Sortera

Vi sorterar grovt. Det mesta hamnar i sopsäckar som ska till tippen. Metallskrot som det tagit honom år att samla. Som då när han levde kunde vara bra att ha till någonting. Som nu inte är värt någonting för någon, utom metallvärdet för dem som tar reda på sådant. Järnet lägger vi i stadiga slaktbackar av plast som blir blytunga.

Hans papper måste vi gå igenom ett och ett. Det är mycket som är konfidentiellt. Vi har köpt en dokumentförstörare på Biltema. Den överhettas ganska snart och måste vila. Då sorterar vi något annat. Dikterna, mellan vart och vartannat blad diktutkast och dikter... ”Mitt titthål är trångt men jag ser långt”... ”sparven är burrig där den sitter” (rimmar förstås på ”kvitter”)... Det är inte hög poesi men det är pappas ord, plitade på gamla datalistor från Asea. Förstulet slänger jag det som verkar vara för privat. Resten samlar jag i en mapp för brorsan att titta på.

Vad samlar jag? Vad blir en börda när jag går bort? Pärm efter tjock pärm med dagboksblad. Varför samlar jag dem? Jag går aldrig tillbaka och tittar. Litterära försök. Bara pinsamt. Sådant som ändå ska vara ett minne efter mig, eftersom jag inte nänns slänga det. Mitt hem, mina fåtaliga prylar. Jag står i pappas rum och lovar att inte samla på sådant jag inte omedelbart har användning för. Att leva så att döden kan få komma när som helst. Leva utan avtryck.

(Utmaning: skriv om att sortera)