Om man vill befria någon kan man till exempel ge den personen en liten spade. Inget märkvärdigt, det räcker med en som är något större än en planteringsspade. Och så några frön. Solrosor och krasse. Högt och lågt. Och timjan och basilika, kanske oregano. Ni vet den där rörelsen när man sätter spaden i jorden och lyfter upp en koka. Den säregna doften som är bortom ruttenhet. Earth to earth, ashes to ashes.
Sen kommer väntan. Den är lång. Alla som i något syfte grävt i jorden vet att väntan kostar på. Ett är att ta det första spadtaget. Ett annat är att släppa de näpna fröna ett efter ett i det lilla diket man gjort med krattskaftet. Något helt annat är den förhoppningsfulla väntan på att torra frön ska spira. Det är tur att ogräset finns och ger sysselsättning, och vattenkannan. Det som händer nere i jordens täta mörker får man inte vara med om.
Det är inte samma väntan när man sitter utan klocka i en fuktig cell och undrar när torterarna kommer härnäst. Nej, det är en väntan som sliter och biter i hjärtat, för förhoppningens skull. Och när de sköra skotten till slut kommer gråter man ett par tårar och har svårt att skilja på krassen och solrosorna.
Men solrosorna är de som en gång ska resa sig högt över fängelsemuren, som guldglänsande periskop. Det ger makt. Man går i kriminalvårdens kläder som man alltid gjort och man har ingen aning om vad som händer utanför murarna – inte innanför heller, förresten – men man har sitt alldeles eget land.
Är det inte vad du kallar befrielse? Menar du naivt att man med parlamentariska eller utomparlamentariska metoder ska kämpa för de oskyldigt fängslades frihet? Även om man inte vet exakt i vilket fängelse de sitter, även om man aldrig någonsin kommer att lyckas? Har du aldrig sett en solros?
(Utmaning: skriv om att befria)
onsdag 15 juni 2011
måndag 13 juni 2011
Svarta naglar, änglahår
Man skulle kunna peta hans naglar under alla de långa timmar han ligger i dvala men han behöver sina händer, som ritar graciösa arabesker i luften. Han är svårstucken som en ungflicka, de numera magra armarna är giraffprickiga, stora lilablå fläckar.
Rakar sig gör han fortfarande själv, med apparat, noggrant och omständligt, på högra sidan av ansiktet. Ingen får hjälpa till. Då luggas det.
Varken överdrivet prydlig eller direkt sjaskig ska han gå ifrån oss. Om han möter någon på andra sidan får han väl gömma händerna bakom ryggen. Sitt silvervita änglahår instruerar han alltid personalen att kamma i en tjusarlock som frimodigt visar spåren av ärret på skulten och borde charma ljusvarelser såväl som bäraren av himmelrikets nycklar. Han charmade mamma en gång i tiden. Då låg han i skogshuggarkoja i veckorna och kom hem och tvagade sig på lördagseftermiddagen. Lärarinnan var för fin för honom, spådde farmor, men hon hade fel. Och så blev jag till, en blandning mellan stad o ch land, mellan ängel och intellektuell. Jag sitter vid hans sjuksäng och känner hans gener kvillra gensvar i mig. Femtio procent av mig är till hundra procent hans dotter. Jag har inte hans tro och inte hans lokalsinne men liksom han är jag skitig ibland, dock inte värre än att det går att skrubba av någorlunda vid högtidliga tillfällen.
(Utmaning: skriv om något prydligt)
Rakar sig gör han fortfarande själv, med apparat, noggrant och omständligt, på högra sidan av ansiktet. Ingen får hjälpa till. Då luggas det.
Varken överdrivet prydlig eller direkt sjaskig ska han gå ifrån oss. Om han möter någon på andra sidan får han väl gömma händerna bakom ryggen. Sitt silvervita änglahår instruerar han alltid personalen att kamma i en tjusarlock som frimodigt visar spåren av ärret på skulten och borde charma ljusvarelser såväl som bäraren av himmelrikets nycklar. Han charmade mamma en gång i tiden. Då låg han i skogshuggarkoja i veckorna och kom hem och tvagade sig på lördagseftermiddagen. Lärarinnan var för fin för honom, spådde farmor, men hon hade fel. Och så blev jag till, en blandning mellan stad o ch land, mellan ängel och intellektuell. Jag sitter vid hans sjuksäng och känner hans gener kvillra gensvar i mig. Femtio procent av mig är till hundra procent hans dotter. Jag har inte hans tro och inte hans lokalsinne men liksom han är jag skitig ibland, dock inte värre än att det går att skrubba av någorlunda vid högtidliga tillfällen.
(Utmaning: skriv om något prydligt)
lördag 11 juni 2011
Trubbel
Äntligen hemma. Äntligen hemma i det hus vi har ägt i en halvtimme och känt i ett liv. Det är knuttimrat och från 1814 och alla möblerna är kvar, ja, även köksredskapen och den mekaniska gräsklipparen. Vid proppskåpet och gasspisen är lappar med maskinskrivna instruktioner fastsatta med blå och guldfärgade häftstift.
Vi står i varsin köksdörr och ler mot varandra, bestämmer ordlöst att vi ska gå på upptäcktsfärd åt varsitt håll. Jag går ut i trädgården, klappar lökväxterna som ska hålla rådjuren borta och okända perenner. Man kan älska utan att veta. Ibland är det en förutsättning.
Du är uppe på den lilla övervåningen. Genom ett av de låga fönstren hör jag förtjusta grymtningar och enstaka utrop.
– Var är du? ropar jag.
– I Hedmans skrubben, säger du genom det öppna fönstret.
Dit hade vi aldrig fått gå. Det var det allra heligaste i paret Ströms torparstuga, dit skickades ingen fast allt var där: fotoalbumen, kassaböckerna, betygen och de gamla hattarna. Jag sa farväl till grönskan och försökte rusa upp men mötte dig i trappen tillsammans med ett stilla flöde av toner.
– En skivspelare? sa jag och du nickade. Du tog mig i famn och snurrade mig runt. När vi nått förstubron kom sången. Det var Monica bakom knastret och raspet, omisskännligt, ljuvt och laid-back och gräset var vadhögt när vi dansade runt i skymningen, nynnade och gjorde låten lagom queer:
”Da dadi damdida di da di da di... Ifrån den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad.... da da di dam dida da även jag var ratad... da da di damdida... nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar... dada di damdida da da dig har jag kär...”
Det är en brudvals som slutar med att den ena snubblar på den andras kjolfåll. Den slutar i ljuset från Hedmans skrubben, där 45-varvaren står och skrapar i tomme medan myggorna anfaller de hopslingrade människorna som nu har ett hus, ett litet hus som de ska förvalta i Ströms anda och göra nytt. Och vi ska jobba och älska och på kvällarna ska vi lyssna på jazz från den lilla resegrammofonen som står på ett sammetsklätt bord i skrubben och vi ska sätta upp lyktor och aldrig, aldrig ska vår trädgård bli vissen, mörk och kall.
(Med stulna rader från Olle Adolphsons visa ”Trubbel”)
(Utmaning: skriv om trubbel)
Vi står i varsin köksdörr och ler mot varandra, bestämmer ordlöst att vi ska gå på upptäcktsfärd åt varsitt håll. Jag går ut i trädgården, klappar lökväxterna som ska hålla rådjuren borta och okända perenner. Man kan älska utan att veta. Ibland är det en förutsättning.
Du är uppe på den lilla övervåningen. Genom ett av de låga fönstren hör jag förtjusta grymtningar och enstaka utrop.
– Var är du? ropar jag.
– I Hedmans skrubben, säger du genom det öppna fönstret.
Dit hade vi aldrig fått gå. Det var det allra heligaste i paret Ströms torparstuga, dit skickades ingen fast allt var där: fotoalbumen, kassaböckerna, betygen och de gamla hattarna. Jag sa farväl till grönskan och försökte rusa upp men mötte dig i trappen tillsammans med ett stilla flöde av toner.
– En skivspelare? sa jag och du nickade. Du tog mig i famn och snurrade mig runt. När vi nått förstubron kom sången. Det var Monica bakom knastret och raspet, omisskännligt, ljuvt och laid-back och gräset var vadhögt när vi dansade runt i skymningen, nynnade och gjorde låten lagom queer:
”Da dadi damdida di da di da di... Ifrån den stunden blev den kvinnan dubbelt hatad.... da da di dam dida da även jag var ratad... da da di damdida... nej åt det gamla ska vi binda vackra kransar... dada di damdida da da dig har jag kär...”
Det är en brudvals som slutar med att den ena snubblar på den andras kjolfåll. Den slutar i ljuset från Hedmans skrubben, där 45-varvaren står och skrapar i tomme medan myggorna anfaller de hopslingrade människorna som nu har ett hus, ett litet hus som de ska förvalta i Ströms anda och göra nytt. Och vi ska jobba och älska och på kvällarna ska vi lyssna på jazz från den lilla resegrammofonen som står på ett sammetsklätt bord i skrubben och vi ska sätta upp lyktor och aldrig, aldrig ska vår trädgård bli vissen, mörk och kall.
(Med stulna rader från Olle Adolphsons visa ”Trubbel”)
(Utmaning: skriv om trubbel)
fredag 10 juni 2011
Fredagen den 10 juni 2011
Vi bevakar med vördnad varje sömnapné du får. De är långa och många, i dagsljuset som målar dig så tilltalande ser du ut att redan ha passerat gränsen. Så drar du in, en lång snarkning.
Tillbaka hos oss.
Du är kolugn men inte inför döden. Du är den enda som inte kan tro att den hunnit ifatt dig nu. Du vaknar till, drar ett skämt och så åter ner i sömnen. Uppmärksammar inte att mobilen ringer men när du får den:
– Tjeena Hasse! Jo, jag mår bra, jag är omgiven av hela ungskocken... Joo... Nej. Jag ligger på sjukhus för att... för att... ja, just det. Det är väl bara ryggen som spökar ibland. Hjärntumören? Nej den har jag aldrig haft ont av. Vi säger så. Vi hörs!
En sekund senare kommer nästa snarkning. Jag vill prata fina avskedsord, böjer mig ner och viskar:
– Pappa, kommer du ihåg när vi var poeter tillsammans?
Dina isblå öppnar sig och det kommer med en förtrytsam snärt:
– Det har väl vi ofta varit!
Det kan ske när som helst, säger överläkaren. Du är på det sluttande planet. Men det verkar bara vara vi besökare som glider på det, ner mot ett farvältagande du inte alls är redo för. Det är komiskt. Du planerar murkel- och hjortronplockning, älgjakt och fisketurer långt sedan du slutat kunna gå till toaletten själv. Borde inte någon göra dig beredd? Vi. Eller läkarna. Eller någon från församlingen. Vinner man den där segerkransen som det står om i Bibeln ifall man inte hajade vad det var för lopp man sprang? Ditt ansikte mitt i apnén är som av Caravaggio. Visst når du målet. Du ska segra. Det vore så likt dig – att häpen få priset och långt senare förstå varför vi stod och vinkade strax före målgången.
(Utmaning: skriv om att vinna)
Tillbaka hos oss.
Du är kolugn men inte inför döden. Du är den enda som inte kan tro att den hunnit ifatt dig nu. Du vaknar till, drar ett skämt och så åter ner i sömnen. Uppmärksammar inte att mobilen ringer men när du får den:
– Tjeena Hasse! Jo, jag mår bra, jag är omgiven av hela ungskocken... Joo... Nej. Jag ligger på sjukhus för att... för att... ja, just det. Det är väl bara ryggen som spökar ibland. Hjärntumören? Nej den har jag aldrig haft ont av. Vi säger så. Vi hörs!
En sekund senare kommer nästa snarkning. Jag vill prata fina avskedsord, böjer mig ner och viskar:
– Pappa, kommer du ihåg när vi var poeter tillsammans?
Dina isblå öppnar sig och det kommer med en förtrytsam snärt:
– Det har väl vi ofta varit!
Det kan ske när som helst, säger överläkaren. Du är på det sluttande planet. Men det verkar bara vara vi besökare som glider på det, ner mot ett farvältagande du inte alls är redo för. Det är komiskt. Du planerar murkel- och hjortronplockning, älgjakt och fisketurer långt sedan du slutat kunna gå till toaletten själv. Borde inte någon göra dig beredd? Vi. Eller läkarna. Eller någon från församlingen. Vinner man den där segerkransen som det står om i Bibeln ifall man inte hajade vad det var för lopp man sprang? Ditt ansikte mitt i apnén är som av Caravaggio. Visst når du målet. Du ska segra. Det vore så likt dig – att häpen få priset och långt senare förstå varför vi stod och vinkade strax före målgången.
