppfullt i hjärnan. Och ändå: de så kallade verktygen, som vi desperat sträcker oss mot.

(Utmaning: skriv om en verktygslåda)

Försvunnen

Min dotter är försvunnen. Skalperad av bilplåt, krackelerad av glas, död av inre blödningar. Borta. Jag försöker tänka på Tor, Jon och Siv, hennes tre barn, som också var med i bilen men överlevde. Den enda jag kan tänka på är mig själv. Av stålblank egoism vill jag ha henne tillbaka. Mitt hjärta klingar sprött av glas.

Det går ett par dagar. Jag sluter upp vid familjens sida. Ja, jag står vid sidan. Har ingen ingång nu när hon är borta. Siv och Jon och Tor som tecknade figurer med hål för mun och ögon. Vi kramas och gråter.
– Mormor, vem tycker du mest synd om: de som skadades eller jag, som var tvungen att se allt? frågar nioåringen, Tor.
Han hade suttit i en snödriva och skakat.

När vi får se henne har de tråcklat ihop henne över skulten. Skärsåren i huden som brysselspets. Jag gråter inte då, bara ångrar mig. Det här ville jag inte se.

Vi stannar över begravningen, morfar och jag. Ett töcken. Sorg är ett ting, nej, en organism, som är finnandes i lägenheten. Dämpade röster. Vi försöker ta ut barnen. Eländiga promenader i strålande vintersol. Allt är för någon annan.

När jag gråter är det natten till begravningen och natten efter. Jag har en skyldighet mot mina barnbarn att inte bryta samman så att de ser. Eric Claptons ”Tears in Heaven”. Vackert eller fult. Jag minns ingenting, blott en smörgåstårta som smakar tallbark. Och vi åker de hundra milen hem.

Man är på ett annat ställe. Första gången vi möter Paul och Hjördis beklagar de, frågar, erbjuder stöd. Redan andra gången ska det vara som vanligt. Så känns det. Väderleksprognosen, saltstenarna till rådjuren, pimpelhelgen. Maken svarar men jag är bemästrad av organismen sorg. Jag sätter dock fyr i bagarstugan och bakar mjukkakor till pimpelhelgen.

Vi glider ifrån varandra. Nej. Vi har glidit ifrån varandra och hennes död skulle visa på det. Han sitter som vanligt framför teven och jag går rastlöst, ser spår av henne överallt. Så går det när man aldrig rensar. När jag lyfter upp hennes Kulla-Gulla-böcker för att skicka till Siv brister det hårda muskelpaketet runt ögonen och jag bölar som kalven som blivit skild från sin mor, ner i en kudde så att han inte ska höra.

En gång blir det vår och jag köper en tårpil. Den ska inte klara sig hos oss men jag vet hur man skyddar mot polarvädret. Jag vet inte om det är när jag planterar den som det vänder. Ett par veckor har Freddie Wadlings säregna röst ljudit på Spotify: ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder...” Det kan vara det också. Ja. Jag är inte färdig men jag tror att jag fortsätter. En stund i taget.

(Utmaning: skriv om att fortsätta)

Lille Staffan

Han var den enda i det lilla luciatåget som inte var klädd helt i vitt. Dock bar han vita strumpbyxor – blöjbaken stack ut så vågat – och en liten strut på huvudet. En liten, liten strut men den störde honom ändå. Han satt mellan sina systrar som sjöng så vackert, okammade hårtestar under luciakronor, och han föste ner den obekväma pappstruten med armarnas insidor. Far log så rart och mor plåtade med digitalkamera. Plötsligt, när systrarna började sjunga Staffan Stalledräng – den käcka versionen – lystrade han till, såg omätligt beslutsam ut, reste sig med hjälp av det låga soffbordet och gick till mamma. Luciatåget kom av sig. Han hade gått säkert nio steg alldeles av sig själv på sin niomånadersdag. Som belöning kastade pappa honom upp i luften – det var det bästa han visste – och han fick en egen lussekatt att gnaga på. Luciasystrarna kände att de fått den uppmärksamhet de ville ha och övergick gärna från att uppträda till att fika. Sen blev det bråttom, för alla skulle till skolan, utom pappa, som fick vara hemma med Lilleman. Pappa och Lilleman övade hela dagen på att gå men han gjorde ingenting, inte förrän systrarna kom hem och klämde i med Staffansvisan igen. Så skulle det fortsätta ända till in på det nya året, att han krävde sitt soundtrack för att visa upp sina konster. Varje gång någon sjöng Staffan Stalledräng hände samma sak: han lystrade, rätade på ryggen, fann någonting att ta som stöd, reste sig och gick. Annars var han likgiltig inför alla inviter till sådan koordinerad fysisk aktivitet.

(Utmaning: skriv om en krabat)

Gullegull

– Vi hade inte direkt medvind i fjol, säger Ruben sammanbitet och slänger årsredovisningen på bordet.
– Tja, det var väl just det vi hade, sa Anneli.
Anneli. Ska alltid vara rolig. Vi andra ser sura ut men hon fortsätter:
– Sara II hade medvind när hon gick på grund.
– Ja,ja, Anneli, vi vet! snäser Barbro.
Alla sitter med händerna under bordet, räknar. Ytterligare arbetstimmar att lägga in gratis i kooperativet. Hur många man gjort i fjol och hur mycket man kan tänkas klara i år. När det varit tyst ett tag säger Ruben:
– Det enda som kan rädda oss är ytterligare en kontantinsats. Från oss alla. Jag har räknat...
– Det är omöjligt! utbrister Bertil men Ruben fortsätter:
– Femton tusen.
– Per pers??
– Ja. då har vi hundrafemti tusen. Det är i alla fall något. Just nu har vi inget.
– Hundrafemti tusen i en sketen kanotklubb? säger Bertil mödosamt. Men snart är det ju vår och uthyrningen kommer igång igen?
– Kanotkooperativ, Bertil. Kanotkooperativ. Och det kommer att vara massor med fakturor att betala innan vi får några intäkter fram i april. Hundrafemtitusen ger oss rörelseutrymme.
– Men om man absolut, absolut inte kan? säger Malin och tårarna vilar i hennes undre ögonlock.
– Då får man nog lämna kooperativet, säger Ruben mjukt. Men du har väl föräldrar? Kompisar? Släktingar?
– Jag vet ju att det jag plöjer ner i det här aldrig kommer tillbaka. Och av egen kraft kan jag aldrig betala tillbaka ett sådant lån.
Nu rinner tårarna utefter hennes kinder. Någon räcker fram en gammal servett.
– Vi trodde att det var så gullegulligt att ha ett kooperativ. Men se, nu blir jag kickad för att jag inte har stålar. Är det så i u-länderna också när de har kooperativ?
Alla sitter tysta med varsin bild av en leende afrikansk kvinna med en killing i famnen för sin inre syn.
– Nej, så kan det väl inte vara, säger Ruben tyst. Vi kanske ska försöka tänka nytt. Kolla oss omkring.

Tre veckor senare lämnar Malin kanotkooperativet. Gruppen har gjort research och funnit att det inte är särskilt gulligt med kooperativ – inte heller i u-länderna.

(Utmaning: skriv om medvind)

Arvet efter faster Märta

Hon hade ett hus i glesbygd vars väggar höll henne inne. Instängd med sig själv och med ungarna. Han hade jaktmarker och fiskevatten och arbete på bruket. Var bufflig på nätterna. Och det var som i gångna dagar: det var han som hade pengarna. Ensam. Varje tia fick hon be om och redovisa. Men så dog faster Märta. Lämnade efter sig en handmålad porslinstallrik och trettifemtusen kronor. Det räckte till en gammal Golf. En bensinpott blev det också. Och hon funderade och tänkte och körde på nätterna och när året var nytt började hon utbilda sig till sjukvårdsbiträde. En åtta veckors kurs. Lillflickan gick redan i trean. Maken var arg.

