Morfars bön

Utdragssoffan i mormors vardagsrum luktar gammal halm. Där ligger jag varje natt nu, för mamma och pappa är ute på uppdrag. Det är väl egentligen morfars vardagsrum också men han räknas inte riktigt. Det känns. Mormor styr. Mormor lägger sig i. När jag sitter och skriver (”Kan du läsa för mormor, lilla vän?”), när jag ritar (”Nej, den näsan är alltför stor.”) och när jag lägger patience (”Men flicka lilla, ska du sitta här och spela kort!”)

Mormor förklarar att det är stor synd att hantera en kortlek.
– Men vi spelar ju Alfapet? säger jag troskyldigt. Och domino och Monopol och kinaschack och...
I slingrande ordalag börjar hon prata om sprit och att spela om pengar. Jag fattar ingenting.
– Det finns många kortspel som lämpar sig för barn. Jag kan lära dig Hej Knekt, om du vill.
Men mormor säger med sin vänligt bestämmande röst att hon skulle föredra att jag inte använder kortleken medan jag är där. Och så blir det. Patience är ändå inte särskilt kul.

Varje kväll innan jag lägger mig i utdragssoffan – ja, varje morgon efter frukost också – borstar mormor tänderna på mig. Det är en fasa. Jag är ändå elva år. Det är tur att ingen ser. Jag tar aldrig hem kamrater till mormor, så hon kan inte råka säga det heller. När jag är färdig i badrummet lägger jag mig i soffan som mormor bäddat. Lukten är främmande hur många nätter jag än legat där. Som om det finns en hinna mellan mig och tingen. Mormor sätter sig på sängkanten. Nu är det dags: aftonbönen. Ingen liten ”Gudsomhaverbarnenkär”. Hon börjar med några ”Jesus, Jesus...” Sen ber hon för mamma och pappa i Teheran. Och för Kerstin i min klass som brutit ett ben. Och för församlingen, som inte har någon å-ter-växt. För mostrarna och morbröderna... När hon har hållit på en lång stund säger jag försiktigt, som ett tips:
– Du. Mormor. Skulle vi inte kunna ta alla sju miljarderna på en gång?

Hon bryr sig inte nämnvärt. Efter bönen släcker hon. Man får inte ligga och läsa i sängen hos mormor.

På onsdagen ska mormor servera på en tillställning i kyrkan. Då kryper liksom morfar fram ur sin fåtölj. Berättar om sina resor när han var på sjön och lagar pyttipanna från en påse. Det är jättegott med rödbetor och stekt ägg. Vi sitter och mumsar mitt emot varandra. Tänk, morfar kan prata. Vi pratar om mina drömmar, inte som vuxna brukar prata med barn utan på ett sätt som får mig att berätta det jag aldrig berättat för någon: att jag vill dansa. Morfar blir entusiastisk.
– Men då måste du börja i brådrasket! säger han. Det finns inte en dag att förlora.
Och så berättar han en massa om balettakademin. Det är klart, han läser tidningen hela dagen och lyssnar på radio. Men ändå.

Den kvällen får jag borsta tänderna själv. Det är så skönt att känna den välbekanta, mjuka gnuggningen och inte mormors hårda raspande. När jag kommer ut ur badrummet har han bäddat åt mig.
– Kryp ner nu, så läser vi aftonbön.
Så här låter det när morfar ber. Han sitter med de stora händerna på låren och pratar högt, med en röst som säger att det är viktigt:

”Befria palestinierna från bosättarnas arrogans och den israeliska statens övermakt.
Befria oss från girighet, hat och illusion – lär oss tassa barfota i världen.
O, du som är bland skuggorna.
Låt oss se dig klart.”

Jag kan knappt tro att det är färdigt så snart när han blir tyst. När det varit tyst några sekunder lägger jag till:
– Och befria alla sju miljarderna som bor här.
– Och alla djur och fiskar och vattendrag och hav, säger morfar.
Mormor har sagt att man bara kan be för människor men jag hänger på:
– Och bergen och öknarna och myrarna och skogarna.
– Befria oss alla, säger morfar med eftertryck.
Nu vill han att det ska ta slut. Han reser sig upp, stryker mig över håret och säger:
– Vill du läsa en liten stund, stumpan?
Jag nickar, smyger upp och hämtar min bok.
– Jag kommer in och släcker om en stund.

(Utmaning: skriv om att befria)