Korrekturläsarsjäl

Samtalet böljar över det stora elliptiska bordet. Det är Måns och Katarina och Håkan och Marie och Slumpen och Stina och Hasse och så jag. Vi har hunnit till desserten. Framför var och en en ruta tiramisù. Diskussionen handlar om allt. De svenska framgångarna i rasbiologi och vikten av att se sin historiska skugga. Eurokrisen och välfärdsstatens prekära läge. Vad Slavoj Žižek sagt om det och vad Slavoj Žižek sagt om det. Jag gillar Slavoj Žižek. Han gör mig matt av sina samhällsanalyser, baserade på mainstreamfilm och gammal god marxistisk metod. Men jag säger ingenting. Jag gillar tiramisù. Den här är på riktigt, med de äkta Savioardikexen. Inget fuskverk. Jag berömmer Måns tvärsöver bordet. Han ser nyvaken ut, tvingad ur sin postmoderna debattkostym. ”Tack,” säger han sömnigt. ”Det var Katarina som...” Så ler han tacksamt mot Marie som kommer med ett riktigt inlägg i debatten. Åter kan han spjälka vår värld. Det är väl det postmodernismen handlar om. Jag äter avvägt små, små kvadrater av tiramisùn. Tjattret omkring mig en kupa av liv. Jag behöver inte delta. Men plötsligt griper något tag i mig. Jag hör ord som kräver rättelse. Felaktigheten upprepas igen och igen. Jag får samma glöd som de och häver upp min röst, starkt, med magstöd: ”Ni säger att Žižek är eklektisk. Jag misstänker att ni direktöversätter engelskans 'eclectic', vilket har positiva konnotationer. Alla här förstår ju vad ni menar men det är viktigt att veta att än så länge har 'eklektisk' negativ innebörd på svenska. Om man vill kan man använda ordet 'mångfasetterad' .”

Som väntat blir alla tysta en stund. Jag är belåten. Jag har uttryckt något som ligger mig varmt om hjärtat. Ordens valör. Jag tycker automatiskt att jag har kommit med det bästa inlägget för kvällen. På vägen hem säger Hasse retsamt att jag har en korrekturläsarsjäl. Jag blir tyst. Hundrafemtio meter i snöslasket. ”Skäms du för det?” frågar jag. Han säger inget, slänger en våt snöboll. Det rinner nerför nacken. Hämnd är påkallad. Vi kommer hem genomblöta, slänger av oss kläderna och gnuggar varandra torra med stora frottésjok. ”Skäms du för min korrekturläsarsjäl?” frågar jag igen när han håller om mig hud mot hud. ”Nej,” säger han. ”Den är väldigt bra att ha. Men varför sa du inget annat på hela kvällen? Du gillar ju Žižek?” ”Att läsa, ja,” säger jag. ”Att lyssna på er var som att läsa.” ”Så du är nöjd?” ”Mmm.” Jag begraver näsan i hans korta päls av hår på bröstet.

(Utmaning: skriv om att välja sina strider)