Det behövdes många biträden på lasarettet inne i stan på den här tiden. Hon fick jobb omgående på långvården. Geriatrisk klinik. Det var tyngre än hon kunnat föreställa sig och gladare. Gamlingarna betydde mycket, arbetskamraterna mer och hon umgicks fortfarande med kamraterna från utbildningen. Sysslorna hemma gjorde sig inte själva men hon drog ner på städningen och barnen fick hjälpa till. Maken surade tills hon fick sin första lön.

Varje gång hon skulle fara hem de fyra milen från stan klappade hon bilen, utvändigt och på instrumentbrädan och på ratten. Och hon kom hem till det röda huset som skiftade vagt i grått och det var inget fängelse längre. Hon började anlägga en trädgård. Boade in den mot vädrets härjningar med staket och spaljéer och fick träd och perenner att klara sig som egentligen hörde till helt andra växtzoner. Och livet hade vuxit inifrån, tack vare en liten Golf.

(Utmaning: skriv om att ta språnget)

Dummast

Dummast blir jag när jag är med dig. Du skjuter i mig något så att hjärnan kommer till ro. Synapserna får vila. I stället för att tala söker mina läppar din hud och din mun. I stället för att lyssna känner jag din släta mage, den lätt deformerade naveln. Stumt öppnar du det släta draperiet. Litet ljus kommer in. Detta är vår eftermiddag. Sinnets tomhet är vid som en rymd. Det finns mycket att upptäcka där. Jag är nästan stilla, alldeles dum.

(Utmaning: skriv om att fördumma)

Tankar i en blå Chevrolet

Man måste göra sånt som kostar pengar. Man har att leva i sin egen tid. Jag står på Kungsgatan på Annandan och väntar på brorsan som köper mikrovågsugn för mammas julklappspeng. Står på Kungsgatan i mammas blåa Cheva – Moroccan Blue, automat – och ser medmänniskorna strömma in i köptemplen. De ligger alla där, på Kungsgatan. Siba. Elgiganten. OnOff förr. Jag vet inte om MediaMarkt... Men ändå. Det finns mikrovågsugnar så det räcker till alla. Det finns mikrovågsugnar i överflöd. Snart kommer en ny modell och massor med fullgoda ugnar kastas. Så är det nog. För det får inte ta slut. För att konsumenten ska känna sig som om han eller hon är trygg, med en oändlig tillgång på mikrovågsugnar, måste producenten räkna med en viss överproduktion. I fabrikerna i Asien sitter tjejerna och skruvar på ugnar som kanske ska kastas. Är de ugnarna värda lika mycket som de som sugs upp på marknaden? Om de ändå ska kasta vissa ugnar, varför kan inte min bror få en gratis?

För att det inte funkar så. Riten i templen är förenklad numera – korthantering kallas det – men ändå oändligt viktig för kulten. Trots rabatter och kampanjer ska man fortfarande til syvende og sidst betala för sin vara. Det må verka underordnat men allt bygger på det.

Jag har ingen mikrovågsugn än. Det har inte blivit av. Men jag har investerat i en tryckkokare. Den står hemma på köksbänken, full av kikärter som ligger i blöt sedan i går kväll. Dem ska jag trycka när jag kommer hem. Det räcker med att få upp trycket, sen kan man slå av plattan och låta dem sköta sig själva. Jag ska göra en ljummen sallad med mycket kikärter och mycket örter, rödlök och vitlök. Aaaah. Annandagsmat! Vi överlevde i år igen. Det är redan ett helt år till nästa julbord.

Shopparna på Kungsgatan ser sömnigt yrvakna ut efter två dagars påtvingad konsumtionsfrihet som följt på en månads supershoppande. Det kan vara farligt. En del kanske aldrig kommer tillbaka till templen igen. Avfaller ur kulten. Men det är nog ingen fara. De är inte så många att de gör någon skillnad.

(Utmaning: skriv om att blötlägga)

Nybörjare

Jag är grön, säger du. Du säger att jag är grön. Inte ”ung och” längre. Bara grön. Hur länge jag än har gått på jorden är jag alltid en nybörjare i dina ögon. I våra. Dina och mina. Det är som om varje blå natt grundligt sköljde av all min erfarenhet, tvättade mig grön för världen. Som gräset, det vida, det som lagt jorden under sig. Som äpplet. Som den sura mangon, som ännu inte lärt sig ljuga. Det är inte allt jag lärt som försvinner, det är hur jag lärt det. Och jag vaknar varje morgon, sätter foten i gräset och känner etthundratrettiofyra punkter smärta. Det är rötterna som pressar uppåt. I den utsattheten är jag dömd att leva: var dag ny. Och den kan inte tas ifrån mig.

(Utmaning: skriv om något grönt)

Tillbaka

Gör en u-sväng in i det gångna.
Smeta aska på din kropp.
Din kropp är lika omedveten som ditt sinne.

Och ljuset ska vara obarmhärtigt
för leken ska finnas där.
Det finns bilder av sammanflätade händer,
bevis på att du varit där förut.

Att du tagit del.

Känt frändskap.

Men du känner dig amputerad
i den del där man är släkt.
En stor förvirring inför detta bubblande liv

gesterna,
replikerna,
anspråken.

Smeta aska på ditt huvud.
Lova inte mer än du kan hålla.
Uppslukas inte.
Vänd dig inte heller bort.

(utmaning: skriv om att vända)

Korrekturläsarsjäl

Samtalet böljar över det stora elliptiska bordet. Det är Måns och Katarina och Håkan och Marie och Slumpen och Stina och Hasse och så jag. Vi har hunnit till desserten. Framför var och en en ruta tiramisù. Diskussionen handlar om allt. De svenska framgångarna i rasbiologi och vikten av att se sin historiska skugga. Eurokrisen och välfärdsstatens prekära läge. Vad Slavoj Žižek sagt om det och vad Slavoj Žižek sagt om det. Jag gillar Slavoj Žižek. Han gör mig matt av sina samhällsanalyser, baserade på mainstreamfilm och gammal god marxistisk metod. Men jag säger ingenting. Jag gillar tiramisù. Den här är på riktigt, med de äkta Savioardikexen. Inget fuskverk. Jag berömmer Måns tvärsöver bordet. Han ser nyvaken ut, tvingad ur sin postmoderna debattkostym. ”Tack,” säger han sömnigt. ”Det var Katarina som...” Så ler han tacksamt mot Marie som kommer med ett riktigt inlägg i debatten. Åter kan han spjälka vår värld. Det är väl det postmodernismen handlar om. Jag äter avvägt små, små kvadrater av tiramisùn. Tjattret omkring mig en kupa av liv. Jag behöver inte delta. Men plötsligt griper något tag i mig. Jag hör ord som kräver rättelse. Felaktigheten upprepas igen och igen. Jag får samma glöd som de och häver upp min röst, starkt, med magstöd: ”Ni säger att Žižek är eklektisk. Jag misstänker att ni direktöversätter engelskans 'eclectic', vilket har positiva konnotationer. Alla här förstår ju vad ni menar men det är viktigt att veta att än så länge har 'eklektisk' negativ innebörd på svenska. Om man vill kan man använda ordet 'mångfasetterad' .”

Som väntat blir alla tysta en stund. Jag är belåten. Jag har uttryckt något som ligger mig varmt om hjärtat. Ordens valör. Jag tycker automatiskt att jag har kommit med det bästa inlägget för kvällen. På vägen hem säger Hasse retsamt att jag har en korrekturläsarsjäl. Jag blir tyst. Hundrafemtio meter i snöslasket. ”Skäms du för det?” frågar jag. Han säger inget, slänger en våt snöboll. Det rinner nerför nacken. Hämnd är påkallad. Vi kommer hem genomblöta, slänger av oss kläderna och gnuggar varandra torra med stora frottésjok. ”Skäms du för min korrekturläsarsjäl?” frågar jag igen när han håller om mig hud mot hud. ”Nej,” säger han. ”Den är väldigt bra att ha. Men varför sa du inget annat på hela kvällen? Du gillar ju Žižek?” ”Att läsa, ja,” säger jag. ”Att lyssna på er var som att läsa.” ”Så du är nöjd?” ”Mmm.” Jag begraver näsan i hans korta päls av hår på bröstet.

