High Voltage III

Vi killar i klassen står tillsammans och pratar. Nej skriker. Skriker gör vi alltid när vi någon gång pratar. Och den som pratar mest är alltid Samuel.
– Öj! Såg ni High Voltage III?
Han anstränger rösten. Använder inte stödet. Det vet jag, som tar sånglektioner. Tänk om de visste? Att jag tar sånglektioner? Händerna blir svettiga.

Ett sorl i klungan. Mest högröstade de som hade fått vara uppe till elva och se alltihop, näst mest de som fått se det på DVD dagen därpå, och nej, jag glömmer: Arvid har faktiskt varit i Stockholm för flera måååånader sen och sett den.
– Ba föör bra, ba, skriker han med auktoritet.
– Skicka hem mig! utbrister Samuel. Ba föör bra, ba!

Tysta är bara vi som inte fått se. Vi är nog många men vi känner inte varandras stöd. Bara de starka går i flock. Den svage är alltid ensammast på jorden.

De skrålar en låt, säkert från filmen, och jag är världsunik som har en mamma och pappa som förbjuder mig att se på våld. Jag gör mig minimal i klungan, kryper ner i mig själv och stänger luckan efter mig, skräckslagen inför tanken att någon till exempel ska fråga mig vilken min favoritfilm är.
– Sound of Music, va? ska de säga och vrålgarva.

Och jag vet med ens, kan se i en för övrigt dunkel framtid, att High Voltage III, för att inte tala om ettan och tvåan, kommer att ha ett skimmer omkring sig för mig för all framtid, den kommer att lysa och vara liksom ouppnåelig vilka filmer jag än ser, vilka upplevelser jag än har. Jag kanske blir filmskribent eller regissör, det spelar ingen roll: jag kommer alltid att känna ett underläge för att jag inte fick se High Voltage III när jag gick i sexan, för att jag inte kan nynna med i dess ledmotiv, för att jag inte med min pojksjäl kunnat erfara med huvudpersonen vad han är med om.

Jag står gömd i klungan. Det kommer att ta ett tag, sen ringer det in. Det ringer tack och lov alltid in till slut.

(Utmaning: skriv om det som är för bra)