”Släpbromsen kallar de mig,” tänker jag, där jag ovigt hasar fram i skidspåret. Det är orättvist att tänka så, de kallar mig säkert ingenting särskilt. Solen skiner, det gör dem säkert inget att stanna upp och vänta på mig ett tag. Förresten hävdar de att de stannar och lyssnar på Lars-Øivind. Det är han som äger marken här. Jag förstår att han har små miniföreläsningar för de andra, om alar nere vid vattnet och om ägarförhållandena. När jag kommer fram till dem har han nyss tystnat. Vi står och ler kisande mot varandra, som man gör på en perfekt skiddag. Sen åker vi igen. Jag är i hälarna på Moa i två skidtag, sen sackar jag efter igen. Jag försöker att inte tänka på att jag sinkar de andra. Jag vet att jag kan åka litet fortare om jag anlägger någon sorts sprintstil men då måste jag titta stint i spåret framför mig och alla härliga halvtänktheter försvinner ur huvudet. Monotona synintryck och inga tankar, bara det rytmiska räknandet av stavtag? Nej, tack. De får vänta på mig.
Stolt sen att jag åkt i mitt eget tempo och inte kommit med självironiska kommentarer om det. För många av oss är livet en oavbruten tävling. Jag har klivit av den banan och oftare och oftare minns jag att det är så.
(Utmaning: skriv om att bromsa)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja, då ses vi i Blåbärsslingan då?:)
SvaraRadera:)"härliga halvtänktheter"! - låter som en underbar skidtur!
SvaraRaderaDet låter som en härlig skidtur, och en sund inställning. Gillar namnet på markägaren =)
SvaraRaderaHeltänkt om halvtänktheter, underbart! O tack för den påminnelsen om den avklivna banan ;-).. Samt för fin värmande kommentar under min senaste puff-exil.
SvaraRaderaFin. Halvtänkheter..bra ord.
SvaraRadera