(Utmaning: skriv om att vinna)
torsdag 9 juni 2011
Handlarn i dalen
Elna tog varligt, nästan smekande, fram kaffeburken av näver och tömde dess innehåll på bordet. Ettöringar, tvåöringar och femöringar mest men också någon prasslande femma, rentav en tia. Det var en lisa att räkna, komma upp i oerhörda tal. Nu hade hon dansen på lördag där hon skulle traktera fiolen och David var med i dikningen åt Torvald. Sen! Sen skulle hon kunna komma och försiktigt breda ut femöringarna över handlarns disk. All glittrande metall! Hon skulle bli skuldfri i handelsbon.
Dansen gick i ett fläng. Hon spelade som om hon vore bergtagen av musiken men det var näverburken hon tänkte på. Veckan efter kom David hem med fem och sjuttiofem. Det var mer än tillräckligt.
De gick stolta båda två nerför backen mot byn. Hon hade ett nytt huckle, vit- och blårandigt, och David hade en nyvänd krage. Han rentav smekte henne med sin torra, spruckna hand. Till nätterna hade han en sorts salva. Ja.
Det var ett biträde i handelsbon men Elna propsade på att handlaren skulle komma ut.
– Vi vill komma ner på noll, sa Elna när han kommit.
– Vi får väl se, vi får väl se, sa handlaren och drämde näverburken i disken så att pengar flög åt alla håll.
– Äsch, bara ettöringar, sa han när Elna och David knäböjde för att samla skatten.
– Ettöringar är också pengar, sa Elna sammanbitet.
Hon mindes köldfrusna vinterdagar nere vid ån, ett öre för varje tvättat lakan. Nog representerar en ettöring ett värde.
De hängde över handlaren medan han räknade. Den ömsesidiga misstänksamhetens endräkt rådde.
– Hm, sa han till slut. Sjuttioåtta riksdaler och fyrtiofem öre.
Utan att vänta på något svepte han pengarna rätt ner i kassalådan men de visste att det var rätt. Fyra ettöringar saknades men det fick väl gå.
– Då ska vi se på skulden, sa han med blöta läppar, som han använde för att väta det beniga pekfingret som skulle bläddra i kreditboken.
– Aha! sa han. Femtionio riksdaler och trettiotvå öre!
Både Elna och David förlorade sig i drömmar om vad de skulle göra med nästan tjugo riksdaler. Laga skorstenen? Köpa en kviga? Spara till ålderdomen? Som två uppsluppna barn tittade de på varandra. Bara att ha så mycket pengar! De blev friare för varje andetag.
– Då tar jag fram den andra boken. Tillgodo. Och präntar där nitton och tretton. Gratulerar, mina kära. Nu dröjer det ända till vintern innan det sinat, det som ni har tillgodo.
Krossade gick de hem.
Det första de hade tänkt göra när de betalat sin skuld var att söka sig till handlaren i Jörn, åtminstone på vintern när det var lätt att färdas, så att de skulle slippa sitta i nätet hos handlaren i dalen.
– Oavsett om man står i skuld eller inte har man händerna och fötterna bundna, sa David.
– Hur kunde han bara ta våra pengar. Varför sa vi inte ifrån?
(Utmaning: skriv om att ha något tillgodo)
Dansen gick i ett fläng. Hon spelade som om hon vore bergtagen av musiken men det var näverburken hon tänkte på. Veckan efter kom David hem med fem och sjuttiofem. Det var mer än tillräckligt.
De gick stolta båda två nerför backen mot byn. Hon hade ett nytt huckle, vit- och blårandigt, och David hade en nyvänd krage. Han rentav smekte henne med sin torra, spruckna hand. Till nätterna hade han en sorts salva. Ja.
Det var ett biträde i handelsbon men Elna propsade på att handlaren skulle komma ut.
– Vi vill komma ner på noll, sa Elna när han kommit.
– Vi får väl se, vi får väl se, sa handlaren och drämde näverburken i disken så att pengar flög åt alla håll.
– Äsch, bara ettöringar, sa han när Elna och David knäböjde för att samla skatten.
– Ettöringar är också pengar, sa Elna sammanbitet.
Hon mindes köldfrusna vinterdagar nere vid ån, ett öre för varje tvättat lakan. Nog representerar en ettöring ett värde.
De hängde över handlaren medan han räknade. Den ömsesidiga misstänksamhetens endräkt rådde.
– Hm, sa han till slut. Sjuttioåtta riksdaler och fyrtiofem öre.
Utan att vänta på något svepte han pengarna rätt ner i kassalådan men de visste att det var rätt. Fyra ettöringar saknades men det fick väl gå.
– Då ska vi se på skulden, sa han med blöta läppar, som han använde för att väta det beniga pekfingret som skulle bläddra i kreditboken.
– Aha! sa han. Femtionio riksdaler och trettiotvå öre!
Både Elna och David förlorade sig i drömmar om vad de skulle göra med nästan tjugo riksdaler. Laga skorstenen? Köpa en kviga? Spara till ålderdomen? Som två uppsluppna barn tittade de på varandra. Bara att ha så mycket pengar! De blev friare för varje andetag.
– Då tar jag fram den andra boken. Tillgodo. Och präntar där nitton och tretton. Gratulerar, mina kära. Nu dröjer det ända till vintern innan det sinat, det som ni har tillgodo.
Krossade gick de hem.
Det första de hade tänkt göra när de betalat sin skuld var att söka sig till handlaren i Jörn, åtminstone på vintern när det var lätt att färdas, så att de skulle slippa sitta i nätet hos handlaren i dalen.
– Oavsett om man står i skuld eller inte har man händerna och fötterna bundna, sa David.
– Hur kunde han bara ta våra pengar. Varför sa vi inte ifrån?
(Utmaning: skriv om att ha något tillgodo)
onsdag 8 juni 2011
Transistorradion
Det var du som bekymrade dig. Du som räknade penningarna och bestämde att jag inte hade råd med en transistorradio.
– Det är så mycket som kan hända, sa du. Pannan kan gå, och varmvattenberedaren. Och endera året måste vi rödfärga huset.
– Rödfärg är då inte så dyrt, dristade jag mig till att säga. Rödfärg är fattigmansvara.
– Din fattigmansvara kostar hundra kronor hinken, invände du. Och ett hus är stort. Och Krona är i sin. Så att.
– Alla har radio, sa jag barnsligt. Alla har haft radio i decennier och den här går att ta med sig överallt!
Ja, jag var så barnslig så jag tog penningarna och for in till Lycksele och köpte den billigaste transistorradio jag kunde hitta. Bara för land- och sjöväderrapporten, Sommar och svensktoppen. En behändig sak. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.” Vi hade långt till större vatten men sjöväderrapporten var poesi.
Först hade jag den i snickarboden. Gömde den barnsligt för dig. Men du listade ut att något var å färde när jag smög mig in i boden lagom till klockan ett varje dag i juli. En dag petade du av haspen med en sticka. Du stod i dörren, inte arg – det hade varit lättare – men bekymrad. Nu var du bekymrad för min eviga själ. Vi gick ju i kapellet varje söndag och på Strängmusikens övningar om onsdagskvällarna.
– Det finns radioandakter, sa jag.
– Ofrälsta statskyrkoprelater, sa du.
– Men musiken, Stina! sa jag.
Jag rattade in P2 och ur den lilla högtalaren tillrade Chopin som bäckvattnet här bakom. Du kunde väl inte bestämma dig i en hast för om det var ogudaktigt, för du gick.
– Jag är bekymrad, sa du vid trefikat. Vi har väl alltid fattat gemensamma ekonomiska beslut?
Där lät du som en politiker, om man kunde tänka sig en kvinnlig politiker. Jo. De fanns ju. I det fördolda.
– Om du nu ska börja... Och kon är i sin och allt, fortsatte du.
Då lät du som Stina igen.
– En ko, sa jag. Och transistorn är det första och det sista. Den kan ge båtnad även för dig. Det finns föredragen.
– När har jag tid att lyssna på föredragen?
– När du diskar!
Jag försökte låta så överbevisande som möjligt.
Tre veckor fick jag ha radion i snickarboden. Sen flyttade den in i salen. Du hade tagit fram en helknypplad duk som den fick stå på på ett litet bord med en besynnerligt formad björkvril. Du lyssnade liksom i smyg för det mesta. Jag visste aldrig på vad. Men en gång när vi satt båda två framför Sommar, som vi plägade – det var Torsten Ehrenmark som talade – sa du:
– Tänk att en sådan behändig tingest kan öppna världen för oss. Nu har man så mycket mer att bekymra sig för. Vår typ av lantbruk, till exempel, kommer att gå i graven långt innan vi är pensionsmässiga.
Men du sa det alls inte bekymrat. Du sa det med någon form av salighet. För ett ögonblick tänkte jag som jag tänkt förut att du kanske livnär dig på bekymmer. Att bekymren rentav är goda och bra för dig.
(Utmaning: skriv om att bekymra sig)
– Det är så mycket som kan hända, sa du. Pannan kan gå, och varmvattenberedaren. Och endera året måste vi rödfärga huset.
– Rödfärg är då inte så dyrt, dristade jag mig till att säga. Rödfärg är fattigmansvara.
– Din fattigmansvara kostar hundra kronor hinken, invände du. Och ett hus är stort. Och Krona är i sin. Så att.
– Alla har radio, sa jag barnsligt. Alla har haft radio i decennier och den här går att ta med sig överallt!
Ja, jag var så barnslig så jag tog penningarna och for in till Lycksele och köpte den billigaste transistorradio jag kunde hitta. Bara för land- och sjöväderrapporten, Sommar och svensktoppen. En behändig sak. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.” Vi hade långt till större vatten men sjöväderrapporten var poesi.
Först hade jag den i snickarboden. Gömde den barnsligt för dig. Men du listade ut att något var å färde när jag smög mig in i boden lagom till klockan ett varje dag i juli. En dag petade du av haspen med en sticka. Du stod i dörren, inte arg – det hade varit lättare – men bekymrad. Nu var du bekymrad för min eviga själ. Vi gick ju i kapellet varje söndag och på Strängmusikens övningar om onsdagskvällarna.
– Det finns radioandakter, sa jag.
– Ofrälsta statskyrkoprelater, sa du.
– Men musiken, Stina! sa jag.
Jag rattade in P2 och ur den lilla högtalaren tillrade Chopin som bäckvattnet här bakom. Du kunde väl inte bestämma dig i en hast för om det var ogudaktigt, för du gick.
– Jag är bekymrad, sa du vid trefikat. Vi har väl alltid fattat gemensamma ekonomiska beslut?
Där lät du som en politiker, om man kunde tänka sig en kvinnlig politiker. Jo. De fanns ju. I det fördolda.
– Om du nu ska börja... Och kon är i sin och allt, fortsatte du.
Då lät du som Stina igen.
– En ko, sa jag. Och transistorn är det första och det sista. Den kan ge båtnad även för dig. Det finns föredragen.
– När har jag tid att lyssna på föredragen?
– När du diskar!
Jag försökte låta så överbevisande som möjligt.
Tre veckor fick jag ha radion i snickarboden. Sen flyttade den in i salen. Du hade tagit fram en helknypplad duk som den fick stå på på ett litet bord med en besynnerligt formad björkvril. Du lyssnade liksom i smyg för det mesta. Jag visste aldrig på vad. Men en gång när vi satt båda två framför Sommar, som vi plägade – det var Torsten Ehrenmark som talade – sa du:
– Tänk att en sådan behändig tingest kan öppna världen för oss. Nu har man så mycket mer att bekymra sig för. Vår typ av lantbruk, till exempel, kommer att gå i graven långt innan vi är pensionsmässiga.
Men du sa det alls inte bekymrat. Du sa det med någon form av salighet. För ett ögonblick tänkte jag som jag tänkt förut att du kanske livnär dig på bekymmer. Att bekymren rentav är goda och bra för dig.
(Utmaning: skriv om att bekymra sig)
måndag 6 juni 2011
Gabriella och Annelie
– Det är väl typiskt! utbrast Gabriella. Majs- och chiliwraps och tequila till midsommar.
