Dela liv

Vem vet vad vi väger var för sig? De få gånger de vägde oss när vi var små, ställde de oss båda två på vågen och dividerade med två. Läkarteamet i sina vita bussar med sin korrekthet, sin neutralitet och sin uppenbara fascination. Man lär sig känna igen den, fascinationen. Det är tur att vi bor i en så liten, avlägsen by, där ingen gitter stirra längre. Å andra sidan: om vi bodde i staden hade vi kanske blivit opererade. Jin säger att det inte skulle gå för att vi delar lever. Vi delar lever – för mig är den på fel sida – och vi lever våra liv halvt frånvända från varandra, med varandra, alla timmar.

Jin säger så mycket. Hon säger att om jag inte vore så sjukligt tillbakadragen, skulle vi kunna tjäna mycket pengar på vårt... lyte. I stället är vi här, i Oumbalang, där alla känner oss och aldrig skulle vända sig om när vi kommer gående – om vi kom gående, vi är så less på att vara osams om vart vi ska gå och vem av oss som ska få gå framlänges, att vi sällan förflyttar oss. Vi sitter vid våra drejskivor i krukmakeriet, koncentrerade och litet sura, och blir tjockare och tjockare för varje dag.

Jin säger att jag är tjockare än hon. ”Du har diafragma och mage,” säger hon och pekar. ”Jag har bara mage och en liten stuss.” Jag säger åt henne att sluta bråka, att vi ändå aldrig kommer att veta vem som väger mest. Klafsar på ett stycke lera på drejskivan, sparkar frånvarande igång. Jins lille son, som vi kallar Mu, kommer fram. ”Moster är vackrast. Hon går med rakast rygg.” säger han. Han är fyra och får sig en dask av Jin.

Detta intresserar människor i det oändliga: att Jin är gift och inte jag. Att Jin har fått barn. Det gör något med deras fantasi och vi gör ingenting för att stilla den. Ingenting. Vi står var och en för våra liv, vi väger säkert hundraåtti kilo dividerat med två, det mesta delas lika mellan oss och resten får man se som att man får det på köpet. Man måste se det så.

(Utmaning: skriv om att få något på köpet)