Lille Staffan

Han var den enda i det lilla luciatåget som inte var klädd helt i vitt. Dock bar han vita strumpbyxor – blöjbaken stack ut så vågat – och en liten strut på huvudet. En liten, liten strut men den störde honom ändå. Han satt mellan sina systrar som sjöng så vackert, okammade hårtestar under luciakronor, och han föste ner den obekväma pappstruten med armarnas insidor. Far log så rart och mor plåtade med digitalkamera. Plötsligt, när systrarna började sjunga Staffan Stalledräng – den käcka versionen – lystrade han till, såg omätligt beslutsam ut, reste sig med hjälp av det låga soffbordet och gick till mamma. Luciatåget kom av sig. Han hade gått säkert nio steg alldeles av sig själv på sin niomånadersdag. Som belöning kastade pappa honom upp i luften – det var det bästa han visste – och han fick en egen lussekatt att gnaga på. Luciasystrarna kände att de fått den uppmärksamhet de ville ha och övergick gärna från att uppträda till att fika. Sen blev det bråttom, för alla skulle till skolan, utom pappa, som fick vara hemma med Lilleman. Pappa och Lilleman övade hela dagen på att gå men han gjorde ingenting, inte förrän systrarna kom hem och klämde i med Staffansvisan igen. Så skulle det fortsätta ända till in på det nya året, att han krävde sitt soundtrack för att visa upp sina konster. Varje gång någon sjöng Staffan Stalledräng hände samma sak: han lystrade, rätade på ryggen, fann någonting att ta som stöd, reste sig och gick. Annars var han likgiltig inför alla inviter till sådan koordinerad fysisk aktivitet.

(Utmaning: skriv om en krabat)