Annelie tittade förvånat på henne. Mot vanan blev hon tvungen att säga emot väninnan.
– Det är väl allt annat än typiskt, sa hon.
– Joo, det är så typiskt osäkra svenskar att inte kunna hålla fast vid det svenska, utan suga i sig andra traditioner som svampar.
Annelie var inte säker på vad hon tyckte riktigt.
– En del kanske är typiska på det sättet, andra kanske är mer... mer matjessillstypiska. Liksom. Det är väl olika, det där.
– Typiskt. Du kan inte ha en åsikt. Måste gardera dig.
– Ja, men det är så olika.
– Det är inte mycket som är olika. I landet lagom går vi alla i skock.
– Till våra ensliga röda stugor med vita knutar?
– Ja, tänk om man satte upp kameror vid alla stugorna vid alla insjöarna! Man skulle få se hur alla packade upp samma grillbrickor vid samma tid och tände grillen för sent så att korvarna blev brända, år efter år samma beteende utan att dra lärdom.
– Vad du vet, sa Annelie bara. Hon ville inte bråka.
– Jag har alltid känt mig främmande här. Det är därför jag observerar så mycket som andra kanske missar.
– Där är i alla fall du också typisk.
– Vad menar du?
– Jag tror det är typiskt svenskt att känna sig som en bortbyting i något avseende.
– Äh! Det är det väl inte. Jag har skäl att känna mig utanför.
– Det har alla.
– Vart vill du komma?
– Jag vill inte komma någonstans. Det var du som började med wrapsen.
Gabriella blir arg.
– Å, det går inte att ha en vettig diskussion i det här landet! Alla är för konflikträdda. Var som jag! Var litet osvensk!
– Bingo! Osvensk. Det är väl ändå det svenskaste ordet av alla!
(Utmaning: skriv om något typiskt svenskt)
Annelie tittade förvånat på henne. Mot vanan blev hon tvungen att säga emot väninnan.
– Det är väl allt annat än typiskt, sa hon.
– Joo, det är så typiskt osäkra svenskar att inte kunna hålla fast vid det svenska, utan suga i sig andra traditioner som svampar.
Annelie var inte säker på vad hon tyckte riktigt.
– En del kanske är typiska på det sättet, andra kanske är mer... mer matjessillstypiska. Liksom. Det är väl olika, det där.
– Typiskt. Du kan inte ha en åsikt. Måste gardera dig.
– Ja, men det är så olika.
– Det är inte mycket som är olika. I landet lagom går vi alla i skock.
– Till våra ensliga röda stugor med vita knutar?
– Ja, tänk om man satte upp kameror vid alla stugorna vid alla insjöarna! Man skulle få se hur alla packade upp samma grillbrickor vid samma tid och tände grillen för sent så att korvarna blev brända, år efter år samma beteende utan att dra lärdom.
– Vad du vet, sa Annelie bara. Hon ville inte bråka.
– Jag har alltid känt mig främmande här. Det är därför jag observerar så mycket som andra kanske missar.
– Där är i alla fall du också typisk.
– Vad menar du?
– Jag tror det är typiskt svenskt att känna sig som en bortbyting i något avseende.
– Äh! Det är det väl inte. Jag har skäl att känna mig utanför.
– Det har alla.
– Vart vill du komma?
– Jag vill inte komma någonstans. Det var du som började med wrapsen.
Gabriella blir arg.
– Å, det går inte att ha en vettig diskussion i det här landet! Alla är för konflikträdda. Var som jag! Var litet osvensk!
– Bingo! Osvensk. Det är väl ändå det svenskaste ordet av alla!
(Utmaning: skriv om något typiskt svenskt)
söndag 5 juni 2011
Faster Hedda och farbror Teodor
Det var sista ransoneringssommaren efter kriget och bara kaffet var på kupong. Storasyster Elsa och jag var ensamma hemma, hon jobbade på pastorsexpeditionen och jag på tvätten. Efter två jobbiga veckor pustade vi ut en fredagskväll, sparkade av oss de trånga skorna och la upp fötterna. Om vi fick sitta och slöa så här ett par timmar, skulle vi kanske orka hitta på något roligt till aftonen. Elsa höll på att hälla upp teet när det ringde på dörren.
Där utanför var det ett mörker. Två ofantliga figurer helt klädda i svart stängde ute allt ljus. ”Ni har aldrig sett oss förr. Vi är faster Hedda och farbror Teodor från Skara,” sa den ena figurens mun. ”Vi är på resande fot genom landet.”
De båda kolosserna bökade sig in genom dörröppningen och släppte sin tunga packning. Detta var året då statens järnvägar lät vem som helst som kunde betala resa hur som helst för en billig penning i en månad. Många passade på att åka så långt som de aldrig åkt, som hit till garnisonsutposten i norr. I vårt torkrum hängde ännu fuktiga lakan omanglade efter den senaste gästen och kaffet var slut.
Faster Hedda och farbror Teodor åt förstås som lejon, slet och rev i tuggorna och tog hela tiden mer.
”Jo, det här var väl gott. För all del,” sa Hedda när hon ätit. Det skulle hon komma att göra efter varje måltid. Stolen var som en miniatyr under hennes breda bak.
Medsamma vi hade utfodrat våra okända släktingar gav vi oss ut för att tigga. I en timme fick vi sitta i förmaket hos Svärds för att så småningom pressa fram vår önskan: om möjligen en enda kaffekupong? om inte för mycket begärt? och kanske två uppsättningar lakan – bara till låns, förstås. Vi var dödströtta.
Det blev fler tiggarrundor. Faster Hedda och farbror Teodor stannade i nästan en vecka. De tyckte det var oartigt av pappa och mamma att vara borta. ”De är ute och reser, som ni,” sa Elsa. ”Fast de skrev i förväg och frågade om de kunde komma,” kunde jag inte låta bli att säga. Elsa nöp mig nedanför armbågen.
Jag ska aldrig glömma när kaffet släpptes fritt. Det var måndagen efter att faster Hedda och farbror Teodor lämnat oss. Samma dag kom också mamma och pappa hem till två uttröttade unga flickor. Jag fick till och med tårar i ögonen när jag beklagade mig men mamma sa bara att det inte var mer än rätt att släktingar fått njuta vår gästfrihet när pappa och hon gästat andra. ”Men ni är inte faster Hedda och farbror Teodor,” sa jag sammanbitet. De hade till och med fläckat Svärds sänglinne med något fett, såg Elsa och jag när vi bäddade ur.
(Utmaning: skriv om ett avbrott)
Där utanför var det ett mörker. Två ofantliga figurer helt klädda i svart stängde ute allt ljus. ”Ni har aldrig sett oss förr. Vi är faster Hedda och farbror Teodor från Skara,” sa den ena figurens mun. ”Vi är på resande fot genom landet.”
De båda kolosserna bökade sig in genom dörröppningen och släppte sin tunga packning. Detta var året då statens järnvägar lät vem som helst som kunde betala resa hur som helst för en billig penning i en månad. Många passade på att åka så långt som de aldrig åkt, som hit till garnisonsutposten i norr. I vårt torkrum hängde ännu fuktiga lakan omanglade efter den senaste gästen och kaffet var slut.
Faster Hedda och farbror Teodor åt förstås som lejon, slet och rev i tuggorna och tog hela tiden mer.
”Jo, det här var väl gott. För all del,” sa Hedda när hon ätit. Det skulle hon komma att göra efter varje måltid. Stolen var som en miniatyr under hennes breda bak.
Medsamma vi hade utfodrat våra okända släktingar gav vi oss ut för att tigga. I en timme fick vi sitta i förmaket hos Svärds för att så småningom pressa fram vår önskan: om möjligen en enda kaffekupong? om inte för mycket begärt? och kanske två uppsättningar lakan – bara till låns, förstås. Vi var dödströtta.
Det blev fler tiggarrundor. Faster Hedda och farbror Teodor stannade i nästan en vecka. De tyckte det var oartigt av pappa och mamma att vara borta. ”De är ute och reser, som ni,” sa Elsa. ”Fast de skrev i förväg och frågade om de kunde komma,” kunde jag inte låta bli att säga. Elsa nöp mig nedanför armbågen.
Jag ska aldrig glömma när kaffet släpptes fritt. Det var måndagen efter att faster Hedda och farbror Teodor lämnat oss. Samma dag kom också mamma och pappa hem till två uttröttade unga flickor. Jag fick till och med tårar i ögonen när jag beklagade mig men mamma sa bara att det inte var mer än rätt att släktingar fått njuta vår gästfrihet när pappa och hon gästat andra. ”Men ni är inte faster Hedda och farbror Teodor,” sa jag sammanbitet. De hade till och med fläckat Svärds sänglinne med något fett, såg Elsa och jag när vi bäddade ur.
(Utmaning: skriv om ett avbrott)
lördag 4 juni 2011
Vid tjärnen
Du går ner till tjärnen. Det är i midsommarnattens eviga skymning, när naturen drar ett lättjefullt andetag innan dygnet börjar om. Ur dyn växer de renaste näckrosor. Det är här de är rosa och står som pigga pistiller ur det blåbruna vattnet. Skogen står så tät runt tjärnen att horisonten är ett öga. Jag ser det, allt ser jag, skönheten i skogen och lugnet i dina steg när du banar väg genom ormbunkarna. Vad för dig till tjärnen just i kväll? Varför är det du som ska finna mig i min bedrövelse? Jag kommer att fråga dig många gånger och du säger alltid samma sak: en gammal kärlek förde dig till tjärnen och du fann mig för att kärleken skulle bli ny.
Du kommer genom ormbunkarna. Stadiga ben, litet hjulbenta, i gröna tretorn. Jag ligger invid vattnet, gulgröna spyor på min vita klänning som hasat upp. Inget förmår jag göra. Kanske kräkas litet mer. Du frågar inget, bara skyler mig och lägger en arm om min rygg, den andra under benen och lyfter. Jag vill vara kvar hos näckrosorna. Jag vill gå med dig. I stället svävar jag över riset, du hittar en väg till byn som inte går förbi festplatsen och stilla når vi din mammas vita hus. Där får jag ligga i en säng och du ställer en hink bredvid den, hushållspapper på nattduksbordet. Så ber du mig sova. Det är första gången jag hör din röst.
Jag tror jag hör den igen när jag vaknar på midsommardagens morgon men det är P1. Du sitter med din mamma och dricker kaffe. Jag svajar ut i köket och får te. ”Mår du bättre, hjärtat?” frågar mamman och jag viskar ”tack.” Så berättar ni samtidigt om när du blev full första gången. Det låter som Piff och Puff på julafton. Inte mycket vettigt går att höra men du inte bara spydde, verkar det som, utan var också dum och litet otidig. Sen skrattar ni väldigt gott. Säger att jag måste vara lilla Lena från Skäret, är det första sommaren eller andra jag är här? ”Första,” säger jag. ”Ja, varmt välkommen i byn,” säger din mamma. Du är blond med litet skyigt hår och har en stor prilla under läppen. Du tar mig upp på din moped och kör till vårt hus i utkanten av byn. Där lugnar du mamma och pappa, säger att vi lekt ringlekar hela natten, ”Vi gör så här,” säger du och så frågar du mig artigt om du kan komma och visa mig runt ordentligt någon dag. Någon dag blir varje dag den sommaren. Ja, det är ett litet minne från när jag var ung och drack för mycket första gången.
(Utmaning: skriv om skymning)
Du kommer genom ormbunkarna. Stadiga ben, litet hjulbenta, i gröna tretorn. Jag ligger invid vattnet, gulgröna spyor på min vita klänning som hasat upp. Inget förmår jag göra. Kanske kräkas litet mer. Du frågar inget, bara skyler mig och lägger en arm om min rygg, den andra under benen och lyfter. Jag vill vara kvar hos näckrosorna. Jag vill gå med dig. I stället svävar jag över riset, du hittar en väg till byn som inte går förbi festplatsen och stilla når vi din mammas vita hus. Där får jag ligga i en säng och du ställer en hink bredvid den, hushållspapper på nattduksbordet. Så ber du mig sova. Det är första gången jag hör din röst.
