Om saltet mister sin sälta...

Han är exegetikdoktor i yngre medelåldern, hon är i samma ålder, bildkonstnär med läsarbakgrund. De brukar stöta ihop på kvarterskrogen med de billiga plankstekarna. Cigarrettstanken sitter kvar i väggar, tak och inredning flera år efter att förbudet att röka på näringsställen infördes. De är vana. Båda bor smått. Det här är deras vardagsrum. Den här kvällen träffas de redan i dörren, bestämmer sig för att avnjuta sina köttbitar tillsammans.

Det kommer efter två glas surt rödtjut. Det kommer alltid efter två glas: det teologiska spörsmålet. Aldrig teodicéproblemet eller ”Tror du att Jesus gick på vattnet?”. Tron är hon inte intresserad av. Hon är trygg i sin otro. Nej, hon ställer faktafrågor som åtminstone teoretiskt går att besvara. Nu kommer frågan när han saltar litet extra på sitt gratinerade potatismos.
– Har du kollat så att inte saltet har mist sin sälta? säger hon och ler.
Han ler tillbaka.
– Jag kollade alltid när jag var yngre, fortsätter hon. Jag kan inte tänka mig under vilka omständigheter det skulle kunna göra det. Mista sin sälta, alltså. Men Jesus pratar ju om det i bibeln.
Han har tur. Den här funderingen kan han svara på.
– Förmodligen är det så här: på Jesu tid tog man salt ur Döda havet men i form av salt sand, som man sydde in i tygpåsar. Själva påsarna med sand kom förstås också att kallas salt. Man kokade med dem i maten och plockade upp dem när det blivit lagom salt. Så småningom urlakades förstås saltet ur sanden och saltet – saltpåsarna – hade mist sin sälta.
– Du är som en bibeldatabas, säger hon belåtet. Och jag har dig för mig själv!
– Och du skulle kunna vara en konstdatabas om jag hade vett att fråga men jag kan för litet.
– Jag kan ingenting om konst. Jag bara utövar den.
– Du vet väl vilka färger som går ihop och sånt. Kan vi inte gå på konstutställning tillsammans någon gång?
Han rodnar när han säger det. Sju år på samma sylta och nu vågar han sig äntligen på ett nästa steg, steget ut någon annanstans. Han rodnar ännu mer när hon ingenting säger.
– Hallå? säger han till sist.
Det är tjockt i halsen.
– Förlåt. Jag satt och tänkte på saltpåsarna. Kunde inte komma på om de var praktiska eller inte. Vad sa du?
– Gå på utställning?
– Visst. Visst kan vi det, säger hon förstrött.
Det blir aldrig av. Det hörs. Och han kommer inte att våga fråga igen. Han känner sig dömd att för evigt vara instängd i denna stinkande bur.

(Utmaning: skriv om salt)