(Utmaning: skriv om att välja sina strider)

Uppför Volga

”Uppför Volga. Uppför Volga. Da-dam-da-da-da-da, uppför Volga”. Kommer du ihåg Pråmdragarsång, denna klassiker från mellanstadiets musiktimmar? Låg, brummande, enkel bet den sig fast i det där örat innanför örat som bär musiken. ”Uppför Volga”. Och jag såg för mig stora, robusta män som nästan för nöjes skull släpade de tunga båtarna uppströms. Det fanns en sådan självmedveten styrka i sången. Jag såg dem leende, stolta. Kanske delade de en hutt för att stärka sig ibland. ”Uppför Volga”.

Trettiofem år senare ser jag en dag en fantastisk helsida i morgontidningen. Sidan är packad med bilder, många bilder, av oljemålningar. Först drabbar mig de lysande porträtten. Sen ser jag den, bilden av mina pråmdragare. Trasiga, skitiga, hukande, magra. ”Uppför Volga”. Jag ser att de har ungefär lika många rättigheter som slavarna på bomullsfälten i Mississippi. - som för övrigt också hade medryckande arbetssånger.

”Uppför Volga”. Jag luskar ut att bilden Pråmdragare vid Volga är målad av Ilja Repin åren 1870 till 1873. Sidan är nämligen en annons från Nationalmuseum om dess utställning av den ryska Peredvizjnikigruppens konst. Peredvizjniki var anti-konservativt och hade allt: underbara landskap och porträtt men inte minst konst med radikala, politiska budskap. Tolkat till svenska blir dock gruppens officiella namn litet blekt: ”Sällskapet för vandringsutställningar”. En viktig uppgift gruppen tog sig var att föra ut konsten utanför kulturmetropolerna S:t Petersburg och Moskva.

Ilja Repins monumentala verk har jag ännu inte sett i verkligheten men jag har studerat det närmare på min lilla dator och det både värmer hjärtat och skär i det varje gång. I det jag tog för en böjd och bruten massa ser jag individer, människor med namn och liv. Ja, de är trashankar och livegna men de har värdighet och stolthet. Jag tror aldrig att jag förut sett ett motiv med liknande tema – arbetare, marginaliserade grupper – där inte människan underordnats uppgiften. Jag läser på museets hemsida att Ilja Repin lärde känna nästan varenda en av pråmdragarna personligen innan han började måla dem. Det är denna likställighet, denna solidaritet som bränner en eld i bröstet på betraktaren. ”Uppför Volga”

(Utmaning: skriv om att släpa)

Mörkerkörning

De kommer, de rusiga tillfällena, när du äntligen förstår. Oftast är det förstås när du kör bil i mörker. Trygghet och minne. Minne från en annan tid, när kombin var omgjord till barnkammare och du låg därbak och lyssnade till det jämna varvtalet under gatlyktorna, som rytmiskt kastade sina fång av ljus. Busade litet med brorsan eller stumnade belåtet inför natten. Trygghet – mörkerkörning sätter din puls på en släpigare frekvens, hur farligt det än må vara. I verkligheten.

Du sitter med en hand på ratten och tänker inte riktigt men det kommer tankar ändå, som om något utifrån tänker dig. Det är då du förstår: varför Sanna är beroende av att hjälpa dem som har det svårt, varför du själv har en inre säkerhet som inte Maj-Britt har. Du förstår kärlekens mekanismer och hur man kör en bil på ett sådant sätt att den kostar så litet som möjligt i reparation.

Allt detta kommer du att glömma. Det kommer att bli till viskande aningar, som en dröm. Det är helt i sin ordning. Hur skulle världen se ut om alla vore så allvetande som de är när de kör i mörker? Glöm det där med kärleken, Sanna och Maj-Britt. Det är rentav nödvändigt att inte veta sånt, ty vishet gör sig bäst som hummande förnimmelse.

Får jag inte minnas något?

Jo, minns hur du satt i mörkret i en vidgad rymd som vräkte kunskap över dig. Minns att du kommer dit igen, när tiden är mogen. Och det där med att inte slira på kopplingen och att köra mjukt kan du gott minnas, för reparationernas skull.

(Utmaning: skriv om att förstå)

Glömma att betala

Flickan går och handlar åt sin mamma. Det är något hon gärna gör. En tur i förvårstorkan. Gult gräs som stod högt i fjol. Solen som en kapsyl på blekblå himmel. Ett mål för vandringen: Magnetens Livs. Icander står vänlig utanför men affären är mörk, sträcker sig långsmalt in i huskroppen. Hon lär sig aldrig att hitta där.

Hon är inte stor. Räcker väl precis upp lika högt som staketet som omringar det spännande trähuset där alla hippiesarna bor på Grottvägen. Då är hon nästan framme. Hon ser Magneten snett över gatan. Den ser så liten ut. Bara två skyltfönster.

Men innanför finns allt. Hon plockar till sig mjöl och mjölk och jäst och Atamon och en Mjölkchoko. Mjöl och mjölk och jäst och Atamon står på listan och läggs i kundkorgen. Mjölkchokon står ingen speciell stans och hamnar i jackfickan. När hon går igenom kassan känner hon sig oberörd inför vad hon har gjort men skräckslagen att mamma ska få veta. Oberördheten känns skön. Skräcken känns som gammal vanlig skräck. Och ingen har sett henne, mamma får inget veta. I triumf packar hon sina varor och går ut i den veka solen.

Hon har passerat hippiehuset och bilskolan, är nästan ända framme vid Furuhällskiosken när hon drabbas. Drabbas hårt av Vad Hon Gjort. Hon har stulit en trebitars Mjölkchoko från lilla Magnetens Livs, som knappt har några skyltfönster. Hon sjunker ihop i det sträva, urblekta gräset och funderar. Snabbt funderar hon. Hon måste lämna tillbaka godisbiten men hon tänker inte erkänna. Det är vad hon kommer fram till. Allt känns galet. Hon flyger i stället för att gå. Det gäller att Få Det Gjort.

Hon går fram till tanten i kassan när ingen annan är där. Tanten har brandgula kläder, som Icander. Snäll som Icander är hon också. ”Jaså?” säger hon när flickan berättar att hon fått med sig något som hon glömt att betala. Flickan lägger godisbiten på det rullande bandet. ”Då blir det sjutti öre,” säger tanten. ”Tänk om alla var som du och kom tillbaka med det de glömt att betala!” säger hon sen och flickan skäms så att hon blir fuktig av svett. ”Jaa, alla barn är inte som jag,” säger hon med skolrösten. Duktiga rösten. Sen traskar hon hem och mamma frågar om det hänt nåt, när det tog sådan tid, och hon säger ”Näh.”

Tänk, att det var så lätt att stjäla! Att det inte kändes! Hon känner att hon är nästan lika bra på att stjäla som att ljuga – den ärliga uppsynen – och bestämmer sig för att aldrig göra det igen. Stjäla, alltså. Ljuga är hon tvungen att göra.

(Utmaning: skriv om att betala)

Källkritik för sagostundsfolket

Boken är platt och stor och sned och vind och nött. Den är Linda-Los älskling. Klotremsan över ryggen har lossnat en bit både uppe och nere och i hörnen har pappen skiktat sig och blivit svampigt mjuk. Före Linda-Lo har storkusinerna haft boken och före dem deras pappa. Alla har älskat Soroko och de magiska hästarna. Nu älskar Linda-Lo och pappa den. Minst en gång i veckan blir den läst och de detaljrika bilderna av drakar och flygande tigrar, magiska skogar, Soroko själv och förstås de underbara hästarna studeras tålmodigt, lagom rena pekfingrar över sidorna. Alltid hittar man något nytt.