Jag tror jag hör den igen när jag vaknar på midsommardagens morgon men det är P1. Du sitter med din mamma och dricker kaffe. Jag svajar ut i köket och får te. ”Mår du bättre, hjärtat?” frågar mamman och jag viskar ”tack.” Så berättar ni samtidigt om när du blev full första gången. Det låter som Piff och Puff på julafton. Inte mycket vettigt går att höra men du inte bara spydde, verkar det som, utan var också dum och litet otidig. Sen skrattar ni väldigt gott. Säger att jag måste vara lilla Lena från Skäret, är det första sommaren eller andra jag är här? ”Första,” säger jag. ”Ja, varmt välkommen i byn,” säger din mamma. Du är blond med litet skyigt hår och har en stor prilla under läppen. Du tar mig upp på din moped och kör till vårt hus i utkanten av byn. Där lugnar du mamma och pappa, säger att vi lekt ringlekar hela natten, ”Vi gör så här,” säger du och så frågar du mig artigt om du kan komma och visa mig runt ordentligt någon dag. Någon dag blir varje dag den sommaren. Ja, det är ett litet minne från när jag var ung och drack för mycket första gången.
(Utmaning: skriv om skymning)
fredag 3 juni 2011
Mårran på fjället
I många månader hade jag väntat. Sett pappas gamla diabilder från Tarfaladalen, mäktig, isande, som något Mårran kysst. Lyssnat på en udda kassett från biblioteket med jojk. Kollat utrustningen detalj för detalj. Extra tältpinnar, Leukoplast, nödtändstickor.
Ellinor hade sagt ja. Redan när hon slutade tvåan hade hon sagt ja: hon skulle fjällvandra med mig när hon slutade trean. Med mig, bara mig. Från Abisko till Nikkaluokta, inte direkt Kungsleden utan en alternativ väg. Jag trodde mig inte om att få henne men jag trodde att jag skulle få henne för mig själv. Nu traskar jag här genom Tjäktja tillsammans med Ellinor, Beda och Kristin.
Ellinor är fin. Jag har tittat på henne sedan jag gick i nian, hon i sjuan men jag menar inte bara att hon är fin att se på. Hon kan gå tyst långa sträckor och man känner gemenskap med henne. Hon ringde en dag i juni från kursgården där hon sommarjobbar. Berättade om sina kamrater som så gärna ville fjällvandra.
Vad skulle jag säga? Så många förberedelser som kändes meningslösa. Myggvingeskira drömmar slitna i revor. Något slocknade.
Det är inget fel på Beda och Kristin. De är trevliga, högröstade göteborgskor med jargong. Går och tjattrar som på en skogsmullepromenad. Och verkar tycka om mig. Det är det inte alla som gör.
Visst blir Ellinor också en annan när de är med. Jag kan tänka mig att hon slits mellan mitt sätt att vara och deras. Hon är sådan, öppen, flexibel. Kanske bjöd hon med Beda och Kristin för att det kändes obehagligt att gå med mig ensam, en kille, trots att hon känner mig så väl. Kanske ville hon inte dras in i mitt allvar – det som en del tror är dysterhet. Jag blir som en Mårra bland de sociala, rör mig i utkanten med inåtvänd kylande längtan.
På kvällarna läser vi Tove Jansson. Det skulle vi aldrig ha gjort om vi varit ensamma, Ellinor och jag. Mumintrollen passar så bra på fjället, tycker Beda. Jag får vara glad att hon inte tagit med sig Plupp.
Tove Janssons böcker lär mig om Mårran, denna kyliga koloss av ensamhet. För var dag känner jag mig mer och mer som hon. Varje rörelse jag gör, varje ord jag säger utspelar sig i ett vakuum av meningslöshet. Och varje åtbörd skulle vara så annorlunda om det bara vore Ellinor och jag. Jag ser på de fnittrande flickorna mot den ljusa natthimlen. De ser ut som turistreklam och jag äts upp av köld.
(Utmaning: skriv om någon sällskaplig)
Ellinor hade sagt ja. Redan när hon slutade tvåan hade hon sagt ja: hon skulle fjällvandra med mig när hon slutade trean. Med mig, bara mig. Från Abisko till Nikkaluokta, inte direkt Kungsleden utan en alternativ väg. Jag trodde mig inte om att få henne men jag trodde att jag skulle få henne för mig själv. Nu traskar jag här genom Tjäktja tillsammans med Ellinor, Beda och Kristin.
Ellinor är fin. Jag har tittat på henne sedan jag gick i nian, hon i sjuan men jag menar inte bara att hon är fin att se på. Hon kan gå tyst långa sträckor och man känner gemenskap med henne. Hon ringde en dag i juni från kursgården där hon sommarjobbar. Berättade om sina kamrater som så gärna ville fjällvandra.
Vad skulle jag säga? Så många förberedelser som kändes meningslösa. Myggvingeskira drömmar slitna i revor. Något slocknade.
Det är inget fel på Beda och Kristin. De är trevliga, högröstade göteborgskor med jargong. Går och tjattrar som på en skogsmullepromenad. Och verkar tycka om mig. Det är det inte alla som gör.
Visst blir Ellinor också en annan när de är med. Jag kan tänka mig att hon slits mellan mitt sätt att vara och deras. Hon är sådan, öppen, flexibel. Kanske bjöd hon med Beda och Kristin för att det kändes obehagligt att gå med mig ensam, en kille, trots att hon känner mig så väl. Kanske ville hon inte dras in i mitt allvar – det som en del tror är dysterhet. Jag blir som en Mårra bland de sociala, rör mig i utkanten med inåtvänd kylande längtan.
På kvällarna läser vi Tove Jansson. Det skulle vi aldrig ha gjort om vi varit ensamma, Ellinor och jag. Mumintrollen passar så bra på fjället, tycker Beda. Jag får vara glad att hon inte tagit med sig Plupp.
Tove Janssons böcker lär mig om Mårran, denna kyliga koloss av ensamhet. För var dag känner jag mig mer och mer som hon. Varje rörelse jag gör, varje ord jag säger utspelar sig i ett vakuum av meningslöshet. Och varje åtbörd skulle vara så annorlunda om det bara vore Ellinor och jag. Jag ser på de fnittrande flickorna mot den ljusa natthimlen. De ser ut som turistreklam och jag äts upp av köld.
(Utmaning: skriv om någon sällskaplig)
torsdag 2 juni 2011
Myshörnan
Det är stans största hus, en herrgård nästan, åt utkanten till, numera med Statoilmack och en radhuslänga på avstyckad mark men trädgården är ännu lika stor och vild och kuperad. Jag låser bilen utanför grinden, vill promenera upp trots allt. Det är aklejatid och trädgården är som en tropisk korg. Skugga och ljus.
Hon är liten och har blivit rund. Hon öppnar sakta efter att ha beskådat mig länge genom titthålet i dörren. Sådant vet jag. Jag är van.
– Margot Östling, säger jag. Det är jag som ska sälja ert hus.
Det går bra på nedervåningen. Det går bra på övervåningen. Först när jag ska upp och inspektera vinden kommer minnena ifatt. Hon låter mig äntra den ensam. Svag i knäna, se. Jag kommer upp och det är precis som då, den svaga doften av damm och trä, ljuset från gavelfönstren. Till och med vår myshörna är helt intakt. Afghanska mattor, puffar och kuddar. Och böcker. Äcklet och Gentlemen och Bröderna Karamazov och Det andra könet och många, många fler. I staplar och i gamla ölbackar. Det enda som är noggrant avlägsnat är dina ”följeböcker”, de tjocka anteckningsböckerna du alltid skrev i. Alltid.
Vi skulle bli författare, sa du. Jag visade med mina tomma händer att jag ingen anteckningsbok hade. Du köpte mig en. En olinjerad, så att jag kunde skissa också. Den köpte du i Stockholm, den och vietnamesisk kola med rispapper om som man kunde äta. Och jag glömde alltid boken hemma.
– Du måste ha den med dig jämt, sa du. Intryck bleknar så snabbt.
Jag fick bäst betyg på mina uppsatser men var för tuktad – nu menar jag stilistiskt – för att kunna slänga mig ut på en författarbana. Du var vild, i alla fall halvvild, som aklejorna därute. Jag läste troget Äcklet från pärm till pärm och kunde inte säga något efteråt, du bläddrade än här, än där, sen skrev du flera sidor i följeboken.
Det blev praktisk filosofi först, för dig.
– Det värsta med att bli författare är att man måste vänta så länge på att få tillräcklig erfarenhet av livet, sa du.
Hade jag redan börjat ledsna? Var det därför jag valde ekonomlinjen och skaffade pärlhalsband? Kunde jag hemligen erkänna för mig själv att jag inte förstod Bröderna Karamazov?
Uppsala. Nya kamrater. Börssidorna. Livets verklighet. Du var också i Uppsala. Vi brukade träffas på Norrlands, allt glesare, och säga ingenting med några väl valda ord. Det intressantaste var att höra dig citera ur dina refuseringsbrev.
– De har i alla fall läst. Snart så, sa du.
När dina böcker började komma var det dock länge sedan vi slutat träffas helt och hållet. Jag köpte dina alster och klippte ut recensionerna ur tidningarna men gick inte på några signeringar och glömde ofta böckerna uppfläkta någonstans mitt i på glasverandan eller i bastun.
Försiktigt går jag nedför stegen från vinden. Ler och säger till fru Tallman:
– Det ser bra ut.
– Margot Östling, säger hon stilla. Du hette Norberg som ung. Förstår du inte att jag känner igen dig?
Jag rodnar oförmodat.
– Petter hälsar. Han ringde i morse. Då sa han att du kan ta vad du vill från myshörnan däruppe, helst alltihop. Vill du ta det nu?
Jag tänker på hans böcker som ligger runt omkring i min egen kåk och samlar fukt.
– Jag har redan en myshörna, säger jag.
(Utmaning: skriv om en epok)
Hon är liten och har blivit rund. Hon öppnar sakta efter att ha beskådat mig länge genom titthålet i dörren. Sådant vet jag. Jag är van.
– Margot Östling, säger jag. Det är jag som ska sälja ert hus.
Det går bra på nedervåningen. Det går bra på övervåningen. Först när jag ska upp och inspektera vinden kommer minnena ifatt. Hon låter mig äntra den ensam. Svag i knäna, se. Jag kommer upp och det är precis som då, den svaga doften av damm och trä, ljuset från gavelfönstren. Till och med vår myshörna är helt intakt. Afghanska mattor, puffar och kuddar. Och böcker. Äcklet och Gentlemen och Bröderna Karamazov och Det andra könet och många, många fler. I staplar och i gamla ölbackar. Det enda som är noggrant avlägsnat är dina ”följeböcker”, de tjocka anteckningsböckerna du alltid skrev i. Alltid.
Vi skulle bli författare, sa du. Jag visade med mina tomma händer att jag ingen anteckningsbok hade. Du köpte mig en. En olinjerad, så att jag kunde skissa också. Den köpte du i Stockholm, den och vietnamesisk kola med rispapper om som man kunde äta. Och jag glömde alltid boken hemma.
– Du måste ha den med dig jämt, sa du. Intryck bleknar så snabbt.
Jag fick bäst betyg på mina uppsatser men var för tuktad – nu menar jag stilistiskt – för att kunna slänga mig ut på en författarbana. Du var vild, i alla fall halvvild, som aklejorna därute. Jag läste troget Äcklet från pärm till pärm och kunde inte säga något efteråt, du bläddrade än här, än där, sen skrev du flera sidor i följeboken.
Det blev praktisk filosofi först, för dig.
– Det värsta med att bli författare är att man måste vänta så länge på att få tillräcklig erfarenhet av livet, sa du.
Hade jag redan börjat ledsna? Var det därför jag valde ekonomlinjen och skaffade pärlhalsband? Kunde jag hemligen erkänna för mig själv att jag inte förstod Bröderna Karamazov?
Uppsala. Nya kamrater. Börssidorna. Livets verklighet. Du var också i Uppsala. Vi brukade träffas på Norrlands, allt glesare, och säga ingenting med några väl valda ord. Det intressantaste var att höra dig citera ur dina refuseringsbrev.
– De har i alla fall läst. Snart så, sa du.
När dina böcker började komma var det dock länge sedan vi slutat träffas helt och hållet. Jag köpte dina alster och klippte ut recensionerna ur tidningarna men gick inte på några signeringar och glömde ofta böckerna uppfläkta någonstans mitt i på glasverandan eller i bastun.
Försiktigt går jag nedför stegen från vinden. Ler och säger till fru Tallman:
– Det ser bra ut.
