I livré

Den där kvinnan där borta vill visa att hon tillhör den där mannen, som är bäst. Det är därför hon har en väska med mycket guld på från Italien, skor som knappt syns och en klänning med mycket guld på som är sydd av han som syr för Madonna och Hollywood. Hennes mun är lycklig men hennes stora, vackra ögon verkar vara litet förlamade. Hon luktar underbart av äkta parfym, 200 dollar för en liten flaska. Pistillerna handplockas i gryningen och läggs omedelbart i etanol innan fukten helt lämnat dem. En enda överblommad blomma förstör hela satsen. Jag tog reda på det när jag fick veta vad parfymen kostar.

Själv är jag diskret elegant i livré. Jag går ledigt runt i sällskapet med en rund bricka fylld med gåsleverkanapéer och ankbröststoast men tänker på hur de stackars gässen tvångsmatats. Jag iakttar männens nedtonade elegans – silket i strumporna, en klocka som är värd lika mycket som en Ferrari – och föredrar egentligen den framför de karnevalsklädda kvinnornas grälla prakt. De påminner mig om nomadkvinnorna hemma i Rajastan. De som bär familjens hela förmögenhet med sig i form av smycken. Men det är ju praktiskt! Det är för att skydda dem! Jag ser en blottad vrist med en sko som väl kostar halva min årslön och jag undrar när man går över gränsen. Om man övar sig på att köpa dyrare och dyrare förbrukningsartiklar eller om man plötsligt en dag står där med sina miljoner och tänker – äh, jag ska köpa ett par handgjorda skor för 15 000 dollar. Egentligen borde jag kunna gå fram till vem som helst här och säga: ”Kan jag få 100 dollar att skicka hem till familjen i Rajastan?” Det vore en utgift de aldrig skulle märka. Men principen. Principen! Om alla som har mycket pengar skulle dela med sig till dem som har litet, hur skulle det då gå? Då skulle ju alla ha pengar! ”Det funkar inte, begriper du väl!” säger jag sammanbitet till mig själv.

(Utmaning: skriv om flärd)