Mandelträdet i fängelsecellen

Cellväggarna föll inåt, hotade att krossa mig. Tankarna och känslorna stockade sig, drev färg till mina kinder och jag kunde bara andas i stötar, som ett gammalt kylskåp. Rån. Dråp. Sex års fängelse. Varför föll aldrig de där väggarna?

Så fort jag fick domen kom skulden. Den som höll på att äta upp min mage medan huvudet snurrade. Varför? Jag hade begått många brott förut. Det jag älskade var att planera dem. Få fokusera på något helt utanför. Flyktbilens placering. Tidpunkten för aktionen. Plats för byte av flyktbil. Korttidsförvaring av bytet... Jag kände mig som en vd. Agera kraftfullt i världen. Och lyckas. Många gånger lyckas. Ända till den här gången.

Jag fick tabletter i fängelset för väggarna som hängde över mig och för snurret i huvudet. Det hjälpte inte. All min inlåsta tid vandrade jag i cellen, ofta också på natten, tills jag blev tillsagd. Tillsammans med de anda internerna var jag liten och försagd men det var skönt att inte vara instängd på de åtta kvadratmetrarna. Jag var så rädd för cellen, trodde att huvudet skulle sprängas där någon kväll.

Så fick jag en bok i posten. Den tyckte jag om. Mandelträdet i din trädgård. En liten, enkel bok om uppmärksamhet. Där stod hur man skulle meditera. Det verkade så lätt. Jag satte mig på min brits. Det var inte lätt. Det var så komplicerat som så: man skulle följa andningen. Det gick väl ett par andetag, sen flödade tankar och minnen in. Jag blev förbannad och reste mig. Sådär höll jag på.

Jag har fortfarande svårt för att fokusera men jag reser mig inte upp. Tankarna och minnena får finnas. Jag återvänder lugnt till andningen. Cellens väggar står upprätta igen. De omsluter en fånge men det kunde lika gärna vara en munk. Här har jag att leva ytterligare fyra år av mitt liv. Mitt liv är portabelt. Jag kan leva var som helst. Jag skriver dagbok. Innanför dörren har jag en plats för mina skor.

(Utmaning: skriv om att fokusera)