Min far

Och jag ska glömma: de hårda orden. Missförstånden. Din gröna envishet... Pappa. Nu ligger du i ett kylrum nånstans under Ludvika lasarett. Där är din kropp. Något annat vet jag inte om. Och blodet strömmar inte längre genom den. Redan efter ett par timmar var den kall. Jag höll den då och pussade din panna.

Samtalen vi aldrig förde pågår nu i mitt sinne. Och jag ser hur jag redan brister i saklighet. Idealiserar dig, som jag minns att du och mamma före mig målade en ny bild av era döda föräldrar. Tja. Det är väl så det ska vara. Evolutionen vinner kanske på det. Eller inte. Förfädersdyrkan är väl urfröet till all religion.

I min bild är du stadig och rik på tillförsikt. Ett vikarierande hopp. Ett aldrig lova för mycket (se, redan är jag ute och cyklar!). En varm famn. En stilla tillflykt när orden blev för tunga (jag glömmer hur jag kunde reta mig på din tystnad). Kaskader av skratt.

Jag kan inte glömma att du ligger i ett kylrum nu, för att inte ruttna innan du ska brännas upp om tre veckor. Jag kan inte bortse från att du också finns i mitt bröst och i mitt huvud, i många bröst och huvuden. Du är inte bara min far men det är en unik relation som är dräpt nu, den mellan 640125-7222 och 330315-8558, han var pappa för henne, hon var hans enda dotter, de brukade gå efter varandra i skogen. Och i det ögonblick han dog så glömde hon en massa. Han är i ljust minne bevarad.

(Utmaning: skriv om att glömma)