Högst upp i huset

Jag bor högst upp i huset, i tornrummet. Mamma och systrarna är spridda neröver. Jag vet knappt var hälften av dem har sina rum men jag har mitt här, med utsikt åt alla håll och en toalett dörr i dörr. Det är sällan jag går längre än dit. Jag är husets enda karl. Jag målar mina tavlor. När färgen tar slut, eller dukarna, skickar jag Sivan till I B Wahlströms på Olofsgatan. Hon kommer oftast tillbaka med vad jag behöver. Annars skickar jag henne dit igen. Duk låter jag köpa på rulle, sen får Astrid spänna upp den i de dimensioner jag vill ha. Vera och Ottilia ser jag inte mycket till. De ansvarar för städningen och vi har haft en del kontroverser kring mitt rum, som alla med rätta kallar ateljén. De får absolut inte komma in när det är dagsljus, för det är min arbetstid och den måste de respektera. De anför trötthet på kvällarna när de kommer hem från sina jobb och diverse lössläppta aktiviteter på helgkvällarna. Återstår lördag och söndag på dagtid men jag säger STOPP. Så de kommer i allmänhet på onsdagskvällarna kring sju, efter middagen. Måltiderna lagas av mamma men hon är åttiofyra år, så på sistone har lilla Beata börjat gå henne tillhanda, med växlande resultat. Maten levereras upp till mitt rum. Jag skulle bli irriterad av pladdret i matsalen. Trots att jag aldrig träffar hela familjen samtidigt, är jag glad att kunna styra dess liv här uppifrån. Till hjälp har jag en utsökt japansk klangskål vars ljud fortplantar sig genom hela huset. När så händer kommer en utsänd där nerifrån och undrar vad jag behöver. Cigarrer, säger jag. Eller lemonad. Aldrig tidningen. Astrid har tränat hunden att komma upp till mig med Svenska dagbladet varje morgon. Jag hävdar att han skulle kunna dresseras till mer, som att bädda min säng, men då ler Astrid och säger att hon tror det är mindre jobbigt för henne att göra det själv än att lära upp Bimbo.

(Utmaning: skriv om att delegera)