– Margot Östling, säger hon stilla. Du hette Norberg som ung. Förstår du inte att jag känner igen dig?
Jag rodnar oförmodat.
– Petter hälsar. Han ringde i morse. Då sa han att du kan ta vad du vill från myshörnan däruppe, helst alltihop. Vill du ta det nu?
Jag tänker på hans böcker som ligger runt omkring i min egen kåk och samlar fukt.
– Jag har redan en myshörna, säger jag.
(Utmaning: skriv om en epok)
onsdag 1 juni 2011
Täck och otäck
Fabian är otäck. Om det är för att han har ärvt en otäck gen eller för att han varit med om något otäckt vet han inte. Han vet inte om sina gener – de var väl ganska normala, morsan och farsan, vad han kunde se. Han vet däremot att han var med om något otäckt när han var liten. Det går inte en dag utan att han inte tänker på det.
Fabian sitter och syr i en hyrestvåa i en stad neråt landet. Han syr kedjestygn och stjälkstygn och plattsöm och schattersöm. Det är första gången han syr schattersöm. Stjälkstygnen blir vackrare, mindre hackiga, än någonsin förr.
Anna är täck. Hon är ganska säker på att det beror på att hennes täcka fader betäckt hennes täcka moder. Hon tänker kort sagt inte mycket på det.
Anna sitter och syr i ett sommartorp i Bollnästrakten. Hennes stjälkstygn lämnar en del i övrigt att önska, linjerna blir inte så flödande, men helhetsintrycket är ganska bra.
Nu sträcker sig Fabian och Anna efter moulinégarn nummer 402, Fabian med vänster hand och Anna med sin högra. Om det inte vore så långt emellan dem skulle deras händer nudda vid varandra , kanske skulle de rycka till, måhända vakna upp inför vad de höll på med, kanske utbyta någon fras.
Man kan lätt se för sig hur Fabian och Anna för en stund lägger ifrån sig sina broderier, vandrar ut i den friska junikvällen och återigen förstulet smyger händerna mot varandra. Allt kan sluta i, säg, en smultronsöt kyss mellan den täcka och den otäcka. Men aldrig ska Anna få veta att hon kunnat lära sig sy finare stjälkstygn av Fabian. Aldrig ska Fabian ana att han stygn för stygn, färg för färg, syr i samma takt som en flicka som bor sjuttio mil bort.
Det enda som förbinder dem är att de båda prenumererar på Veckotidningen och just idag i brevlådan fått hem Veckotidningens broderipaket ”Älgko med kalv i motljus”. De kommer aldrig att mötas. Aldrig att blicka in i varandras outgrundligt djupa ögon. Aldrig att förnimma en igenkänningens rara rysning utefter ryggen. Men de kommer att ha samma textila konstverk på väggen.
(Utmaning: skriv om ett samband)
Fabian sitter och syr i en hyrestvåa i en stad neråt landet. Han syr kedjestygn och stjälkstygn och plattsöm och schattersöm. Det är första gången han syr schattersöm. Stjälkstygnen blir vackrare, mindre hackiga, än någonsin förr.
Anna är täck. Hon är ganska säker på att det beror på att hennes täcka fader betäckt hennes täcka moder. Hon tänker kort sagt inte mycket på det.
Anna sitter och syr i ett sommartorp i Bollnästrakten. Hennes stjälkstygn lämnar en del i övrigt att önska, linjerna blir inte så flödande, men helhetsintrycket är ganska bra.
Nu sträcker sig Fabian och Anna efter moulinégarn nummer 402, Fabian med vänster hand och Anna med sin högra. Om det inte vore så långt emellan dem skulle deras händer nudda vid varandra , kanske skulle de rycka till, måhända vakna upp inför vad de höll på med, kanske utbyta någon fras.
Man kan lätt se för sig hur Fabian och Anna för en stund lägger ifrån sig sina broderier, vandrar ut i den friska junikvällen och återigen förstulet smyger händerna mot varandra. Allt kan sluta i, säg, en smultronsöt kyss mellan den täcka och den otäcka. Men aldrig ska Anna få veta att hon kunnat lära sig sy finare stjälkstygn av Fabian. Aldrig ska Fabian ana att han stygn för stygn, färg för färg, syr i samma takt som en flicka som bor sjuttio mil bort.
Det enda som förbinder dem är att de båda prenumererar på Veckotidningen och just idag i brevlådan fått hem Veckotidningens broderipaket ”Älgko med kalv i motljus”. De kommer aldrig att mötas. Aldrig att blicka in i varandras outgrundligt djupa ögon. Aldrig att förnimma en igenkänningens rara rysning utefter ryggen. Men de kommer att ha samma textila konstverk på väggen.
(Utmaning: skriv om ett samband)
tisdag 31 maj 2011
Nere i dalen
Inte bara smög du en arm om hennes hals på fyllan. Inte bara lämnade du dansen tidigt och gick de sju kilometerna med henne till hennes torpstuga i dalen. Du lämnade också avtryck med din stank på hennes lår – och längre in. Till yttermera visso satt du, när jag kom fram i gryningen, på farstubron och täljde på en pinne, visslande. Du hade tagit min plats.
Men jag måste låta dig vara. Jag kan bara beskåda utvecklingen och hoppas. För min älsklings hals är hennes, inte min. Det står henne fritt att bjuda vem hon vill in i sitt torp och i sitt sköte. Det märke jag satt på henne är inte ett ägomärke, utan ett hemligt tecken på våra själars frändskap.
Gäll är din vissling. Duvorna tystnar, förvirrade. Jag kan inte gå in över tröskeln utan att du är borta. Jag vill och får men jag kan inte. Det är hon som ska välja nu.
(Utmaning: skriv om något graverande)
Men jag måste låta dig vara. Jag kan bara beskåda utvecklingen och hoppas. För min älsklings hals är hennes, inte min. Det står henne fritt att bjuda vem hon vill in i sitt torp och i sitt sköte. Det märke jag satt på henne är inte ett ägomärke, utan ett hemligt tecken på våra själars frändskap.
Gäll är din vissling. Duvorna tystnar, förvirrade. Jag kan inte gå in över tröskeln utan att du är borta. Jag vill och får men jag kan inte. Det är hon som ska välja nu.
(Utmaning: skriv om något graverande)
måndag 30 maj 2011
The Woman with the Fairy Tale Coat
Glistening on the social arena – she has got this fairy tale coat which she can turn inside out and thus become fabulous in clusters of three people or more. Her smile widens with a tantalizing sheen. She is a Tintomara character, mysterious and elusive. As long as she wears her cloak, she can get any human creature, man or woman or in between.
On the home arena she is not interested in people at all. She has got a bed which is not for copulation but for profuse reading. Characters in books are less demanding than real people and they have the endearing trait of dying now and then.
She has got a desk which she uses for her writings on caterpillars. Every so often she sends off a wad of papers to the Society of Natural History. Then she turns the cape inside out and strides, lucious and seductive, into the night of the beautiful and the famous.
Is she an entomologist who appears to be a nightfly? An avid reader of fiction who doubles as a bug collector? Or an outgoing woman of some reputation whose real identity is to read about people, for fear of meeting them?
(Utmaning: skriv om något skenbart)
On the home arena she is not interested in people at all. She has got a bed which is not for copulation but for profuse reading. Characters in books are less demanding than real people and they have the endearing trait of dying now and then.
She has got a desk which she uses for her writings on caterpillars. Every so often she sends off a wad of papers to the Society of Natural History. Then she turns the cape inside out and strides, lucious and seductive, into the night of the beautiful and the famous.
Is she an entomologist who appears to be a nightfly? An avid reader of fiction who doubles as a bug collector? Or an outgoing woman of some reputation whose real identity is to read about people, for fear of meeting them?
(Utmaning: skriv om något skenbart)
söndag 29 maj 2011
Gömda
– Mamma? viskar jag. Mamma?
Ut ur mörkret kommer en hand och lägger sig över min mun. Vi får inte förråda vår närvaro. Jag vet det så väl men jag talade ur sömnen. Långsamt, för att inte avge minsta ljud, makar hon sig invid mig i min säng gjord av sockerlådor. Alldeles för trångt. Hon smeker min grubblande panna, som om det syntes vad jag behöver. På andra sidan muren stånkanden och stön. Flyttar de något? Kommer de att se lönndörren bakom bokhyllan? Vilka är det som är där? Är det bara familjen Povdiv eller har det kommit myndighetspersoner? Varför skulle Povidvs möblera om utan att tala om det för oss? Jag är inte rädd. Tankarna går bara i cirklar och träffar inte rätt.
Mamma andas i mitt öra:
– Var inte rädd. Var inte rädd.
Jag är minstingen, nyss fyllda åtta. Jag är en viss risk. Det sa herr Povdiv när vi fick flytta in på våningsplanet ovanför verkstadslokalen, innanför Povdivs egen lägenhet. Hade jag varit det minsta yngre hade han inte vågat ta emot oss.
– Rita är en stillsam unge, sa mamma. Hon vill bara läsa och skriva.
Men det blir inte mycket läst. Fru Povdiv tycker att det är en säkerhetsrisk bara att gå till biblioteket och låna böcker åt en åttaåring. Papper får jag hur mycket jag vill. Jag ritar och skriver. Skriver sagor som jag läser för de andra i kvällningen, när verkstadsarbetarna har gått.
Mamma har inte mycket att göra. Det märks på henne. Hon är mera tvär och svår att förstå sig på. Inte ens maten får hon laga, det skulle verka misstänkt och förresten har vi ingen spis. Mest sitter hon och väntar i fåtöljen. Hon har väntat i arton månader nu.
På dagarna måste vi vara alldeles tysta, när de jobbar där nere mellan sju och fem. Då sover vi mest. Vi ser ändå aldrig ljuset. Den underbaraste tiden på dagen är klockan sex, när vi kan kräla ut ur våra bäddar – ja, en timme senare än när de slutar i verkstaden men det är som om huset behöver den tiden för att ställa om sig och bli tryggt för oss nattvarelser. Då kommer maten. Vi får ett lagat mål mat om dagen. Efter maten pratar vi, fortfarande viskande. Vi spelar spel och läser för varandra. Jag vet inte om det är som att vara på läger eller i fängelse eller något annat. Vi har i alla fall varandra men jag märker att jag har blivit mycket mer sprättig och nervös.
Mamma längtar efter ljuset och årstiderna. Jag tänker inte mycket på det. Jag gör ett eget spel som handlar om romarriket. Det finns en bok här som jag läser och läser. Jag har fått klister och färgkritor av herr Povdiv. Det är som om de vuxna tål det här sämre än vi barn. Mamma sämst. Det är som om mamma förlorat mycket av sin mjukhet. Hon lyssnar förstås alltid när herr Povdiv rapporterar om nyheterna. Jag lyssnar aldrig. Det är nog för att hon lyssnar så noga som hon blir sträng och stram och orolig. Men inte nu, under sovtiden, då hon ligger i min lilla lådsäng och gnuggar min näsrot. Jag är på väg in i sömnen igen när lönndörren bräcks öppen med ett brak och dagsljuset väller in. Till och med jag, som är minst, vet det hon vetat i flera minuter: att det är slut nu.
(Utmaning: skriv om en mamma)
Ut ur mörkret kommer en hand och lägger sig över min mun. Vi får inte förråda vår närvaro. Jag vet det så väl men jag talade ur sömnen. Långsamt, för att inte avge minsta ljud, makar hon sig invid mig i min säng gjord av sockerlådor. Alldeles för trångt. Hon smeker min grubblande panna, som om det syntes vad jag behöver. På andra sidan muren stånkanden och stön. Flyttar de något? Kommer de att se lönndörren bakom bokhyllan? Vilka är det som är där? Är det bara familjen Povdiv eller har det kommit myndighetspersoner? Varför skulle Povidvs möblera om utan att tala om det för oss? Jag är inte rädd. Tankarna går bara i cirklar och träffar inte rätt.
Mamma andas i mitt öra:
– Var inte rädd. Var inte rädd.
Jag är minstingen, nyss fyllda åtta. Jag är en viss risk. Det sa herr Povdiv när vi fick flytta in på våningsplanet ovanför verkstadslokalen, innanför Povdivs egen lägenhet. Hade jag varit det minsta yngre hade han inte vågat ta emot oss.
