Källkritik för sagostundsfolket

Boken är platt och stor och sned och vind och nött. Den är Linda-Los älskling. Klotremsan över ryggen har lossnat en bit både uppe och nere och i hörnen har pappen skiktat sig och blivit svampigt mjuk. Före Linda-Lo har storkusinerna haft boken och före dem deras pappa. Alla har älskat Soroko och de magiska hästarna. Nu älskar Linda-Lo och pappa den. Minst en gång i veckan blir den läst och de detaljrika bilderna av drakar och flygande tigrar, magiska skogar, Soroko själv och förstås de underbara hästarna studeras tålmodigt, lagom rena pekfingrar över sidorna. Alltid hittar man något nytt.

Idag är det en Soroko-dag. En dag när något går sönder om hon inte får läsa Soroko och de magiska hästarna. Hon prövar att titta i den på egen hand. Hon kan alla orden utantill, blir faktiskt fem nästa gång. Och bilderna är ju det viktigaste. Men hon kommer inte in i skogen, med grenarna över sig som ett paraply. Och pappa, han är på bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Kommer hem långt efter att Linda-Lo har somnat.

De brukar skoja om långa ord. Och bostadsrättsföreningsstyrelsemöte är det längsta som det verkligen blir av att de använder, pappa och hon. Bostadsrättsföreningsstyrelsemöte. Det betyder att mamma ska läsa godnattsaga. Linda-Lo står med Soroko och de magiska hästarna rakt ut från kroppen som en bricka och funderar. Mamma och Soroko känns inte riktigt rätt. Men Linda-Lo är så sugen.

– Idag, mamma, ska vi läsa en underbar saga, säger Linda-Lo vuxet när hon krupit upp i sängen.
Hon håller fram sin stötta och nötta bok. Mamma tar den med en liten grimas.

Så läser mamma. Snabbt och med vanlig röst. Pappa brukar liksom halvt hålla andan när de magiska grejerna kommer men mamma läser nästan som dom på nyheterna. Som ett bostadsrättsföreningsstyrelsemötesprotokoll. Det är förskräckligt. Aldrig någonsin stannar hon upp vid bilderna. Linda-Lo försöker smyga dit sitt pekfinger men mamma vänder blad, klatsch. När hon är färdig ser hon bekymrad ut. Hon anar väl att det inte gick så bra. Hon öppnar munnen.
– Linda-Lo, säger hon.
– Mmm.
– Du vet väl att det inte finns några drakar?
Linda-Lo blir trött i hjärtat.
– Mmm, svarar hon till slut.
– Och att varken tigrar eller hästar kan flyga?
Hon vet ju. Hon vet. Men det finns en annan värld, många andra världar... Hur kunde hon vara så dum att hon lät mamma läsa om Soroko?

Eftersom hon inte svarar drar mamma fram ett ritpapper ur skrivbordslådan och en krita ur burken och börjar rita streck och figurer. Det handlar om gravitation. Inte ett särskilt långt ord men svårt. Hon skriver bokstäver också och Linda-Lo fattar ingenting, utom att mamma vill få henne att förstå att vi är tröstlöst bundna vid jorden.
– Och magiska skogar, skrockar mamma. Tror du på sådana amsagor blir du bara mörkrädd!
Det blir tyst.
– Linda-Lo? säger mamma.
– Mmm.
– Jag tycker att det blir bäst om vi läser om sådant som kan hända i verkligheten.
– Mmm, säger Linda-Lo lättat.
För det är nästan aldrig mamma som läser för henne, bara någon gång ibland när pappa är borta. Då ska hon i fortsättningen välja verklighets-verkliga böcker. Med pappa kan hon fortsätta att läsa vad hon vill.
– Är vi överens om det? säger mamma och Linda-Lo säger ”Mmm”.

Soroko och de magiska hästarna blir liggande ett tag i den stora boklådan under Linda-Los säng. Den är förstörd men inte för alltid. På sin födelsedag plockar hon fram den igen och pappa säger:
– Soroko! Underbart! Det var länge sedan.
Och runt sängen står födelsedagspresentsböckerna, de nya, blanka, och tittar på när pappa långsamt och hemlighetsfullt öppnar den slitna älsklingsboken, när den magiska skogen växer över pappa och Linda-Lo och när de fördjupar sig som vetenskapsmän i bilderna. Linda-Los bröst slappnar av och vidgas när hon förstår att hon åter är i en värld där hästar kan flyga.

(Utmaning: ”skriv om magi”)