Snurra

– Så du har legat och snurrat i natt igen, säger mamma smeksamt.
Jag vet vad hon vill. Vad hon skulle ha velat. Hon hade velat komma över i vargtimmen, vyssja och vagga, koka varm mjölk åt mig och hälla i litet honung, stryka mig på det där speciella stället ovanför näsroten. Jag är trettiofem. Jag har egna barn. Måtte de inte vara mina bebisar när de är vuxna.
– Nej, jag har inte snurrat. Jag snurrar inte när jag inte kan sova. Jag ligger platt på rygg i kungsställning och rensar huvudet från tankar.
– Ja, jag förstår, säger hon ömkande. Du har för mycket att tänka på. Och Per tar inte sitt ansvar. Det tycker inte jag.
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag säger vilka ord som helst som kommer för mig.
– Jag valde inte Per för att han är ansvarsfull, utan för att han är rolig.
– Så resonerar ingen normal flicka!
Mamma är uppbragt nu. Mina känslor är inte nära, för vi har haft det här ämnet uppe förr. Att tala med mamma: att på måfå plocka en gammal bucklig vinylskiva ur samlingen och spela upp ännu en gång.
– Mamma, jag måste gå.
Mamma börjar hulka.
– Du vill inte tala med mig om eran relation!
– Jag är på jobbet. Jag måste jobba, säger jag lent.
Någonstans i magen ett minne av när jag var rasande på detta. Ja, på henne.
– Ring mig så fort du hinner, då.
– Ja, mamma.

(Utmaning: skriv om att snurra)