Efterskalv

Mamma får ett speciellt uttryck i ansiktet när hon tyst räknar in oss. För varje barn hon ser slappnar muskulaturen kring kinderna. Hon ser mosig ut när leendet bryter fram. Det är som om vi bevittnar något som vi inte ska se. Något som ska försiggå bakom den stängda dörren till det lilla rummet i öster. Mamma blottad, djurisk, loj – av glädjen över att alla hennes barn är helbrägda efter skalvet.
Jag tittar förstulet på Shunryu. Har han också sett? Nej, även han sitter och fånflinar, lutad mot tvättmaskinen. Ja, vi har inte gått ner i skyddsrummet den här gången. Vi bor trots allt i ett klass ett-skyddat hus och betalar mycket pengar för det. I skyddsrummet kan det bli bråk och stök och förra gången täpptes utgången igen. Människor är farligare än naturen även dessa dagar av återkommande skalv.

När en halvtimme gått bestämmer sig mamma för att ge sig ut och försöka få tag på litet förnödenheter. Hon smeker oss var och en, ber oss att inte gå ut och leka. Vår mamma ber bara. Hon förbjuder aldrig. Vi lyder henne som de underordnade i militärserierna. Den här gången rör vi oss inte ur våra positioner. Vi sitter utspridda längs väggarna i köket, där vi satt under skalvet. Anspänningen vill komma ut i bubblande ord. Vi berättar alla hårresande skrönor om vad som hänt där nere, under oss. Till slut blir vi nyfikna på att se själva. Alla utom Shunryu tränger sig ut på balkongen. Det är den vanliga synen. Vissa hus är helt borta, andra, som vårt, står som om ingenting har hänt. I ruinerna gräver gråtande människor efter sina anhöriga. Gråten hörs ända opp. Jag vet varför Shunryu inte går ut. Han är paniskt rädd för att bli levande begravd.

Plötsligt börjar balkongräcket skaka.
– Å, nej! Efterskalv! skriker jag som är näst äldst, efter Shunryu.
Vi kastar oss in. Jag tänker på mamma och jag tror att de andra syskonen också bara har denna tanke i huvudet. Vi sitter och tittar stint på varandra, som för att fixera oss med osynliga kättingar mot alltets krumbukter. Det är svårt att lita på jorden när man en gång varit i ett skalv. För att inte tala om efterskalven, de som smyger efter människors drömmar om fullbordan och ger dem en känga.

Nu är det en skugga som kommer blyertsgrå och väldig över Shunryu. Jag minns att jag tänker att han kanske vill spy. Jag kan inte hålla reda på synintrycken. Skuggan blir mörkare och så med ett förskräckligt brak har torktumlaren, som står ovanpå tvättmaskinen, studsat på hans hjässa och landat på hans ben.

Han gnyr och tar sig om huvudet när vi rusar till som en familj kackerlackor och baxar torktumlaren av hans ben. Han vill inte visa huvudet för någon men vi kittlar honom under fötterna och ser att han kan röra benen. Jag har sett på filmer. Jag visar fingrar och ber honom följa dem med blicken. Det är inget att göra förrän mamma kommer hem – om hon kommer hem. Småsyskonen får ta hand om Shunryu, själv sitter jag vid ytterdörren och repeterar:
– Jag tror det gick ganska bra, mamma. Det var kortsidan, inte hörnet, som träffade huvudet. Ungefär mitt på. Jag vet inte, men det kommer blod.

Bäst att vara förberedd. Om hon kommer hem.

(Utmaning: skriv om efterskalv)