När jag vaknar brukar jag tänka att den här dagen är den sista. Hittills. På den här breddgraden möter den ständigt på ett nytt sätt, med ett nytt ljus – eller med en ny kvalitet av mörker. På denna min sista dag tar jag ut hunden. Först när man hamnar utomhus kan man fullt förstå den dag som är. Den sista hittills. Den sista i världshistorien. Det ger en framskjuten position. Dagen blir laddad med mening. Här är jag och mina små bestyr på världens allra sista dag. Hittills.
(Utmaning: skriv om en perfekt dag)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ovanligt sätt att tänka "att det är sista dagen, hittills". Tänker att "idag" är först, fast sist, alltså om man tänker tvärtom. Oj det blev konstigt kanske :-).Intressant text.
SvaraRaderaDu är fenomenal på att hitta nya perspektiv.
SvaraRaderaödesmättat är den känslan jag får.
SvaraRaderaGillar tanken, och mörkrets nya kvalitéer. Välskrivet, som vanligt, och härligt att läsa!
SvaraRadera