En onaturligt stilla natt i lagunen splittrades av en salva från ett automatgevär som kastade sin kvast över våra huvuden. Vi hade tur och otur: var nära stranden på södra sidan. Lätta att hitta för spejarna men det var också lättare för oss att gömma oss. Med en mjuk rörelse puttade R ut den lilla flotten som bar allt vi ägde ut över vattnets spegel. Nu gällde det överlevnad. Vi tittade på varandra. R darrade. I timmar hade vi varit i vattnet. Jag bröt två vasstrån i vardera änden, gav ett till R och vi gled under ytan just som den andra salvan kom.
Det var otäckt. Liggande under vattnet hade vi ingen överblick men vi kommunicerade med varandra genom att hålla hand. Tricket med vasstråna fungerade. Vi fick luft genom den lilla kanalen.
Bara ett halvt dygn tidigare, när det stod klart att vi skulle vara tvungna att fly över lagunen, hade jag berättat för R om den gamla, gamla svenska filmen där en flyende brottsling gömmer sig precis så: i strandkanten, liggande under vattnet, skötande andningen genom ett vasstrå. Lasse-Maja var det. Han gjorde enormt intryck på mig som barn. Nu fick han hjälpa mig hjälpa en krigsflykting med dubiöst förflutet på andra sidan jorden.
Vi tror att vi låg under ytan i många timmar. Det hade längesedan grytt när vi långsamt, fortfarande under vattnet, gled ut en bit innan R försiktigt stack upp huvudet. Inga patruller. Vi tycktes ha klarat oss så här långt. Men resten?
(Utmaning: skriv om salva)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag antar att din upplevelse är självupplevd?
SvaraRaderaJag antar att din upplevelse är självupplevd? Själv klarade jag mig som sjuttonåring undan kulspruteeld med att åla mig fram efter att först ha "lekt" katt och råtta med soldaten som siktade kulsprutan mot mig. När jag tröttnade på "leken" och kastade mig på marken och ålade mig mot ett skydd längre bort började han skjuta. Minns fortfarande skräcken och skotten!
SvaraRaderaBra.
SvaraRaderaEtt sista halm- eller vasstrå kan rädda liv.
SvaraRaderaIntensiv text.
Läskig text, det känns som att vara där.
SvaraRaderaTänkte först skriva vilken grym fantasi du har för kunna skapa dess scener. De kändes ing kul alls att kommentera när man läser Lisas kommentar som verkligen var självupplevd. Jag gillade din text men samtidigt blir jag sorgsen för att folk måste uppleva detta. Usch. Kram Lisa
SvaraRaderaSpännande läsning. Associerade vasstrået med Simon Templer... sen hur de lyckas hålla sig under ytan sådär, men det kan dom ju ha löst med ammunitionsbälten t.ex, silly me;)
SvaraRaderaSpännande läsning som sagt.
SvaraRaderaDet är någonting väldigt spännande och illa berörande som händer i det här kulturhoppet; från en Lasse Maja-barndom till det råa kriget. En bismak av i-landsskuld. Det är en väldigt modig text. Och första meningen är en hel roman i sig.
SvaraRadera