Idag är det en Soroko-dag. En dag när något går sönder om hon inte får läsa Soroko och de magiska hästarna. Hon prövar att titta i den på egen hand. Hon kan alla orden utantill, blir faktiskt fem nästa gång. Och bilderna är ju det viktigaste. Men hon kommer inte in i skogen, med grenarna över sig som ett paraply. Och pappa, han är på bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Kommer hem långt efter att Linda-Lo har somnat.

De brukar skoja om långa ord. Och bostadsrättsföreningsstyrelsemöte är det längsta som det verkligen blir av att de använder, pappa och hon. Bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Det betyder att mamma ska läsa godnattsaga. Linda-Lo står med Soroko och de magiska hästarna rakt ut från kroppen som en bricka och funderar. Mamma och Soroko känns inte riktigt rätt. Men Linda-Lo är så sugen.

– Idag, mamma, ska vi läsa en underbar saga, säger Linda-Lo vuxet när hon krupit upp i sängen.
Hon håller fram sin stötta och nötta bok. Mamma tar den med en liten grimas.

Så läser mamma. Snabbt och med vanlig röst. Pappa brukar liksom halvt hålla andan när de magiska grejerna kommer men mamma läser nästan som dom på nyheterna. Som ett bostadsrättsföreningsstyrelsemötesprotokoll. Det är förskräckligt. Aldrig någonsin stannar hon upp vid bilderna. Linda-Lo försöker smyga dit sitt pekfinger men mamma vänder blad, klatsch. När hon är färdig ser hon bekymrad ut. Hon anar väl att det inte gick så bra. Hon öppnar munnen.
– Linda-Lo, säger hon.
– Mmm.
– Du vet väl att det inte finns några drakar?
Linda-Lo blir trött i hjärtat.
– Mmm, svarar hon till slut.
– Och att varken tigrar eller hästar kan flyga?
Hon vet ju. Hon vet. Men det finns en annan värld, många andra världar... Hur kunde hon vara så dum att hon lät mamma läsa om Soroko?

Eftersom hon inte svarar drar mamma fram ett ritpapper ur skrivbordslådan och en krita ur burken och börjar rita streck och figurer. Det handlar om gravitation. Inte ett särskilt långt ord men svårt. Hon skriver bokstäver också och Linda-Lo fattar ingenting, utom att mamma vill få henne att förstå att vi är tröstlöst bundna vid jorden.
– Och magiska skogar, skrockar mamma. Tror du på sådana amsagor blir du bara mörkrädd!
Det blir tyst.
– Linda-Lo? säger mamma.
– Mmm.
– Jag tycker att det blir bäst om vi läser om sådant som kan hända i verkligheten.
– Mmm, säger Linda-Lo lättat.
För det är nästan aldrig mamma som läser för henne, bara någon gång ibland när pappa är borta. Då ska hon i fortsättningen välja verklighets-verkliga böcker. Med pappa kan hon fortsätta att läsa vad hon vill.
– Är vi överens om det? säger mamma och Linda-Lo säger ”Mmm”.

Soroko och de magiska hästarna blir liggande ett tag i den stora boklådan under Linda-Los säng. Den är förstörd men inte för alltid. På sin födelsedag plockar hon fram den igen och pappa säger:
– Soroko! Underbart! Det var länge sedan.
Och runt sängen står födelsedagspresentsböckerna, de nya, blanka, och tittar på när pappa långsamt och hemlighetsfullt öppnar den slitna älsklingsboken, när den magiska skogen växer över pappa och Linda-Lo och när de fördjupar sig som vetenskapsmän i bilderna. Linda-Los bröst slappnar av och vidgas när hon förstår att hon åter är i en värld där hästar kan flyga.

(Utmaning: ”skriv om magi”)

Allas berättelser

Kvinnor bejakar
män son bejakar
äventyret sig själva.

De sitter där och nickar – kvinnorna –
”o, ja”, ”precis”, ”o, vad bra”
och männen blir vana
vid sin arena,
vid att det de gör är viktigt.

Det är ingen naturlag.
Det är en kulturlag.
Tänk på hur kvinnor pratar om sig själva:
snabbt, urskuldande, i små stolpar mest,
så att de lätt ska kunna bli avbrutna.

Må i kommande generationer
kvinnan lära sig att bre på brett,
bli en självsäker berättare,
och mannen få den dyrbara gåvan
att kunna lyssna. För
båda har historierna,
de underbara, de som
kan få oss att glömma
att slå på Idol.

(Utmaning: skriv om att bejaka)

Kattsystemet

Vi orkar inte tänka på några kronor hit och dit. Jag betalar hyran, du betalar maten. Det är ändå jag som tjänar mest men du är mest slösaktig. Saker till pojken. Glass. Ibland varje dag. Och klänningar som bara är så du. Jag minns den tiden när jag brukade kyssa dig i nacken, alldeles ovanför båtringningen. Det är många lårkorta klänningar med båtringningar. Många gulliga små änglar. Levande ljus eller LED-lampor. Jag förstår inte hur du har råd. Jag försöker strama åt. Vi har en stor porslinskatt, nämligen, där vi samlar småpengar. Femmor, tior, tjugor, någon femtiolapp ibland. Det började med att vi skulle lägga en femma när vi svor. Det är så gott som bara du som svär. Å andra sidan får jag lägga en tia när jag gör det. Nu lägger vi pengar när vi förlorar i alfapet och i yatzy och i kortspel. Mellanskillnaden lägger vi då. När vi försover oss lägger vi pengar. När maten är försenad. När vi har glömt något. Allt har nu fått ett pris och det är du som går back. Nu får du också lägga pengar när det kommer fram att du gett något till en tiggare eller köpt Situation Stockholm. Jag hoppas att porslinskatten ska bidra till att minska din konsumtion men jag vet inte jag. När vi åker på semester sitter den i alla fall framför passagerarsätet, katten, och vi kan betala alla måltider ur den, så länge vi är kvar i Sverige. Jag tycker att det är ett trevligt arrangemang. Så många glömmer att tänka på pengar i de dagliga interaktionerna. Jag skulle vilja propagera för mitt system med katten. Det behöver inte vara en katt. Men principen. ”Dagliga interaktioner? Nej, dagliga transaktioner!” Så kunde min slogan vara.

(Utmaning: skriv om att betala)

Härlig är jorden

Ibland står mig smörgåstårtan upp i halsen men det är det värt. Jag tjänar cirka fyrtio kronor per gång på mina minnesstunder. Utebliven lunchkostnad. Smörgåstårtorna är inte min egentliga förtjusning men ibland är det faktiskt lagad mat, allt från rostbiff och potatisgratäng till... ja, till kycklingfilé eller fläskfilé. Det är väl det. Och tårtorna! De är värda allt. Och så får jag resa och se hela Stor-Stockholmsområdet. SL-kortet skulle jag ha skaffat ändå.

Jag är ensam. Det blir knappt någon begravning efter mig. Jag har Beata, min granne, och kusiner och kusinbarn som jag inte känner. Ska de dyka upp efter min död? Speja efter arvet som andra gamar?

Inget sådant driver mig i min lilla hobby, som jag skaffade ganska snart efter pensionen när världen blev trängre. Ack, ja. Lärarinnekallet, som var mitt allt. En dag försvunnet. Jag gick till sextiosju, så länge man får gå. Sedan begravningarna. Jag minns inte hur det började men jag minns att jag rätt snart lärde mig att välja de begravningar för vilka det finns både annons och runa. Dödsrunan djupstuderar jag, i fall någon skulle fråga. Det är sällan de gör det men då är det bra att kunna viska med bruten röst: ”Vi lärde känna varandra i Arvika” eller ”Jag var en av hans trogna klienter”.

