Monkan med 'c'

Det var när vi stod i en ring omkring na som hon började flyga. Monkan. Monica. Vi sa väl inget speciellt till henne, hackade lite på henne för namnet – det får man väl tåla om man heter som en tant. Och beter sig som en kärring. Vi hade vikarie den dan och hon skrev namnet på tavlan – inte bara hennes namn, det var massa namn, inget särskilt med henne så – och då reste sig Monica och sa ”Monica med 'c', om jag får be." Ja, för vikarien hade skrivit med 'k' dårå. Det var då Monkan var som en kärring. Så vi bara sa det till henne, vi var en tio tolv stycken tror jag som stod runt henne och sa ”Monkan med 'c', Monkan med 'c'” och gick närmare och närmare, trängdes,.så att ringen blev pytteliten. Och hon ba.. Nej, hon var tyst. Det var det som var så märkligt. Och så snurrade hon plötsligt runt jättefort på stället och steg och steg, inte upp i himlen eller nåt men så att hon hängde liksom en bit upp ovanför oss och så började hon sjunga världens jazzlåt som ingen förstod men hon pekade på oss en efter en. ”Don't mess with me” tyckte jag att jag fattade och det var asbra, fast det var jazz, mycket bra, precis som om det var komp och det. När låten var slut for hon ner igen, jättelångsamt. Och vi stod med öppna munnar allihop.

Det var skitläskigt.

Det var ungefär som en musikal.

(Utmaning: skriv om att lyfta)