Hos Rajah och Sila

Rajah betyder ”kung”. Rajah är stilig när han går till jobbet. Varje kväll tvättar han sina byxor och sin vita skjorta i en hink. Jag är gäst hos Rajah och Sila i deras lilla hus, sover i den enda sängen. Det är inte så lätt. Jag blir väldigt mätt. Får aldrig hjälpa till. Får aldrig vara ensam. De tror att jag är sjuk för att jag sover till halv åtta. Kommer in och sitter hos mig. Inte ens ögonblicket av uppvaknande får jag ha för mig själv. Jag är gruvligt otacksam. De envisas med att kalla mig ”Madam”. Jag envisas med att försöka gå på promenad ensam. ”Nej, nej, Madam, ni kan möta någon som lurar er.” Men Sila tycker inte om att gå på promenad och Rajah är på jobbet. Sila och jag tar en kort sväng i trädgården. Sen tycker hon synd om mig när jag läser eller sitter vid min lilla dator. Jag har ju ingenting att göra. På kvällen kommer släktingarna och tittar på teve.

Det är fredag den trettonde januari 2012 och jag har varit hos Rajah och Sila en vecka. ”Nu går jag ut och går!” ropar jag vänligt, bestämt till Sila efter att jag duschat och gjort mig i ordning. Klockan är halv elva och Sila håller på med maten. Hon kommer rusande med uppspärrade ögon. ”Nej, nej, Madam! Aldrig gå ut med blött hår!” Det är trettisju grader ute, säger jag sammanbitet. Hon ser på mig som på ett barn. Man kan bara inte gå ut med blött hår. Det är så självklart att hon inte ger någon anledning. Suckande samlar jag ihop min tjocka man, vrider den litet i händerna. Den kommer att ta tre timmar att torka. Ingen promenad heller denna dag.

Men dagen därpå! Jag är fnösktorr i håret och det är lördag och Rajah och jag ska gå till marknaden. Han vill ta taxi för min skull, jag lyckas övertala honom att låta bli. Överlycklig över att få se människor och träd och kanske någon fågel kliver jag i skorna som är slängda innanför ytterdörren. Rajah vräker sig fram emot mig som en rugbyspelare och greppar tag i min arm. ”Nej, nej, Madam!” Leende pekar han upp mot den vitmenade väggen. Där sitter en geckoödla och frambringar sitt klickande läte. ”Han varnar,” säger Rajah tyst, går och sätter sig orörlig i stolen. Jag tar prövande i handtaget. ”Nej, nej, Madam!” Jag inser att det inte blir någon promenad. ”Men behöver ni inte handla?” frågar jag bönfallande. ”Vänta och se, Madam!” Suckande sparkar jag av mig skorna och går och sätter på datorn, inte för något särskilt, jag skriver bara av mig min frustration. Funderar på hur jag ska kunna flytta från Rajah och Sila men de är ju så snälla. Snart känner jag att Rajah står bredvid mig. ”Nu kan vi gå, Madam!” ”Geckon, då?” ”Nu har vi väntat. Han varnar inte längre.”
…

Långt senare har jag fått intellektuella vänner. De raljerar med de otaliga folkliga föreställningarna mer än jag skulle göra. ”I byarna säger de si”. ”I byarna säger de så”. De är mer västerländska än jag, så jag berättar om mina första veckor i landet, det trivsamma fängelset hos Rajah och Sila. ”Och man fick inte gå ut med blött hår! Och inte om geckon lät!” Det blir tyst innan skrattet kommer, trevande och litet ansträngt.

(Utmaning: skriv om skrock)