Ingen bråkar på minnesstunder. Man tar sig ett kuvert i skymundan. De resonerar kanske efteråt, säger ”Jag trodde du kände henne!” ”Nej, jag var säker på att det var en av dina”.

Jag för noga bok över mina begravningar. Ett par hundra har jag kommit upp till på tre år. Jag är seriös. Jag noterar bra och dålig musik, snygga och fula kistdekorationer, goda smörgåstårtor, dåliga smörgåstårtor, god och dålig mat och när det bara är kaffe. De finaste talen tar jag något citat ur och de sämsta med. Den boken ska jag själv ha med mig i graven. Den har skinnpärmar och marmorerade snitt.

Ju mer jag går på begravningar, desto mer tycker jag om det. Jag passar bland sörjande, älskar orgelmusik och mina tårar väller upp varje gång jag hör Härlig är jorden, trots att jag går på begravning minst en gång i veckan. Det är mitt nya kall. En människa måste leva för någonting.

(Utmaning: skriv om att infiltrera)

Sortera

Vi sorterar grovt. Det mesta hamnar i sopsäckar som ska till tippen. Metallskrot som det tagit honom år att samla. Som då när han levde kunde vara bra att ha till någonting. Som nu inte är värt någonting för någon, utom metallvärdet för dem som tar reda på sådant. Järnet lägger vi i stadiga slaktbackar av plast som blir blytunga.

Hans papper måste vi gå igenom ett och ett. Det är mycket som är konfidentiellt. Vi har köpt en dokumentförstörare på Biltema. Den överhettas ganska snart och måste vila. Då sorterar vi något annat. Dikterna, mellan vart och vartannat blad diktutkast och dikter... ”Mitt titthål är trångt men jag ser långt”... ”sparven är burrig där den sitter” (rimmar förstås på ”kvitter”)... Det är inte hög poesi men det är pappas ord, plitade på gamla datalistor från Asea. Förstulet slänger jag det som verkar vara för privat. Resten samlar jag i en mapp för brorsan att titta på.

Vad samlar jag? Vad blir en börda när jag går bort? Pärm efter tjock pärm med dagboksblad. Varför samlar jag dem? Jag går aldrig tillbaka och tittar. Litterära försök. Bara pinsamt. Sådant som ändå ska vara ett minne efter mig, eftersom jag inte nänns slänga det. Mitt hem, mina fåtaliga prylar. Jag står i pappas rum och lovar att inte samla på sådant jag inte omedelbart har användning för. Att leva så att döden kan få komma när som helst. Leva utan avtryck.

(Utmaning: skriv om att sortera)

Min far

Och jag ska glömma: de hårda orden. Missförstånden. Din gröna envishet... Pappa. Nu ligger du i ett kylrum nånstans under Ludvika lasarett. Där är din kropp. Något annat vet jag inte om. Och blodet strömmar inte längre genom den. Redan efter ett par timmar var den kall. Jag höll den då och pussade din panna.

Samtalen vi aldrig förde pågår nu i mitt sinne. Och jag ser hur jag redan brister i saklighet. Idealiserar dig, som jag minns att du och mamma före mig målade en ny bild av era döda föräldrar. Tja. Det är väl så det ska vara. Evolutionen vinner kanske på det. Eller inte. Förfädersdyrkan är väl urfröet till all religion.

I min bild är du stadig och rik på tillförsikt. Ett vikarierande hopp. Ett aldrig lova för mycket (se, redan är jag ute och cyklar!). En varm famn. En stilla tillflykt när orden blev för tunga (jag glömmer hur jag kunde reta mig på din tystnad). Kaskader av skratt.

Jag kan inte glömma att du ligger i ett kylrum nu, för att inte ruttna innan du ska brännas upp om tre veckor. Jag kan inte bortse från att du också finns i mitt bröst och i mitt huvud, i många bröst och huvuden. Du är inte bara min far men det är en unik relation som är dräpt nu, den mellan 640125-7222 och 330315-8558, han var pappa för henne, hon var hans enda dotter, de brukade gå efter varandra i skogen. Och i det ögonblick han dog så glömde hon en massa. Han är i ljust minne bevarad.

(Utmaning: skriv om att glömma)

Morfars bön

Utdragssoffan i mormors vardagsrum luktar gammal halm. Där ligger jag varje natt nu, för mamma och pappa är ute på uppdrag. Det är väl egentligen morfars vardagsrum också men han räknas inte riktigt. Det känns. Mormor styr. Mormor lägger sig i. När jag sitter och skriver (”Kan du läsa för mormor, lilla vän?”), när jag ritar (”Nej, den näsan är alltför stor.”) och när jag lägger patience (”Men flicka lilla, ska du sitta här och spela kort!”)

Mormor förklarar att det är stor synd att hantera en kortlek.
– Men vi spelar ju Alfapet? säger jag troskyldigt. Och domino och Monopol och kinaschack och...
I slingrande ordalag börjar hon prata om sprit och att spela om pengar. Jag fattar ingenting.
– Det finns många kortspel som lämpar sig för barn. Jag kan lära dig Hej Knekt, om du vill.
Men mormor säger med sin vänligt bestämmande röst att hon skulle föredra att jag inte använder kortleken medan jag är där. Och så blir det. Patience är ändå inte särskilt kul.

Varje kväll innan jag lägger mig i utdragssoffan – ja, varje morgon efter frukost också – borstar mormor tänderna på mig. Det är en fasa. Jag är ändå elva år. Det är tur att ingen ser. Jag tar aldrig hem kamrater till mormor, så hon kan inte råka säga det heller. När jag är färdig i badrummet lägger jag mig i soffan som mormor bäddat. Lukten är främmande hur många nätter jag än legat där. Som om det finns en hinna mellan mig och tingen. Mormor sätter sig på sängkanten. Nu är det dags: aftonbönen. Ingen liten ”Gudsomhaverbarnenkär”. Hon börjar med några ”Jesus, Jesus...” Sen ber hon för mamma och pappa i Teheran. Och för Kerstin i min klass som brutit ett ben. Och för församlingen, som inte har någon å-ter-växt. För mostrarna och morbröderna... När hon har hållit på en lång stund säger jag försiktigt, som ett tips:
– Du. Mormor. Skulle vi inte kunna ta alla sju miljarderna på en gång?

Hon bryr sig inte nämnvärt. Efter bönen släcker hon. Man får inte ligga och läsa i sängen hos mormor.

På onsdagen ska mormor servera på en tillställning i kyrkan. Då kryper liksom morfar fram ur sin fåtölj. Berättar om sina resor när han var på sjön och lagar pyttipanna från en påse. Det är jättegott med rödbetor och stekt ägg. Vi sitter och mumsar mitt emot varandra. Tänk, morfar kan prata. Vi pratar om mina drömmar, inte som vuxna brukar prata med barn utan på ett sätt som får mig att berätta det jag aldrig berättat för någon: att jag vill dansa. Morfar blir entusiastisk.
– Men då måste du börja i brådrasket! säger han. Det finns inte en dag att förlora.
Och så berättar han en massa om balettakademin. Det är klart, han läser tidningen hela dagen och lyssnar på radio. Men ändå.

Den kvällen får jag borsta tänderna själv. Det är så skönt att känna den välbekanta, mjuka gnuggningen och inte mormors hårda raspande. När jag kommer ut ur badrummet har han bäddat åt mig.
– Kryp ner nu, så läser vi aftonbön.
Så här låter det när morfar ber. Han sitter med de stora händerna på låren och pratar högt, med en röst som säger att det är viktigt:

”Befria palestinierna från bosättarnas arrogans och den israeliska statens övermakt.
Befria oss från girighet, hat och illusion – lär oss tassa barfota i världen.
O, du som är bland skuggorna.
Låt oss se dig klart.”

