Röster

I min hjärna bor det två. Och han är han och hon är hon. De grälar och skriker på natten. Jag får stoppa bomull i öronen och i munnen. Då blir jag ensam med de två. De vet allt men tycker olika. Jag är rädd när de håller på och när de tystnar.

När jag rör mig ute går det bäst. Då viskar de till mig vad jag ska göra. ”Gå inte på pinnar,” kan hon säga. Han säger ”Folk! Akta dig!” Det låter som Adams julsång: ”Folk, fall nu neder...” Faller gör jag, in i en stor buske eller in bland träden. Försvinner. Och människorna går storögt förbi. Kanske litet rädda.

Men jag rör mig inte så mycket ute. Han har sagt till mig att bygga en mur av tidningar framför dörren. Ingen ska komma in men det är jobbigt att komma ut också. Flytta tidningar. En dag säger hon att vad sjutton. Dörren är ju alltid låst. Behövs det tidningar? Jag börjar riva muren men då blir han vansinnig. Låter som en spelande tjäder. Jag lämnar röran i hallen och går och lägger mig. De grälar inne i huvudet. I tre dagar ligger jag i våt säng. Jag är för rädd för att gå på toaletten.

(Utmaning: skriv om att sufflera)