Inte långt kvar

Hon vill det inte men snart är det dags för hemresa. Det är en av de sista dagarna i Sri Lanka och hon är ute och shoppar sånt som hon egentligen har haft en månad på sig att få tag på. Eftersom hon redan är i Colombo 3, om än i norr, får hon för sig att hon ska ta en stärkande promenad till Barefoot i stadsdelens allra sydligaste del. Hon kommer att sakna denna hetta, som skulle vara ett pansar om den inte vore så fuktig. Dessa inte alltid angenäma dofter. Dessa ljud. Och den besinningslösa trafiken på Galle Road. Och asfaltens svidande värme, där hon går i sina tunna skor. Men inte trehjulingförarnas gastande: ”Vart ska du? Vart ska du? Madam, vart ska du?”

När hon anlände för några veckor sedan blev hon känd som kvinnan som går så fort. Nu har hon lärt sig att förflytta sig i makligare tempo, ändå strömmar svetten nedför kroppen under de lösa kläderna. Rännilar som någonstans fångas av tyget, kanske på ryggen, kanske i midjan, bildar rorschachmässiga fläckar. Hon byter kläder minst ett par gånger om dagen, om det går.

Hennes promenader i det här landet går numera till på lättjefullaste sätt. Minst en gång i halvtimmen stannar hon någonstans och tar en kopp te. Arbeta här skulle hon inte kunna göra. Hon skulle inte kunna komma upp i det varvtalet. Fast de har förstås luftkonditionering på de flesta kontor. Men av det blir hon förkyld.

Nu har hon gått och gått, hunnit ta två koppar te och trottoaren tycks bränna sig igenom skosulorna men ännu är inte kvarteren välbekanta. Hon hejdar en man, frågar var Barefoot är. Han visar vänligt med armen nerför gatan, säger ”400 yards, Madam, 400 yards.” Då behövs inte te. Hon kan ta en ice coffee på Barefoots fik. Hon plockar upp sitt mod och trampar vidare, tänker åter på allt hon kommer att sakna. Maten. Vännerna. Papayorna och bananerna direkt från träden. Men hon tillryggalägger en lång sträcka och ännu inget Barefoot. Hon hejdar ytterligare en man. ”400 yards, Madam!” ler han stort och gnistrande. Hon knallar på, något mindre beslutsamt nu. När hon gått en halv kilometer och tagit ytterligare en kopp te, utan att hon känner igen sig än, går hon fram till en trehjulingstaxi. Det måste vara nära till Barefoot nu men hon har svårt att köpslå, när hon inte vet. De enas om ett pris och taxin tar henne en ynkligt kort sträcka fram till den välbekanta fasaden. Trumpet betalar hon och kliver in genom dörren.

Hemma i Kotahena på kvällen beskriver hon vältaligt sin erfarenhet för fru Dalpadado. ”Varför sa de 400 yards?” undrar hon. Fru Dalpadado skrattar stort. ”Antingen visste de inte men ville inte göra dig besviken. Eller så visste de men ville inte göra dig besviken.” Hon rycker på axlarna. ”Vi är sådana. Vi vill inte göra folk besvikna.”

De för en lång diskussion om detta och natten är mild och djupsvart. En mygga rör sig runt lampan på altanen och de enas som så ofta förr i ett ord, som det känns som om de kommit på själva: kulturkrock.

fotnot: 1 engelsk yard = 91,438348 cm

(Utmaning: skriv om att närma sig)