Jag kan knappt tro att det är färdigt så snart när han blir tyst. När det varit tyst några sekunder lägger jag till:
– Och befria alla sju miljarderna som bor här.
– Och alla djur och fiskar och vattendrag och hav, säger morfar.
Mormor har sagt att man bara kan be för människor men jag hänger på:
– Och bergen och öknarna och myrarna och skogarna.
– Befria oss alla, säger morfar med eftertryck.
Nu vill han att det ska ta slut. Han reser sig upp, stryker mig över håret och säger:
– Vill du läsa en liten stund, stumpan?
Jag nickar, smyger upp och hämtar min bok.
– Jag kommer in och släcker om en stund.

(Utmaning: skriv om att befria)

Inte långt kvar

Hon vill det inte men snart är det dags för hemresa. Det är en av de sista dagarna i Sri Lanka och hon är ute och shoppar sånt som hon egentligen har haft en månad på sig att få tag på. Eftersom hon redan är i Colombo 3, om än i norr, får hon för sig att hon ska ta en stärkande promenad till Barefoot i stadsdelens allra sydligaste del. Hon kommer att sakna denna hetta, som skulle vara ett pansar om den inte vore så fuktig. Dessa inte alltid angenäma dofter. Dessa ljud. Och den besinningslösa trafiken på Galle Road. Och asfaltens svidande värme, där hon går i sina tunna skor. Men inte trehjulingförarnas gastande: ”Vart ska du? Vart ska du? Madam, vart ska du?”

När hon anlände för några veckor sedan blev hon känd som kvinnan som går så fort. Nu har hon lärt sig att förflytta sig i makligare tempo, ändå strömmar svetten nedför kroppen under de lösa kläderna. Rännilar som någonstans fångas av tyget, kanske på ryggen, kanske i midjan, bildar rorschachmässiga fläckar. Hon byter kläder minst ett par gånger om dagen, om det går.

Hennes promenader i det här landet går numera till på lättjefullaste sätt. Minst en gång i halvtimmen stannar hon någonstans och tar en kopp te. Arbeta här skulle hon inte kunna göra. Hon skulle inte kunna komma upp i det varvtalet. Fast de har förstås luftkonditionering på de flesta kontor. Men av det blir hon förkyld.

Nu har hon gått och gått, hunnit ta två koppar te och trottoaren tycks bränna sig igenom skosulorna men ännu är inte kvarteren välbekanta. Hon hejdar en man, frågar var Barefoot är. Han visar vänligt med armen nerför gatan, säger ”400 yards, Madam, 400 yards.” Då behövs inte te. Hon kan ta en ice coffee på Barefoots fik. Hon plockar upp sitt mod och trampar vidare, tänker åter på allt hon kommer att sakna. Maten. Vännerna. Papayorna och bananerna direkt från träden. Men hon tillryggalägger en lång sträcka och ännu inget Barefoot. Hon hejdar ytterligare en man. ”400 yards, Madam!” ler han stort och gnistrande. Hon knallar på, något mindre beslutsamt nu. När hon gått en halv kilometer och tagit ytterligare en kopp te, utan att hon känner igen sig än, går hon fram till en trehjulingstaxi. Det måste vara nära till Barefoot nu men hon har svårt att köpslå, när hon inte vet. De enas om ett pris och taxin tar henne en ynkligt kort sträcka fram till den välbekanta fasaden. Trumpet betalar hon och kliver in genom dörren.

Hemma i Kotahena på kvällen beskriver hon vältaligt sin erfarenhet för fru Dalpadado. ”Varför sa de 400 yards?” undrar hon. Fru Dalpadado skrattar stort. ”Antingen visste de inte men ville inte göra dig besviken. Eller så visste de men ville inte göra dig besviken.” Hon rycker på axlarna. ”Vi är sådana. Vi vill inte göra folk besvikna.”

De för en lång diskussion om detta och natten är mild och djupsvart. En mygga rör sig runt lampan på altanen och de enas som så ofta förr i ett ord, som det känns som om de kommit på själva: kulturkrock.

fotnot: 1 engelsk yard = 91,438348 cm

(Utmaning: skriv om att närma sig)

Monkan med 'c'

Det var när vi stod i en ring omkring na som hon började flyga. Monkan. Monica. Vi sa väl inget speciellt till henne, hackade lite på henne för namnet – det får man väl tåla om man heter som en tant. Och beter sig som en kärring. Vi hade vikarie den dan och hon skrev namnet på tavlan – inte bara hennes namn, det var massa namn, inget särskilt med henne så – och då reste sig Monica och sa ”Monica med 'c', om jag får be." Ja, för vikarien hade skrivit med 'k' dårå. Det var då Monkan var som en kärring. Så vi bara sa det till henne, vi var en tio tolv stycken tror jag som stod runt henne och sa ”Monkan med 'c', Monkan med 'c'” och gick närmare och närmare, trängdes,.så att ringen blev pytteliten. Och hon ba.. Nej, hon var tyst. Det var det som var så märkligt. Och så snurrade hon plötsligt runt jättefort på stället och steg och steg, inte upp i himlen eller nåt men så att hon hängde liksom en bit upp ovanför oss och så började hon sjunga världens jazzlåt som ingen förstod men hon pekade på oss en efter en. ”Don't mess with me” tyckte jag att jag fattade och det var asbra, fast det var jazz, mycket bra, precis som om det var komp och det. När låten var slut for hon ner igen, jättelångsamt. Och vi stod med öppna munnar allihop.

Det var skitläskigt.

Det var ungefär som en musikal.

(Utmaning: skriv om att lyfta)

Ett hus om vintern

Det var den första dagen med den nya kameran, Nikon F-601, och jag åkte upp till torpet, inte glatt men vördnadsmättat, men det fanns inget ljus så jag plåtade ändå – utan ett litet fönster att titta i därbak på kameran och offrande drygt trettiosex millimeter fotografisk film per bild, ändå blir jag nostalgisk.

Långt senare visade det sig – när jag lämnat in filmen för framkallning och kopiering och silverhalogeniderna i emulsionen reducerats till silver, bilden kopierats till papper och jag fått tillbaka den från labbet och för första gången kunde se mina bilder – att de vackraste bilderna ändå blev de av rimfrostens filigran på fönstren i öster. Inte mycket ljus, förvisso, men liksom riktat från två håll, som om dagern därinnanför rutorna lade ett lager ljus som fick mönstret att djupna.

Jag brydde mig inte om att gå in, vad jag minns. Det var en vemodig dag. Nu hade jag kameran men inga motiv. Jag slängde iväg en bortkastad filmruta på min översnöade bil, en Simca – man ser ungefär lika många analoga kameror som Simcor nu för tiden – och åkte tillbaka nerför berget.

Vad jag skulle ha tagit var förstås en bild av en hel gavel som frustade stillsamt under rimfrostens lätta pansar, den stående panelen som hästar jämsides i sina spiltor, med spår av falurött just där rimfrosten inte fått fäste, i den dolska dagern bara nästan rött, så att huset såg ut som en stuga på den amerikanska prärien under depressionen, nästan i färg. Inte ens nu, när man med sin kamera kan filma video i HD, kan man förmodligen få fram husens suckar, stampanden och gnyenden under vinterns herravälde.

(Utmaning: skriv om mönster)

Uppmaning

Som representant för alla levande varelser –
däri inräknat människosläktet,
de små pungdjuren och alla krill i havet –
uppmanar jag dig...
nej, utmanar jag dig
att slå ett kraftslag för miljön:

vägra minneslapp i bankomaten.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något!

(Utmaning: skriv om att representera)

Den undre vägen

”Det är dags att vi, lågmält men dock, presenterar oss för varandra.” Milt tar han initiativet, styr oss ifrån öppna havet, in mot kobbar och grynnor. Jag vill inte och vill. Smackar fast tungan i gommen för att suga på ögonblicket, göra det allbeständigt. Detta är sista gången jag pratar med honom här i namnlösheten. I sorglösa nick-land. ”Är det verkligen nödvändigt?” skriver jag och jag märker att mina händer darrar litet. ”Ja, för jag tycker att vi ska träffas IRL,” kommer det tillbaka.