– Rita är en stillsam unge, sa mamma. Hon vill bara läsa och skriva.
Men det blir inte mycket läst. Fru Povdiv tycker att det är en säkerhetsrisk bara att gå till biblioteket och låna böcker åt en åttaåring. Papper får jag hur mycket jag vill. Jag ritar och skriver. Skriver sagor som jag läser för de andra i kvällningen, när verkstadsarbetarna har gått.
Mamma har inte mycket att göra. Det märks på henne. Hon är mera tvär och svår att förstå sig på. Inte ens maten får hon laga, det skulle verka misstänkt och förresten har vi ingen spis. Mest sitter hon och väntar i fåtöljen. Hon har väntat i arton månader nu.
På dagarna måste vi vara alldeles tysta, när de jobbar där nere mellan sju och fem. Då sover vi mest. Vi ser ändå aldrig ljuset. Den underbaraste tiden på dagen är klockan sex, när vi kan kräla ut ur våra bäddar – ja, en timme senare än när de slutar i verkstaden men det är som om huset behöver den tiden för att ställa om sig och bli tryggt för oss nattvarelser. Då kommer maten. Vi får ett lagat mål mat om dagen. Efter maten pratar vi, fortfarande viskande. Vi spelar spel och läser för varandra. Jag vet inte om det är som att vara på läger eller i fängelse eller något annat. Vi har i alla fall varandra men jag märker att jag har blivit mycket mer sprättig och nervös.
Mamma längtar efter ljuset och årstiderna. Jag tänker inte mycket på det. Jag gör ett eget spel som handlar om romarriket. Det finns en bok här som jag läser och läser. Jag har fått klister och färgkritor av herr Povdiv. Det är som om de vuxna tål det här sämre än vi barn. Mamma sämst. Det är som om mamma förlorat mycket av sin mjukhet. Hon lyssnar förstås alltid när herr Povdiv rapporterar om nyheterna. Jag lyssnar aldrig. Det är nog för att hon lyssnar så noga som hon blir sträng och stram och orolig. Men inte nu, under sovtiden, då hon ligger i min lilla lådsäng och gnuggar min näsrot. Jag är på väg in i sömnen igen när lönndörren bräcks öppen med ett brak och dagsljuset väller in. Till och med jag, som är minst, vet det hon vetat i flera minuter: att det är slut nu.
(Utmaning: skriv om en mamma)
lördag 28 maj 2011
Teckna med bultande hjärta
Jag brukade faktiskt fängslas av spädbarn. Perfekta små tår, ett helt nytt liv i sin egen rätt – ni vet, allt det där. Allt det där, ni vet, som ska vara närmast religiöst. Snusa dem i nacken. Låta dem gripa om ett finger.
Fortfarande vill jag teckna deras konturer. Då tänker jag med saknad på Kerstin Thorwall. Hennes flyhänta, perfekta streck. Liksom hon vill jag hålla mig på ett sådant avstånd att jag kan rita dem, spädbarnen. Bara på det avståndet växer min kärlek.
Jag vet att jag får vänta fyra-fem år. Tills jag ser dem på sina sparkcyklar med dubbla hjul bak, som de bär i stället för att åka på för att visa sig starka. Det är en större utmaning att teckna dem då, de rör sig så snabbt och jag avundas Kerstins oavslutade linjer, som ger rörelse och ibland djup.
Det är egentligen från det att de kan gå som jag börjar kommunicera med dem. Jag vinkar. Kastar en kommentar. En ett och ett halvt-åring promenerar över vår gård med sin pappa. Jag intervjuar henne om hennes kompisar och dagiset och hon svarar adekvat på alla frågor. Pappan är förstummad. Tror att jag kommer från en annan planet. The Child Whisperer. Jag är inte säker på från vilken planet jag kommer just då. Det enda jag vet är att jag talar jämbördigt.
Stilla går jag mot min port i saknad av barn tätt inpå mig. På botten av min diafragma känner jag lättnad därvid. Jag är nog bäst på glimtvisa möten. Då kan även jag vara fängslande.
(Utmaning: skriv om något fängslande)
Fortfarande vill jag teckna deras konturer. Då tänker jag med saknad på Kerstin Thorwall. Hennes flyhänta, perfekta streck. Liksom hon vill jag hålla mig på ett sådant avstånd att jag kan rita dem, spädbarnen. Bara på det avståndet växer min kärlek.
Jag vet att jag får vänta fyra-fem år. Tills jag ser dem på sina sparkcyklar med dubbla hjul bak, som de bär i stället för att åka på för att visa sig starka. Det är en större utmaning att teckna dem då, de rör sig så snabbt och jag avundas Kerstins oavslutade linjer, som ger rörelse och ibland djup.
Det är egentligen från det att de kan gå som jag börjar kommunicera med dem. Jag vinkar. Kastar en kommentar. En ett och ett halvt-åring promenerar över vår gård med sin pappa. Jag intervjuar henne om hennes kompisar och dagiset och hon svarar adekvat på alla frågor. Pappan är förstummad. Tror att jag kommer från en annan planet. The Child Whisperer. Jag är inte säker på från vilken planet jag kommer just då. Det enda jag vet är att jag talar jämbördigt.
Stilla går jag mot min port i saknad av barn tätt inpå mig. På botten av min diafragma känner jag lättnad därvid. Jag är nog bäst på glimtvisa möten. Då kan även jag vara fängslande.
(Utmaning: skriv om något fängslande)
fredag 27 maj 2011
En spann över helvetet
Kära sufier! Minns ni dagen när den av den högste älskade, vår lugna, vackra asket som älskade Allah för hans egen skull – vår kära Rabia – kom störtande genom gatorna i staden med en brinnande fackla i ena handen och en spann vatten som skvimpade i den andra? Vi stod och tryckte i gathörnen medan hon sprang genom varje gränd och över varje torg, ropande: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!” ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”
Den äldste av oss lyckades stoppa henne för att fråga vad hon höll på med. Darrande stod hon i gathörnet och flämtade fram: ”Denna dubbla slöja måste lyftas från pilgrimernas ögon!” ”Vilken dubbel slöja?” frågade den äldste. ”Föreställningen om paradis och helvete, förstås,” sa Rabia milt. ”Vi ska be till Allah i trängtan bara efter honom, inte av rädsla för straff eller förhoppning om belöning.” Hon trampade på stället nu och vi tackade och lät henne gå. Som en flaxande korp rusade hon vidare och skränade sitt rop: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”
Fritt efter legenden om Rabia al-Basra, 700-talet
(Utmaning: skriv om ett spektakel)
Den äldste av oss lyckades stoppa henne för att fråga vad hon höll på med. Darrande stod hon i gathörnet och flämtade fram: ”Denna dubbla slöja måste lyftas från pilgrimernas ögon!” ”Vilken dubbel slöja?” frågade den äldste. ”Föreställningen om paradis och helvete, förstås,” sa Rabia milt. ”Vi ska be till Allah i trängtan bara efter honom, inte av rädsla för straff eller förhoppning om belöning.” Hon trampade på stället nu och vi tackade och lät henne gå. Som en flaxande korp rusade hon vidare och skränade sitt rop: ”Jag ska tända eld på paradiset och hälla vatten över helvetet!”
Fritt efter legenden om Rabia al-Basra, 700-talet
(Utmaning: skriv om ett spektakel)
torsdag 26 maj 2011
Med wasabi
Mikael hade wasabispetsad soja på slipsen när han kom tillbaka från lunchen. När jag påpekade det krävde han genast att få ta min.
– Då tar jag din, sa han.
– Men jag står på golvet och tar hand om kunderna hela dagen! sa jag.
– Och jag är chef, sa han.
Just den dagen hade jag sidenslips. Den var grå och rosa. Dagen därpå frågade jag.
– Var är min slips? sa jag och höll fram hans polyestersnara.
Han fingrade på den där den hängde från min hand och utbrast:
– Men den är ju inte tvättad!
Han utstötte ett föraktfullt ljud och gick. Var min slips är vet jag inte än i denna dag.
(Utmaning: skriv om en småttighet)
– Då tar jag din, sa han.
– Men jag står på golvet och tar hand om kunderna hela dagen! sa jag.
– Och jag är chef, sa han.
Just den dagen hade jag sidenslips. Den var grå och rosa. Dagen därpå frågade jag.
– Var är min slips? sa jag och höll fram hans polyestersnara.
Han fingrade på den där den hängde från min hand och utbrast:
– Men den är ju inte tvättad!
Han utstötte ett föraktfullt ljud och gick. Var min slips är vet jag inte än i denna dag.
(Utmaning: skriv om en småttighet)
onsdag 25 maj 2011
Pianomannen
På affischen utanför gamla bryggeriet stod det att Peter Jablonski skulle spela i Konserthuset – hade spelat, kunde Elfride konstatera när de kom närmare. Det var en gammal affisch. Gustaf suckade.
– Jablonski har ett mycket vackert anslag, sa han allvarligt.
– Jaa, sa Elfride och tittade på den tilldragande mannen på affischen.
– Anslaget, sa Gustaf torrt. På pianot.
– Skulle du ha velat gå? frågade Elfride.
– All världens musik kommer ju till mig på P2 och flygeln i Konserthuset är inte den bästa.
– På vilket sätt? frågade Elfride automatiskt utan att vara särskilt intresserad.
– Jag vet inte om det är resonansbotten som fått sig en spricka eller om det är strängspår i hamrarna.
– Kan du sånt där? sa hon förvånat.
– Min tös, jag är gammal pianobyggare. Svärds i Linköping. Har du hört talas om... Nej, det har du förstås inte.
De kom ut på gruset och Elfride fick koncentrera sig för att manövrera rullstolen med den mycket gamle mannen, som satt som en tanig fågel, liksom på pass.
– Men flygeln borde renoveras, fortsatte han obehindrat. Det är en skam att vi inte har ett instrument i toppform i en så pass stor stad. Det är nästan en skam att Peter Jablonski nedlåter sig till att spela på det.
– De flesta hör inte...
– Men han hör. Han vet!
Gustaf suckade igen.
– Om du visste hur mycket som måste fungera för att du ska kunna slå an en ton på en flygel. En ton! sa han.
Elfride tänkte raskt för att förekomma föreläsningen.
– Det är väl en hammare som slår på en sträng...
Gustaf suckade en tredje gång, tänkte på smäckra kapselskaft och välformade hammare, tänkte på den precisa mekaniken som hör till varje tangent, tänkte på den milda euforin i att öppna en gammal flygel för att renovera den.
– Duktig flicka, sa han. Det är en hammare som slår på en sträng.
Han tittade på sina darrande händer. Fingrarnas smidighet var borta, de såg mer ut som klor. Vad var det för liv? Leva i trettio år efter pensionen. Inte kunna göra ett vettigt handtag. Tråka ut de små nymfetterna som tog hand om honom.
– Vi far hem nu, sa han. Jag vill lägga mig.
”Lägg dig och dö,” tänkte hon och ångrade sig.
”Lägga mig och dö,” tänkte han hoppfullt.
Elfride försökte ta upp ett par konversationstrådar men gubben var tyst hela vägen hem. Plötsligt förstod hon vad de andra menade när de sa: ”Nu sitter han i verkstan igen.”
(Utmaning: skriv om ett anslag)
– Jablonski har ett mycket vackert anslag, sa han allvarligt.
– Jaa, sa Elfride och tittade på den tilldragande mannen på affischen.
– Anslaget, sa Gustaf torrt. På pianot.
– Skulle du ha velat gå? frågade Elfride.
– All världens musik kommer ju till mig på P2 och flygeln i Konserthuset är inte den bästa.
– På vilket sätt? frågade Elfride automatiskt utan att vara särskilt intresserad.
– Jag vet inte om det är resonansbotten som fått sig en spricka eller om det är strängspår i hamrarna.
– Kan du sånt där? sa hon förvånat.
– Min tös, jag är gammal pianobyggare. Svärds i Linköping. Har du hört talas om... Nej, det har du förstås inte.
De kom ut på gruset och Elfride fick koncentrera sig för att manövrera rullstolen med den mycket gamle mannen, som satt som en tanig fågel, liksom på pass.
– Men flygeln borde renoveras, fortsatte han obehindrat. Det är en skam att vi inte har ett instrument i toppform i en så pass stor stad. Det är nästan en skam att Peter Jablonski nedlåter sig till att spela på det.
– De flesta hör inte...
– Men han hör. Han vet!
