Äckelkräm

Det var i köket på Tre Krokars gata 5. Fondtapeten hade blivit kvar från långt innan vi föddes och var, liksom alla väggar i lägenheten, gulbrun av mammas och pappas ständiga rökande. Camel utan filter. Mamma rökte nu, en sista före kvällsmaten, medan hon slevade upp något segt och jolmigt i en karott. Doften var avslöjande. Johanssons hade vad vi inte hade, en egen villa, och från dem hade vi fått två kassar med äpplen. När vi fick äpplen glömdes jag bort. Alla skulle njuta av älsklingsrätten: äppelkräm med gräddmjölk. Jag tyckte om äppelkaka och äppelpaj, ja, till och med äppelmos, men äppelkräm... Det vände sig i magen.

Som vanligt bad jag att få en liten, liten klick. Utan mjölk. Det var som om det blev ännu äckligare av att krämen halvt om halvt skar sig mot gräddmjölken. Som vanligt fick jag en större klick än jag skulle komma att klara av. Och en liten slatt mjölk.

Det blev ett slörpande och ett suckande och ett slafsande och saliga leenden mellan de invigda, mamma, pappa och brorsan. Själv satt jag med hettande ansikte och rörde i sörjan, trots att det gjorde att krämen och mjölken blandades. Jag visste att jag inte skulle klara av det den här gången. Därav mitt brinnande huvud. Vid vårt köksbord åt man upp, vad man än hade framför sig.
– Nå, vad tycker ni? sa mamma uppfordrande.
– Himmelskt! sa pappa.
– Skitgott, sa brorsan.
Sen var det tyst. Vad skulle jag säga? ”Du vet att jag hatar det, kärring”? Jag for desperat med skeden fram och tillbaka i tallriken. Sen såg jag mamma i ögonen och sa:
– Snor ska va' salt.
Pappa och brorsan började skratta. Ett befriat, rent skratt. Men mamma såg ut som en voodoodocka i ansiktet.
– D u g å r f r å n b o r d e t n u! sa hon.

Jag – ja, jag försvann lättad in på rummet. Vad jag minns behövde jag aldrig äta äppelkräm mer under hela barndomen.

(Utmaning: skriv om att äcklas)