Efter chattidens små mjuka bokstäver, hamnar vi i en tid av hårda versaler. Förnamn och efternamn, initial efter initial. Och så ”IRL”, förstås. Detta hot med sin svarta skugga. Per Bondesson heter han. Det finns sex Per Bondesson i Stockholm. Inte för att jag kollar, men ändå. Jag skriver också ett namn.

Och så träffas vi, på en restaurang på Östermalm som jag aldrig hört talas om – men jag har inte hört talas om många restauranger, särskilt inte på Östermalm – och jag är jättenervös och går fel i denna hämmande stadsdel, vägrar fråga folk, måste fråga folk och kommer fram fem minuter över sju. Vad tur att jag gick fel. Annars hade jag varit alldeles för tidig. Jag frågar efter Bondessons bord och när jag i hälarna på hovmästaren korsar lokalen, som excellerar i kandelabrar, ser jag hur han reser sig. Där är han. Han har en paisleymönstrad näsduk i bröstfickan och ett litet skägg. Per Bondesson.
– Karin Lindeberg, hälsar jag och handen darrar synligt.

Det blir en lång kväll. Vi är färdiga redan klockan nio. Jag lär mig denna kväll att man inte ska chatta för djupt på dejtingsajter. Man ska prata om aktieinnehav och huruvida man är pedant eller inte, sådana saker, främst om man är pedant, sådant som verkligen kan ha avgörande betydelse för om man vill ha ett förhållande eller inte. Man kan vara hur kompatibla som helst på djupet, men direkt oförenliga på ytan. För Gunnar Ekelöf hade förstås rätt: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Vem som helst kan bli din själsfrände när ni slipper yta, sken. Det tänkte han inte på, Ekelöf, när han skrev ”Gå den undre och inre vägen.” Men så hade han heller inte chattat.

(Utmaning: skriv om att presentera)

Dela liv

Vem vet vad vi väger var för sig? De få gånger de vägde oss när vi var små, ställde de oss båda två på vågen och dividerade med två. Läkarteamet i sina vita bussar med sin korrekthet, sin neutralitet och sin uppenbara fascination. Man lär sig känna igen den, fascinationen. Det är tur att vi bor i en så liten, avlägsen by, där ingen gitter stirra längre. Å andra sidan: om vi bodde i staden hade vi kanske blivit opererade. Jin säger att det inte skulle gå för att vi delar lever. Vi delar lever – för mig är den på fel sida – och vi lever våra liv halvt frånvända från varandra, med varandra, alla timmar.

Jin säger så mycket. Hon säger att om jag inte vore så sjukligt tillbakadragen, skulle vi kunna tjäna mycket pengar på vårt... lyte. I stället är vi här, i Oumbalang, där alla känner oss och aldrig skulle vända sig om när vi kommer gående – om vi kom gående, vi är så less på att vara osams om vart vi ska gå och vem av oss som ska få gå framlänges, att vi sällan förflyttar oss. Vi sitter vid våra drejskivor i krukmakeriet, koncentrerade och litet sura, och blir tjockare och tjockare för varje dag.

Jin säger att jag är tjockare än hon. ”Du har diafragma och mage,” säger hon och pekar. ”Jag har bara mage och en liten stuss.” Jag säger åt henne att sluta bråka, att vi ändå aldrig kommer att veta vem som väger mest. Klafsar på ett stycke lera på drejskivan, sparkar frånvarande igång. Jins lille son, som vi kallar Mu, kommer fram. ”Moster är vackrast. Hon går med rakast rygg.” säger han. Han är fyra och får sig en dask av Jin.

Detta intresserar människor i det oändliga: att Jin är gift och inte jag. Att Jin har fått barn. Det gör något med deras fantasi och vi gör ingenting för att stilla den. Ingenting. Vi står var och en för våra liv, vi väger säkert hundraåtti kilo dividerat med två, det mesta delas lika mellan oss och resten får man se som att man får det på köpet. Man måste se det så.

(Utmaning: skriv om att få något på köpet)

Beställ

nu slår klockan
beställ din ljuva drink
morgondagen finns inte
och inte ljuset

High Voltage III

Vi killar i klassen står tillsammans och pratar. Nej skriker. Skriker gör vi alltid när vi någon gång pratar. Och den som pratar mest är alltid Samuel.
– Öj! Såg ni High Voltage III?
Han anstränger rösten. Använder inte stödet. Det vet jag, som tar sånglektioner. Tänk om de visste? Att jag tar sånglektioner? Händerna blir svettiga.

Ett sorl i klungan. Mest högröstade de som hade fått vara uppe till elva och se alltihop, näst mest de som fått se det på DVD dagen därpå, och nej, jag glömmer: Arvid har faktiskt varit i Stockholm för flera måååånader sen och sett den.
– Ba föör bra, ba, skriker han med auktoritet.
– Skicka hem mig! utbrister Samuel. Ba föör bra, ba!

Tysta är bara vi som inte fått se. Vi är nog många men vi känner inte varandras stöd. Bara de starka går i flock. Den svage är alltid ensammast på jorden.

De skrålar en låt, säkert från filmen, och jag är världsunik som har en mamma och pappa som förbjuder mig att se på våld. Jag gör mig minimal i klungan, kryper ner i mig själv och stänger luckan efter mig, skräckslagen inför tanken att någon till exempel ska fråga mig vilken min favoritfilm är.
– Sound of Music, va? ska de säga och vrålgarva.

Och jag vet med ens, kan se i en för övrigt dunkel framtid, att High Voltage III, för att inte tala om ettan och tvåan, kommer att ha ett skimmer omkring sig för mig för all framtid, den kommer att lysa och vara liksom ouppnåelig vilka filmer jag än ser, vilka upplevelser jag än har. Jag kanske blir filmskribent eller regissör, det spelar ingen roll: jag kommer alltid att känna ett underläge för att jag inte fick se High Voltage III när jag gick i sexan, för att jag inte kan nynna med i dess ledmotiv, för att jag inte med min pojksjäl kunnat erfara med huvudpersonen vad han är med om.

Jag står gömd i klungan. Det kommer att ta ett tag, sen ringer det in. Det ringer tack och lov alltid in till slut.

(Utmaning: skriv om det som är för bra)

Primärt behov

Upp som en tupp och iväg nerför trappen! Hissen strejkar och tidningarna samlas därnere i porten – en stund, tills alla stulit sig ett exemplar. Och jag, som sover länge, blir utan. Så också denna lördag, fastän jag kommer ner klockan åtta. Klarar man sig verkligen utan DN? Nej inte en lördag, som är Boklördag. Traskar upp litet modfälld och mycket andtruten, sparkar igång datamaskinen för att fixa mig en SMS-kupong på hemsidan. Där står det ”tidningsfri dag”. Klarar man sig verkligen utan DN? Ja, det måste man göra under dessa omständigheter.

Det var en annan tid, ett annat liv och jag var runt tjugofem, för sista gången uppe i släktmarkerna i norr – fast det fattade jag inte, att det var sista gången, trots att det var begravning. Jag och brorsan promenerade ett par kilometer i grymtande snö till Macken inne i byn. Vitt, vitt, vitt sögs in i våra pupillers djupa hål och vi var på gott humör. Jag skulle köpa tidning, vet inte vad han skulle ha. I stället framför kassan fanns bara Västerbottenskuriren, som jag redan läst hemma hos farfars, och Västerbottens folkblad. Jag frågade efter DN.
– DN?
– Ja, DN!
Stora frågetecken bakom disken. Min bror ryckte in som tolk:
– Hon menar Dagens Nyheter.
– Nej, den ha vi int.
Då sa jag på vad brorsan senare kom att karaktärisera som arrogant stockholmska:
– Klarar man sig verkligen utan DN?
Brorsan ryckte åt sig en påse Gott och blandat, betalade skyndsamt och föste mig ut. Därute fick jag en uppsträckning. I vanliga fall, sa han upprört, fick han skämmas för att jag alltid ska göra misslyckade försök att prata mål när vi är däruppe men nu, när det gällde kontakt med omvärlden, folk vi inte kände, gjorde jag mig uppsträckt och högdragen och förmer och imperialistisk och nedlåtande och...

