Ett hus om vintern

Det var den första dagen med den nya kameran, Nikon F-601, och jag åkte upp till torpet, inte glatt men vördnadsmättat, men det fanns inget ljus så jag plåtade ändå – utan ett litet fönster att titta i därbak på kameran och offrande drygt trettiosex millimeter fotografisk film per bild, ändå blir jag nostalgisk.

Långt senare visade det sig – när jag lämnat in filmen för framkallning och kopiering och silverhalogeniderna i emulsionen reducerats till silver, bilden kopierats till papper och jag fått tillbaka den från labbet och för första gången kunde se mina bilder – att de vackraste bilderna ändå blev de av rimfrostens filigran på fönstren i öster. Inte mycket ljus, förvisso, men liksom riktat från två håll, som om dagern därinnanför rutorna lade ett lager ljus som fick mönstret att djupna.

Jag brydde mig inte om att gå in, vad jag minns. Det var en vemodig dag. Nu hade jag kameran men inga motiv. Jag slängde iväg en bortkastad filmruta på min översnöade bil, en Simca – man ser ungefär lika många analoga kameror som Simcor nu för tiden – och åkte tillbaka nerför berget.

Vad jag skulle ha tagit var förstås en bild av en hel gavel som frustade stillsamt under rimfrostens lätta pansar, den stående panelen som hästar jämsides i sina spiltor, med spår av falurött just där rimfrosten inte fått fäste, i den dolska dagern bara nästan rött, så att huset såg ut som en stuga på den amerikanska prärien under depressionen, nästan i färg. Inte ens nu, när man med sin kamera kan filma video i HD, kan man förmodligen få fram husens suckar, stampanden och gnyenden under vinterns herravälde.

(Utmaning: skriv om mönster)