Saidas dröm

”Om alla som bor här skulle gå samman...” Saidas röst slocknar. Metodiskt bygger hon på ett torn av pinnar. Vi är nio år, hon litet mer, jag litet mindre, och vi sitter och leker vid muren som omgärdar lägret. ”Det här är inget vanligt ställe, vet du,” säger jag förnumstigt. ”Vi som bor här bestämmer inget.” ”De som bor på vanliga ställen bestämmer inte heller,” säger hon vasst. Det blir så här när man pratar med Saida. Det går liksom runt, runt. ”Vad tänkte du säga?” frågar jag för att få litet fart på samtalet. ”Om alla som bor här skulle gå samman skulle det bli som FN! Vi kunde kräva saker!” FN:s ge-ne-ral-för-sam-ling har vi sett bilder på i skolan. De kom med ett lä-ro-me-dels-paket från Unicef. Jag skrattar. Skillnaden är så stor mellan vårt ruffiga läger och de fina människorna i FN. ”Vad skulle du kräva?” frågar Saida. ”Att de skickade leksaker. Och frukt. Och att Almuts och deras släktingar inte skulle få alla privata matsändningar.” Jag säger det snabbt för jag har tänkt på det länge. Det händer att lokala affärsmän kommer med extra mjöl och salt och ris och sånt till internflyktinglägret och då blir det kaos och de bara delar ut och de som inte är framfusiga har ingen chans. ”Jag skulle kräva att det blev fred och vi fick flytta hem,” säger Saida och raserar sitt fina torn med en mjuk handrörelse. ”Och alla skulle få nya fiskeredskap och båtar och varje flicka skulle få en ny klänning...” Jag hinner inte fråga om pojkarna, för hon reser sig upp och fortsätter: ”... Men sen! Sen ska vi inte behöva få nånting mer! För alla ska kunna leva på vad de har och bestämma själva vad de ska köpa för pengarna!” Jag tittar storögt på henne. Vi är för små. Hon kan inte minnas någon sådan tid. Någon osedd kraft har smugit in i henne och gett henne sådana syner. Jag frågar henne inte om hon tror att det går. Vi vet båda att det är hopplöst. Jag hjälper henne att bygga upp tornet. Sen är det dags att köa för vatten.

(Utmaning: skriv om kraft)