Vid Olovslundsdammen

Den lilla är femton, kanske sexton. I den storas ögon är hon klädd som alla ungdomar i hennes ålder men en som kan läsa koderna ser att hon förmodligen inte hör till de mest populära – ty sådant kan basera sig på vilka lappar som sitter på kläderna. Så var det även på den storas tid. Den stora bär en bekväm täckjacka, för det är ett par grader kallt. Ändå har de satt sig på bänken vid Olovslundsdammen, den lilla och den stora.
– Här finns det salamandrar, säger den stora tankspritt.
Hon ska intervjuas av den lilla och är litet anspänd. Den lilla gräver i ryggsäcken och tar fram en A4-mapp med många klistermärken på samt en otroligt liten apparat.
– Gör det något om jag spelar in vad vi säger? frågar hon.
Hennes klara stämma vibrerar i vinterluften.

Det är ett enkelt samtal. Den lillas frågor är intelligenta, tydliga. Om hantverket mest. Hur mycket den stora arbetar per dag, hur hon tar sig igenom tröga perioder, vad som är svårast. Den stora svarar samvetsgrant, njuter plötsligt av situationen, av flickans behagliga väsen. Hon ska prya hos henne nu, den lilla. I två veckor. Komma med sin egen dator, jobba med sitt. Två morgnar ska hon till och med vara med på tidningsrundorna. De som ger pengarna till hyran.

– Man blir inte rik, säger den stora.
– Vad är viktigast? frågar den lilla.
Den stora tittar ut i luften, samlar orden:
– Det viktigaste är att hejda sig. Stanna upp inför världen, se den med väckta ögon. Bli nybörjare igen. Det är både arbetet och belöningen med att vara författare. Förstår du?
– Jag tror att jag förstår. Det är som när man hittar på en alldeles ny formulering, kanske.
– Ja, det hör dit.
Den lilla sitter tyst och tänker.
– Är vi klara? frågar den stora mjukt.
Den lilla nickar.
– Då kan vi gå hem och dricka kaffe. Eller te. Eller choklad. Det börjar bli kallt om rumpan.

(Utmaning: skriv om att hejda sig)