Dummast

Dummast blir jag när jag är med dig. Du skjuter i mig något så att hjärnan kommer till ro. Synapserna får vila. I stället för att tala söker mina läppar din hud och din mun. I stället för att lyssna känner jag din släta mage, den lätt deformerade naveln. Stumt öppnar du det släta draperiet. Litet ljus kommer in. Detta är vår eftermiddag. Sinnets tomhet är vid som en rymd. Det finns mycket att upptäcka där. Jag är nästan stilla, alldeles dum.

(Utmaning: skriv om att fördumma)