Sockerspår

Här är jag, alltid litet för sen eller litet för tidig. Idag för tidig. Släntrar över sommarängen till ditt lilla hus. Jag vill hellre vara hemma, påbörja ett av mina andliga självporträtt, men jag ska hem till dig och baka kanelbullar. Jag har en förpackning pärlsocker i näven. Jag tog en som jag hade hemma i stället för att gå till affärn. Var det dumt? Skulle jag ha varit i bättre tid om jag gått förbi ICA? Jag låtsas grubbla väldigt mycket på denna präktiga fråga men i själva verket går jag och planerar mitt andliga självporträtt. Jag gör dem inte så ofta. Det första gjorde jag 1998 på hösten. Det var bäst. Sen gjorde jag ett nån gång 2002 – 2003 som jag har tappat bort. Nu ska jag göra ett till. Jag har ingen aning om hur det ska se ut, det kommer att komma. Vad jag funderar på är vissa färgblandningar. Att få fram en bra grön är alltid slitsamt och jag pustar redan vid tanken. Så är det en viss nyans av koboltblått som jag vill lägga bredvid en djup saffranston. Det är det hela porträttet handlar om för mig. Det där med motiv och sånt låter jag bara hända.

Fastän jag står en stund och tittar på ditt tak är jag tidig. Du välkomnar mig med kram och nystruken blus. Litet uppklädd. För mig? Du rullar in rullstolen i köket och jag är strax efter dig, dänger pärlsockerpaketet i bänken. Oj, vad det var lätt! Du börjar fnissa och jag förstår vad som har hänt. Den lilla pipen är öppen och jag har hållit paketet upp och ner, lagt ett Hans och Greta-spår av socker över ängen. Det blir kanelbullar utan socker på och de är goda. Pärlsockerspåret ska jag lägga in på tavlan. Jag kisar och ser det för mig. Det blir nästan som en aboriginsk prickmålning. Nästan. Det koboltblå blir fint till, och saffranstonen. Gult som nästan är orange. Alla färger finns. Det är bara att blanda.

(Utmaning: skriv om att blanda)