Kotte till receptionsfarbrorn

Det var ett oansenligt motell i New Hampshire. Vi hade varit på skogsutflykt och var hungriga och trötta. Mörkret hade fallit när vi lade till med vår stora hyr-cheva invid receptionen. Ut kom springande en liten man med en lustig, stor metallbricka. Den visade sig vara bemålad med en bild av motellet i fågelperspektiv.
– Jag vill inte att ni ska behöva kliva ur bilen, sa han och liksom stötte brickan mot oss.
Varje rumsnyckel hängde på bilden av det rum den passade till.
– De här tre är inte så bra, sa han urskuldande och blygt och visade på brickans avbildning av rummen på innergården.
– Det här är nog vårt bästa rum, fortsatte han och dröjde med fingret på ett nyckellöst rum på ena gaveln. Men som ni ser...
– Vilket rum rekommenderar ni? Av de som är kvar, alltså? frågade Elvira, min fru.
Hon var otålig och ville äta.
Han var tyst onaturligt länge. Så viskade han:
– Det här.
Rummet låg i en liten flygel invid en cirkelrund damm. Vi betalade i förskott och fick vår nyckel.

Rummet var verkligen mycket fint, förutom den turkosa heltäckningsmattan. Barnen satte sig på den och samlade ihop alla våra vitmålade kottfigurer. Vi hade försökt göra mumintroll men det var svårt att hitta tillräckligt tjocka kottar. De betedde sig underligt och viskade sinsemellan. Till slut sa Astrid:
– Vi vill ge ett mumintroll till den snälla farbrorn. Det finaste.
– Det är hans jobb att vara snäll, svarade Elvira vänligt.
– Nej, för han var snällare än de andra farbröderna. Och brickan var fin.

Jag och Astrid blev emissarier. Vi gick till receptionsfarbrorn med det finaste mumintrollet.
– Som tack för god service, sa jag.
Han stirrade på oss och började sen gråta. Tårar rann. Snor rann. Han försökte säga något men det gick inte.
– Han håller för hårt i Mumintrollet, viskade Astrid upprört.
Till slut avlägsnade vi oss backande från receptionsdisken. Barnen gav inte bort fler mumintroll, särskilt inte till receptionsfarbröder.

(Utmaning: skriv om att checka in)