Resa i tiden

Jag företog en resa i dagbräckningen. Den gick till ditt äldreboende i Gröndal. Att kliva in i din lägenhet: rullstolsbreda dörrar, praktiska linoleumgolv, förhöjd toasits och ändå en svunnen tid. Ditt sparsmakade vardagsrum som om sextiotalet inte passerat än. Köksinredningen, mammas och pappas gamla från slutet av tjugotalet, välskrubbat trä. Den obligatoriska kaffeduken, ett nymanglat snömoln. Finska pinnar, brysselkex och kardemummabullar. Kaffe ur finkopparna som mamma och pappa, statarna, köpte på avbetalning inne i stan. Jag tänkte att det var en resa tillbaka. Även dofterna var främmande.

Du satt och ojade dig över benen. Idag hade du inte orkat med alla rörelserna på sittgymnastiken. Vi gick till matsalen och åt köttbullar med stuvade makaroner och efteråt var dina ben som gelé. Du gick och höll dig i dörrposterna, ville trots allt inte använda rullatorn hemma. Räkningarna med darriga frågetecken på. Jag fick läsa och förklara. Tårar över oförmågan, glömskan, ensamheten. Jag såg att det var en resa till framtiden. Ska någon komma till mig i dagningen då, när jag sitter där med toalettförhöjningen och linoleumet och muggarna från Höganäs? Med darrigheten, gammelfolkslukten och de svårförståeliga räkningarna? När livsvägarna stängts, en efter en. Ska någon komma och ska jag möta henne med värdighet?

(Utmaning: skriv om en tidsresa)