Gustaf suckade igen.
– Om du visste hur mycket som måste fungera för att du ska kunna slå an en ton på en flygel. En ton! sa han.
Elfride tänkte raskt för att förekomma föreläsningen.
– Det är väl en hammare som slår på en sträng...
Gustaf suckade en tredje gång, tänkte på smäckra kapselskaft och välformade hammare, tänkte på den precisa mekaniken som hör till varje tangent, tänkte på den milda euforin i att öppna en gammal flygel för att renovera den.
– Duktig flicka, sa han. Det är en hammare som slår på en sträng.
Han tittade på sina darrande händer. Fingrarnas smidighet var borta, de såg mer ut som klor. Vad var det för liv? Leva i trettio år efter pensionen. Inte kunna göra ett vettigt handtag. Tråka ut de små nymfetterna som tog hand om honom.
– Vi far hem nu, sa han. Jag vill lägga mig.
”Lägg dig och dö,” tänkte hon och ångrade sig.
”Lägga mig och dö,” tänkte han hoppfullt.
Elfride försökte ta upp ett par konversationstrådar men gubben var tyst hela vägen hem. Plötsligt förstod hon vad de andra menade när de sa: ”Nu sitter han i verkstan igen.”
(Utmaning: skriv om ett anslag)
tisdag 24 maj 2011
Burarna på ängen
”Ditt liv är som en sommaräng med burar på!” säger en kär vän som är klok nog att förstå att sommarängen är henne given, medan burarna är av hennes egen fabrikation: Ängslan, Ångest, Förtvivlan. Hon är även sitt eget vaktmanskap.
Stressen som öppnar burarnas portar sitter i långt efter att hon trappat ner kraven, långt efter det att ängen borde vara fri från burar.
Nu handlar det om att hon väntar sig kritik.
Hon har egenmäktigt fattat ett beslut om sitt eget liv. Hon är femtio men det handlar om pengar och relationer och därför känner hon på den luddiga nivån, på bröstnivå, att hon inte får svara för sina egna handlingar. Hon håller sig kvar i öppningen till buren Ängslan, tar spjärn mot dörrposterna. Dörren får inte slå igen. ”Mitt liv är en sommaräng!” skriker hon högt – bara till sig själv, men en grupp skator lyfter skränande. Hon betraktar fåglarna. Anspänningen är stark. En mäktig kraft drar i henne in mot buren. ”Min sommaräng!” skriker hon.
Hon ska bli vuxen nu. Bestämma själv. Det kostar litet ängslan, litet portgångsängslan, men buren ska inte få slå till om henne. Hon har fattat sitt beslut och ska stå ut med kritiken. Hon är femtio, nästan vuxen, och hon ska vara ute på sin sommaräng.
(Utmaning: skriv om ängslan)
Stressen som öppnar burarnas portar sitter i långt efter att hon trappat ner kraven, långt efter det att ängen borde vara fri från burar.
Nu handlar det om att hon väntar sig kritik.
Hon har egenmäktigt fattat ett beslut om sitt eget liv. Hon är femtio men det handlar om pengar och relationer och därför känner hon på den luddiga nivån, på bröstnivå, att hon inte får svara för sina egna handlingar. Hon håller sig kvar i öppningen till buren Ängslan, tar spjärn mot dörrposterna. Dörren får inte slå igen. ”Mitt liv är en sommaräng!” skriker hon högt – bara till sig själv, men en grupp skator lyfter skränande. Hon betraktar fåglarna. Anspänningen är stark. En mäktig kraft drar i henne in mot buren. ”Min sommaräng!” skriker hon.
Hon ska bli vuxen nu. Bestämma själv. Det kostar litet ängslan, litet portgångsängslan, men buren ska inte få slå till om henne. Hon har fattat sitt beslut och ska stå ut med kritiken. Hon är femtio, nästan vuxen, och hon ska vara ute på sin sommaräng.
(Utmaning: skriv om ängslan)
måndag 23 maj 2011
Jesu sanna familj
När jag var barn och vi begravde fåglar skulle jag alltid vara präst. Om jag var ensam var jag präst i alla fall. Jag var ofta ensam. Gick upp i studier av Stalin, Hitler och Gandhi. Skrev listor med deras för- och nackdelar. Hur många barn har inte begravt fåglar?
Jag ville leda och fick göra det. Mer än det – jag ville att mitt liv skulle vara stort, utspela sig på de glättade tidskrifternas framsidor. Jag var av ett sådant format, det kände jag. Jag kände det när jag skapade min kyrka, som var öppen för alla. Jag var inte religiös, jag var över religionen själv. Vissa kallade mig Gud. De vita jungfrurna flockades omkring mig, min delikata uppgift var det att skåra dem öppna när de var mogna. De tackade mig gråtande för deflorationen och ibland fick det göras igen. Deras mjälla skinkor. Deras doftande vaginor.
Allt detta och mycket mer gjorde jag förstås helt utan att vara under köttets herravälde, nej, andens var mitt herravälde och som en fader vårdade jag mig om mina barn.
Och jag är Jesus. Det är jag. Det har varit känt bland bröderna i sju år och elva månader. Jesus Kristus är inkarnerad i mig och jag tog hand om mina lamm, ända tills militären knackade på dörren. Då sade jag åt de mina att bita sönder ampullerna de bar i en kedja om halsen. Att leda är ett grymt uppdrag. Min egen ampull hade jag glömt på handfatskanten i mitt privata residens. Därför sitter jag nu här. De kommer att få tag på mig. Allt är ödelagt runtomkring. Det kostar stor ansträngning att hålla ryggen rak.
När åtta år gått till ända skulle vi lyftas alla, hela den stora Familjen, Jesu sanna Familj, till att sitta på Gud Faders högra sida och döma våra vedersakare. Det var inprogrammerat. Men Satan, världshärskaren, hackade programmet och tog över domedagen. Därför alla dessa ansikten förvridna av cyanid. Mina älskade barns ansikten, förrådda och offrade bara en månad före Segerns dag. Jag ritar över dem heliga tecken med min hand. Jag skulle ha en revolver här. Nu rämnar portarna. Jag går in i tystnaden. Alla ska se att jag är Jesus. Inte en fågel faller till marken utan att jag vet om det.
(Utmaning: skriv om något tvivelaktigt)
Jag ville leda och fick göra det. Mer än det – jag ville att mitt liv skulle vara stort, utspela sig på de glättade tidskrifternas framsidor. Jag var av ett sådant format, det kände jag. Jag kände det när jag skapade min kyrka, som var öppen för alla. Jag var inte religiös, jag var över religionen själv. Vissa kallade mig Gud. De vita jungfrurna flockades omkring mig, min delikata uppgift var det att skåra dem öppna när de var mogna. De tackade mig gråtande för deflorationen och ibland fick det göras igen. Deras mjälla skinkor. Deras doftande vaginor.
Allt detta och mycket mer gjorde jag förstås helt utan att vara under köttets herravälde, nej, andens var mitt herravälde och som en fader vårdade jag mig om mina barn.
Och jag är Jesus. Det är jag. Det har varit känt bland bröderna i sju år och elva månader. Jesus Kristus är inkarnerad i mig och jag tog hand om mina lamm, ända tills militären knackade på dörren. Då sade jag åt de mina att bita sönder ampullerna de bar i en kedja om halsen. Att leda är ett grymt uppdrag. Min egen ampull hade jag glömt på handfatskanten i mitt privata residens. Därför sitter jag nu här. De kommer att få tag på mig. Allt är ödelagt runtomkring. Det kostar stor ansträngning att hålla ryggen rak.
När åtta år gått till ända skulle vi lyftas alla, hela den stora Familjen, Jesu sanna Familj, till att sitta på Gud Faders högra sida och döma våra vedersakare. Det var inprogrammerat. Men Satan, världshärskaren, hackade programmet och tog över domedagen. Därför alla dessa ansikten förvridna av cyanid. Mina älskade barns ansikten, förrådda och offrade bara en månad före Segerns dag. Jag ritar över dem heliga tecken med min hand. Jag skulle ha en revolver här. Nu rämnar portarna. Jag går in i tystnaden. Alla ska se att jag är Jesus. Inte en fågel faller till marken utan att jag vet om det.
(Utmaning: skriv om något tvivelaktigt)
lördag 21 maj 2011
Barnens sår
Läkningen är allas. Allas ansvar. Det tillkommer modern att blåsa på såret, sätta på ett plåster; fadern att göra en vagga av sina ben. Syskonen retas, javisst, men mor Sigrid i grannhuset och alla mostrarna kommer och putsar upp livet med lekar, finurliga gåtor och små muffins med kokos på.
Barnet är allas ansvar. Barnet när det ramlat, när det klämts och när det skändats. Svala händer, vidunderliga sagor. Det är barnets rätt.
Lek med det läkande barnet. Ingen vet hur djupt såret gått. En dag ska vävnaden vara frisk men såret har en spegelbild i barnets otillgängliga själ. Du vet inte hur den ser ut men där finns den alltid. Bara fingerlekarna, sångerna och sagorna kan mildra dess reflekterande verkan.
(Utmaning: skriv om att läka)
Barnet är allas ansvar. Barnet när det ramlat, när det klämts och när det skändats. Svala händer, vidunderliga sagor. Det är barnets rätt.
Lek med det läkande barnet. Ingen vet hur djupt såret gått. En dag ska vävnaden vara frisk men såret har en spegelbild i barnets otillgängliga själ. Du vet inte hur den ser ut men där finns den alltid. Bara fingerlekarna, sångerna och sagorna kan mildra dess reflekterande verkan.
(Utmaning: skriv om att läka)
fredag 20 maj 2011
Nyckelnovell
En intern historia
Det var välvilja som låg bakom det ödesdigra erbjudandet. Aldrig hade den berömda båtburna bokbarnmorskan Ann Ljungberg trott att hennes lilla tävling skulle orsaka så mycket skada. Hon var rätt nöjd med sitt puttriga nätverk ”Skrivpuff” och en glad dag slängde hon till de tappra puffarna ett ben: Den som skrev den längsta puffen skulle få en skrivarhelg i Sevilla med coachning och allt. Endast vid exakt lika längd skulle kvaliteten få fälla avgörandet. Slutdatum för tävlingen sattes tre veckor framåt i tiden.
Knappt hade Anns erbjudande nått puffosfären förrän de fridsamma pufferskorna – ja, det var mest pufferskor – började slåss med tangentbord och skärm. Saqer gick i däck på en gång och därmed var disco ensam i pojkbåset. Men striden följde inte könsgränserna, det var allas krig mot alla. Endast Putti Kraftlös och Sofia Zim (a.k.a Frankie Teardrop med mera) höll sig lugna i sina genibubblor och puffade med långa intervall – den ena kort, den andra långt. Mycket långt. Men inte ens Sofia Zims forna kraftprov kunde mäta sig med de texter som nu lades upp. Länge ledde disco med ”Esters levnad dag för dag” (upplagd till utmaningen: ”Skriv om att glittra”) men Razaha kunde inte låta bli att bräcka honom med ”Tre fazetter av att vara mor” och alla lade upp längre och längre texter dag för dag. Den solidariska viljan att läsa allt gav upphov till allt från gråtattacker till spontana semestrar och sjukskrivningar.
Puffandet var inte längre en njutning. Det var ett gissel och en plåga. Dag för dag skrattretande långa puffar. Tusentals ord. Det visade sig att både Dakota och Marmoria hade fuskat – den ena genom att klumpa ihop samtliga sina texter om de rara små barnen, den andra genom att helt sonika lägga upp en halvt genomarbetad roman som hon jobbat på ett par år. Med rätta blev de diskvalificerade, trots att Marmoria försökte komma igen med en både blödig och sarkastisk text som handlade om mänskliga rättigheter genom tiderna.
En som sorgligt nog stod sig slätt i kampen var förstås Kalle Byx. Hon hade sitt givna format och sin istadiga integritet. Men till och med hon sågs mot slutet av tävlingsperioden tänja sig till både fem och sex rader. Där visar det sig hur konkurrens påverkar även de starkaste psyken.
På slutet grät alla av trötthet och av sorg över sina förlorade musor, de som flytt i protest mot det barbariska övermåttet. Som tur var kraschade servern när Feffe plötsligt stormade tillbaka in och i en trombliknande virvel av adjektiv, verb och väl valda substantiv försökte knipa åt sig vinsten.
