Glömma att betala

Flickan går och handlar åt sin mamma. Det är något hon gärna gör. En tur i förvårstorkan. Gult gräs som stod högt i fjol. Solen som en kapsyl på blekblå himmel. Ett mål för vandringen: Magnetens Livs. Icander står vänlig utanför men affären är mörk, sträcker sig långsmalt in i huskroppen. Hon lär sig aldrig att hitta där.

Hon är inte stor. Räcker väl precis upp lika högt som staketet som omringar det spännande trähuset där alla hippiesarna bor på Grottvägen. Då är hon nästan framme. Hon ser Magneten snett över gatan. Den ser så liten ut. Bara två skyltfönster.

Men innanför finns allt. Hon plockar till sig mjöl och mjölk och jäst och Atamon och en Mjölkchoko. Mjöl och mjölk och jäst och Atamon står på listan och läggs i kundkorgen. Mjölkchokon står ingen speciell stans och hamnar i jackfickan. När hon går igenom kassan känner hon sig oberörd inför vad hon har gjort men skräckslagen att mamma ska få veta. Oberördheten känns skön. Skräcken känns som gammal vanlig skräck. Och ingen har sett henne, mamma får inget veta. I triumf packar hon sina varor och går ut i den veka solen.

Hon har passerat hippiehuset och bilskolan, är nästan ända framme vid Furuhällskiosken när hon drabbas. Drabbas hårt av Vad Hon Gjort. Hon har stulit en trebitars Mjölkchoko från lilla Magnetens Livs, som knappt har några skyltfönster. Hon sjunker ihop i det sträva, urblekta gräset och funderar. Snabbt funderar hon. Hon måste lämna tillbaka godisbiten men hon tänker inte erkänna. Det är vad hon kommer fram till. Allt känns galet. Hon flyger i stället för att gå. Det gäller att Få Det Gjort.

Hon går fram till tanten i kassan när ingen annan är där. Tanten har brandgula kläder, som Icander. Snäll som Icander är hon också. ”Jaså?” säger hon när flickan berättar att hon fått med sig något som hon glömt att betala. Flickan lägger godisbiten på det rullande bandet. ”Då blir det sjutti öre,” säger tanten. ”Tänk om alla var som du och kom tillbaka med det de glömt att betala!” säger hon sen och flickan skäms så att hon blir fuktig av svett. ”Jaa, alla barn är inte som jag,” säger hon med skolrösten. Duktiga rösten. Sen traskar hon hem och mamma frågar om det hänt nåt, när det tog sådan tid, och hon säger ”Näh.”

Tänk, att det var så lätt att stjäla! Att det inte kändes! Hon känner att hon är nästan lika bra på att stjäla som att ljuga – den ärliga uppsynen – och bestämmer sig för att aldrig göra det igen. Stjäla, alltså. Ljuga är hon tvungen att göra.

(Utmaning: skriv om att betala)