Ingen

Du märker det inte först men hon har inga konturer. En vandrande bisvärm är hon av ord, ty orden kan hon. Kostbara som innehållslösa, hon kan dem alla. Hon verkar klok, som om klokheten satt i talet.

Klokskapen sitter i våra gärningar. Hon smyger efter väggarna, borstar tänderna för att man ska, gör allt för att smälta in i tapeterna, inte kunna prickas, märkas, synas, ställas till svars. Hon överlåter allt. Sitt liv, sin hund, sin hälsa, sin stuga. Hon har ingen blick för att det förfaller. Att hon ingenting vårdar utom bisvärmen, sin gestalt, den som ska verka solid för andra men bara gör det för henne själv.

Ingen ber henne ta ansvar. Så har hon lagt upp sitt liv. Hon reser från ort till ort, är duktig med röjsåg och pensel, hjälper till. ”Så duktig,” säger man till henne som till ett barn. Men när hon lägger sig om kvällen skingras svärmen. Hon känner inte sin ryggrad. I den mörka natten är hon ingen.

(Utmaning: skriv om att ta ansvar)