Sen blev han snällare. När han fått gå två kilometer med mig och vid ungefär vart sjätte steg retsamt härma, på överdriven, släpig stockholmska: ”Klarar man sig verkligen utan DN?” När han fått berätta för hela släkten. ”Klarar man sig verkligen utan DN?”

Ja, det gör man nog. Man gör nog det.

(Utmaning: skriv om det man klarar sig utan)

Tillbaka

Han daskar till mig i baken.
– Dags att gå tillbaka ner till Människobyn, lille Mowgli.
Han är så ”på” och ”av”. Full av omsorger när jag träder in i hans lilla boning. Idag stod det bubbelvatten och chilichoklad från Lindt på det blå mosaikbordet bredvid sängen med fräscha lakan. Vi myser och yvs över vår frihet, vår öppenhet och vår vidsyn; att vara hos honom är som att sitta i en platankrona och titta ner över populasen. Och plötsligt har en viss tid gått, en viss mängd orgasmer uppnåtts – eller så är han bara less. Och jag ska ner för den släta barken, omgjorda mina länder och gå tillbaka.

Och det är en lång väg att gå.

Och jag vet inte när jag får ligga däruppe igen.

Och när jag kommer tillbaka vill jag dölja mitt ansikte. Det är för naket. För rått. För skimrande, ännu skimrande, avslöjar allt.

Och jag tänker att jag inte vet om jag orkar en gång till, gå dit bort och svinga mig upp i trädkronors höjd. För all den njutning som finns hos honom, finns det lika mycket smärta och mer när jag kommit tillbaka därifrån.

Och han kallar, kallar åter.

Och jag ilar dit.

(Utmaning: skriv om att komma tillbaka)

Äckelkräm

Det var i köket på Tre Krokars gata 5. Fondtapeten hade blivit kvar från långt innan vi föddes och var, liksom alla väggar i lägenheten, gulbrun av mammas och pappas ständiga rökande. Camel utan filter. Mamma rökte nu, en sista före kvällsmaten, medan hon slevade upp något segt och jolmigt i en karott. Doften var avslöjande. Johanssons hade vad vi inte hade, en egen villa, och från dem hade vi fått två kassar med äpplen. När vi fick äpplen glömdes jag bort. Alla skulle njuta av älsklingsrätten: äppelkräm med gräddmjölk. Jag tyckte om äppelkaka och äppelpaj, ja, till och med äppelmos, men äppelkräm... Det vände sig i magen.

Som vanligt bad jag att få en liten, liten klick. Utan mjölk. Det var som om det blev ännu äckligare av att krämen halvt om halvt skar sig mot gräddmjölken. Som vanligt fick jag en större klick än jag skulle komma att klara av. Och en liten slatt mjölk.

Det blev ett slörpande och ett suckande och ett slafsande och saliga leenden mellan de invigda, mamma, pappa och brorsan. Själv satt jag med hettande ansikte och rörde i sörjan, trots att det gjorde att krämen och mjölken blandades. Jag visste att jag inte skulle klara av det den här gången. Därav mitt brinnande huvud. Vid vårt köksbord åt man upp, vad man än hade framför sig.
– Nå, vad tycker ni? sa mamma uppfordrande.
– Himmelskt! sa pappa.
– Skitgott, sa brorsan.
Sen var det tyst. Vad skulle jag säga? ”Du vet att jag hatar det, kärring”? Jag for desperat med skeden fram och tillbaka i tallriken. Sen såg jag mamma i ögonen och sa:
– Snor ska va' salt.
Pappa och brorsan började skratta. Ett befriat, rent skratt. Men mamma såg ut som en voodoodocka i ansiktet.
– D u g å r f r å n b o r d e t n u! sa hon.

Jag – ja, jag försvann lättad in på rummet. Vad jag minns behövde jag aldrig äta äppelkräm mer under hela barndomen.

(Utmaning: skriv om att äcklas)

Efterskalv

Mamma får ett speciellt uttryck i ansiktet när hon tyst räknar in oss. För varje barn hon ser slappnar muskulaturen kring kinderna. Hon ser mosig ut när leendet bryter fram. Det är som om vi bevittnar något som vi inte ska se. Något som ska försiggå bakom den stängda dörren till det lilla rummet i öster. Mamma blottad, djurisk, loj – av glädjen över att alla hennes barn är helbrägda efter skalvet.
Jag tittar förstulet på Shunryu. Har han också sett? Nej, även han sitter och fånflinar, lutad mot tvättmaskinen. Ja, vi har inte gått ner i skyddsrummet den här gången. Vi bor trots allt i ett klass ett-skyddat hus och betalar mycket pengar för det. I skyddsrummet kan det bli bråk och stök och förra gången täpptes utgången igen. Människor är farligare än naturen även dessa dagar av återkommande skalv.

När en halvtimme gått bestämmer sig mamma för att ge sig ut och försöka få tag på litet förnödenheter. Hon smeker oss var och en, ber oss att inte gå ut och leka. Vår mamma ber bara. Hon förbjuder aldrig. Vi lyder henne som de underordnade i militärserierna. Den här gången rör vi oss inte ur våra positioner. Vi sitter utspridda längs väggarna i köket, där vi satt under skalvet. Anspänningen vill komma ut i bubblande ord. Vi berättar alla hårresande skrönor om vad som hänt där nere, under oss. Till slut blir vi nyfikna på att se själva. Alla utom Shunryu tränger sig ut på balkongen. Det är den vanliga synen. Vissa hus är helt borta, andra, som vårt, står som om ingenting har hänt. I ruinerna gräver gråtande människor efter sina anhöriga. Gråten hörs ända opp. Jag vet varför Shunryu inte går ut. Han är paniskt rädd för att bli levande begravd.

Plötsligt börjar balkongräcket skaka.
– Å, nej! Efterskalv! skriker jag som är näst äldst, efter Shunryu.
Vi kastar oss in. Jag tänker på mamma och jag tror att de andra syskonen också bara har denna tanke i huvudet. Vi sitter och tittar stint på varandra, som för att fixera oss med osynliga kättingar mot alltets krumbukter. Det är svårt att lita på jorden när man en gång varit i ett skalv. För att inte tala om efterskalven, de som smyger efter människors drömmar om fullbordan och ger dem en känga.

Nu är det en skugga som kommer blyertsgrå och väldig över Shunryu. Jag minns att jag tänker att han kanske vill spy. Jag kan inte hålla reda på synintrycken. Skuggan blir mörkare och så med ett förskräckligt brak har torktumlaren, som står ovanpå tvättmaskinen, studsat på hans hjässa och landat på hans ben.

Han gnyr och tar sig om huvudet när vi rusar till som en familj kackerlackor och baxar torktumlaren av hans ben. Han vill inte visa huvudet för någon men vi kittlar honom under fötterna och ser att han kan röra benen. Jag har sett på filmer. Jag visar fingrar och ber honom följa dem med blicken. Det är inget att göra förrän mamma kommer hem – om hon kommer hem. Småsyskonen får ta hand om Shunryu, själv sitter jag vid ytterdörren och repeterar:
– Jag tror det gick ganska bra, mamma. Det var kortsidan, inte hörnet, som träffade huvudet. Ungefär mitt på. Jag vet inte, men det kommer blod.

Bäst att vara förberedd. Om hon kommer hem.

(Utmaning: skriv om efterskalv)