Ingen vann. Ingen skulle någonsin vilja tävla igen.
Ann satt utmattad och klippte med ögonen. Så många ord hade hon aldrig i sin lektörstillvaro sett. Hon lovade sig själv att aldrig upprepa fadäsen.
När servern efter några månader reparerats, var stegen till puffen försiktiga och få. En liten haiku lades upp. Kalle Byx sa sitt. Alla ville suga varligt på alla orden och Y kom tillbaka med sin minimalistiska konst. Kanske skulle volymerna växa, kanske inte. Frågan frambringade likgiltighet eller rysningar. Varje ord som släpptes var smakat och tuggat och långsamt avläst med fingertopparna. Varje ord var i konstnärlig mening sant.
(Utmaning: skriv om en maktkamp)
Det var välvilja som låg bakom det ödesdigra erbjudandet. Aldrig hade den berömda båtburna bokbarnmorskan Ann Ljungberg trott att hennes lilla tävling skulle orsaka så mycket skada. Hon var rätt nöjd med sitt puttriga nätverk ”Skrivpuff” och en glad dag slängde hon till de tappra puffarna ett ben: Den som skrev den längsta puffen skulle få en skrivarhelg i Sevilla med coachning och allt. Endast vid exakt lika längd skulle kvaliteten få fälla avgörandet. Slutdatum för tävlingen sattes tre veckor framåt i tiden.
Knappt hade Anns erbjudande nått puffosfären förrän de fridsamma pufferskorna – ja, det var mest pufferskor – började slåss med tangentbord och skärm. Saqer gick i däck på en gång och därmed var disco ensam i pojkbåset. Men striden följde inte könsgränserna, det var allas krig mot alla. Endast Putti Kraftlös och Sofia Zim (a.k.a Frankie Teardrop med mera) höll sig lugna i sina genibubblor och puffade med långa intervall – den ena kort, den andra långt. Mycket långt. Men inte ens Sofia Zims forna kraftprov kunde mäta sig med de texter som nu lades upp. Länge ledde disco med ”Esters levnad dag för dag” (upplagd till utmaningen: ”Skriv om att glittra”) men Razaha kunde inte låta bli att bräcka honom med ”Tre fazetter av att vara mor” och alla lade upp längre och längre texter dag för dag. Den solidariska viljan att läsa allt gav upphov till allt från gråtattacker till spontana semestrar och sjukskrivningar.
Puffandet var inte längre en njutning. Det var ett gissel och en plåga. Dag för dag skrattretande långa puffar. Tusentals ord. Det visade sig att både Dakota och Marmoria hade fuskat – den ena genom att klumpa ihop samtliga sina texter om de rara små barnen, den andra genom att helt sonika lägga upp en halvt genomarbetad roman som hon jobbat på ett par år. Med rätta blev de diskvalificerade, trots att Marmoria försökte komma igen med en både blödig och sarkastisk text som handlade om mänskliga rättigheter genom tiderna.
En som sorgligt nog stod sig slätt i kampen var förstås Kalle Byx. Hon hade sitt givna format och sin istadiga integritet. Men till och med hon sågs mot slutet av tävlingsperioden tänja sig till både fem och sex rader. Där visar det sig hur konkurrens påverkar även de starkaste psyken.
På slutet grät alla av trötthet och av sorg över sina förlorade musor, de som flytt i protest mot det barbariska övermåttet. Som tur var kraschade servern när Feffe plötsligt stormade tillbaka in och i en trombliknande virvel av adjektiv, verb och väl valda substantiv försökte knipa åt sig vinsten.
Ingen vann. Ingen skulle någonsin vilja tävla igen.
Ann satt utmattad och klippte med ögonen. Så många ord hade hon aldrig i sin lektörstillvaro sett. Hon lovade sig själv att aldrig upprepa fadäsen.
När servern efter några månader reparerats, var stegen till puffen försiktiga och få. En liten haiku lades upp. Kalle Byx sa sitt. Alla ville suga varligt på alla orden och Y kom tillbaka med sin minimalistiska konst. Kanske skulle volymerna växa, kanske inte. Frågan frambringade likgiltighet eller rysningar. Varje ord som släpptes var smakat och tuggat och långsamt avläst med fingertopparna. Varje ord var i konstnärlig mening sant.
(Utmaning: skriv om en maktkamp)
torsdag 19 maj 2011
Vägen hem
När vi vill gå hem och dricka choklad har vi vandrat runt så länge att vi är vilse. Jag är vilse. Det är jag som är ciceron på den här vandringen bland Brommas finare villor. Jag störtar fram till några ungdomar som står och pratar i ett gathörn och frågar dem var Brommaplan ligger. De stirrar på mig. Ingen vet var Brommaplan ligger. Jag vet att vi borde ha drygt tio minuters väg hem.
– Men det är ju nära, säger jag.
– Joo, Höglandstorget ligger där, pekar en kille, och därifrån kan ni ta spårvagnen till Alvik. Sen tar ni tunnelbanan till Brommaplan.
Det är en omväg på flera kilometer. Hur man ska ta sig dit till fots har de ingen aning om. Geografiskt är det så nära till sextiotalshyreshuset där jag bor; materiellt och andligt kunde det finnas på ett annat tidsplan, djupt nedbäddat i myt eller svävande i en ännu inte realiserad tid. Vi väljer en riktning på måfå.
(Utmaning: skriv om något svårfunnet)
– Men det är ju nära, säger jag.
– Joo, Höglandstorget ligger där, pekar en kille, och därifrån kan ni ta spårvagnen till Alvik. Sen tar ni tunnelbanan till Brommaplan.
Det är en omväg på flera kilometer. Hur man ska ta sig dit till fots har de ingen aning om. Geografiskt är det så nära till sextiotalshyreshuset där jag bor; materiellt och andligt kunde det finnas på ett annat tidsplan, djupt nedbäddat i myt eller svävande i en ännu inte realiserad tid. Vi väljer en riktning på måfå.
(Utmaning: skriv om något svårfunnet)
tisdag 17 maj 2011
Nelly
Det var en vecka innan du skulle fraktas till arbetslägret. Det var det sista passagerarplanet från Berlin till Stockholm. Du var med, och lilla mamma, tack vare att Selma Lagerlöf hade skrivit till kungen och Prins Eugen sekunderat.
Dina själfulla ögon. Din skyddade tillvaro. Din privilegierade position. Allt är relativt.
Förintelsen lyfte din poesi och du såg dig som de dödades röst. Det var en del av din mystik. Du tänkte inte på att det kunde kränka dem som faktiskt överlevt – för du befann dig länge i Sverige, hela återstoden av ditt liv, och en liten rännil av de brända, märkta sipprade ut ur koncentrationslägren till slut. Vad hade du för rätt att bära vittnesbörd? Dina själfulla ögon, allt som är relativt.
Du bodde med lilla mamma i en liten, liten lägenhet på Bergsundsstrand vid Hornstull i Stockholm. Lilla mamma var psykiskt och fysiskt skör, krävde heltidspassning. Om nätterna, i mörkret, skrev du dina dikter. Du hade din diktargärning, dina litterära vänner; exilen i sig var tung men lättare än de flestas... allt sådant här är relativt.
Symbiosen med lilla mamma brast när döden trädde in och du förmådde inte tygla dina egna maror. Nazisterna som spionerade och bevakade. Efter en tid blev Beckomberga ditt andra hem, där du hade ro att skapa. Du var där i perioder – alltid förmögen att återupprätta en skyddad tillvaro.
Men mest var du här, i lägenheten på Söder, som nu finns i exakt kopia under jorden på Kungliga Biblioteket. På vägen hit strök jag med handen över ryggarna på böckerna som Dag Hammarskjöld hade i sin våning i New York. Från lägenheten åkte du den korta vägen för att ta emot Nobelpriset på din sjuttiofemårsdag den 10 december 1966. Privilegierad, javisst.
Kanske var det så att du så starkt trodde på din roll som de dödas röst, att du måste skapa den förföljelse som inte fanns. Din lägenhet, enkel, prydligt borgerlig – är den en cell eller en oas? Din skyddade tillvaro så trång, att fåglarna kraxande måste flaxa iväg i alla riktningar från den. Allt är relativt.
(Utmaning: skriv om främlingskap)
Texten handlar om poeten och dramatikern Nelly Sachs
torsdag 12 maj 2011
Flickan och mamman och dikten
Den unga flickan hade stretat. Tidiga morgnar när ingen annan var uppe, tre kvart efter skolan innan någon hunnit hem. Fort skulle det gå också. Hon skapade en försoningsgåva efter att hon hade haft en konflikt med mamma om alkohol. Inte varit direkt full men inte fullständigt nykter heller. ”Du som är så förståndig!” ”Jag trodde du trodde på Gud!”
Hon komponerade en dikt. Det var första gången hon skrivit en dikt, förutom haikudikterna i skolan. Fem sju fem. Hon skrev om bandet mellan dem, att det aldrig skulle brytas. Hon menade det. Det var äkta. Utan mamma vore hon ingen. Jo, utan mamma skulle hon klara sig men inte utan hennes uppmuntran.
Sen mätte hon och räknade rader och skrev försiktigt in dikten i ett häfte. Det passade precis. Åtta sidor. Hon tog ett duvblått papper och vita och gula kritor och målade ett omslag. Det blev faktiskt riktigt fint. Slutligen sydde hon samman allt i vecket med sytråd utan att sticka fel och förstöra något.
För säkerhets skull slog hon in dikthäftet i ett paket innan hon kom med det och en kopp kaffe till mamma en morgon. Mamma hade börjat gråta. ”... skälvande av iver att nå,” läste hon. ”... skälvande av iver att nå.”
– Min egen, älskade flicka! sa hon sen och de kramades.
Även flickan hade en klump i halsen men den gjorde gott.
Hon gick ner till sig och städade bort alla kladdar och skisser. Dikten skulle bara vara mammas. Hon skulle kunna ta fram den när hon ville och se hur fin deras relation är. Detta var för fjorton dagar sedan. Nu var det flickans tur att bära ut tidningarna till återvinning. Öppningen till tidningsbehållaren var liten, det gick bara att ta sådär fyra tidningar i taget. Luckan föll hela tiden igen.
Medan hon håller på, ser hon i kassen kanten av något välbekant. Något blått och vitt och gult; något som någon förfärdigat med möda. Mamman har inte kastat det av misstag, det är rivet tvärs över i bitar.
Flickan drabbas av yrsel, lutar sig mot tidningsbehållaren med den hand som inte håller kassen. Hennes första impuls är att behålla bitarna för att kunna skriva om dikten, bevara den. Sen åldras hon plötsligt tre år och hivar alltihop i behållaren, sammanbitet. Det går inte att prata med någon kompis om detta, föräldrar ska inte existera, men hon messar Johanna: ”Jag tror jag har blivit vuxen.”
(Utmaning: skriv om återvinning)
Hon komponerade en dikt. Det var första gången hon skrivit en dikt, förutom haikudikterna i skolan. Fem sju fem. Hon skrev om bandet mellan dem, att det aldrig skulle brytas. Hon menade det. Det var äkta. Utan mamma vore hon ingen. Jo, utan mamma skulle hon klara sig men inte utan hennes uppmuntran.
Sen mätte hon och räknade rader och skrev försiktigt in dikten i ett häfte. Det passade precis. Åtta sidor. Hon tog ett duvblått papper och vita och gula kritor och målade ett omslag. Det blev faktiskt riktigt fint. Slutligen sydde hon samman allt i vecket med sytråd utan att sticka fel och förstöra något.
För säkerhets skull slog hon in dikthäftet i ett paket innan hon kom med det och en kopp kaffe till mamma en morgon. Mamma hade börjat gråta. ”... skälvande av iver att nå,” läste hon. ”... skälvande av iver att nå.”
– Min egen, älskade flicka! sa hon sen och de kramades.
Även flickan hade en klump i halsen men den gjorde gott.
Hon gick ner till sig och städade bort alla kladdar och skisser. Dikten skulle bara vara mammas. Hon skulle kunna ta fram den när hon ville och se hur fin deras relation är. Detta var för fjorton dagar sedan. Nu var det flickans tur att bära ut tidningarna till återvinning. Öppningen till tidningsbehållaren var liten, det gick bara att ta sådär fyra tidningar i taget. Luckan föll hela tiden igen.
Medan hon håller på, ser hon i kassen kanten av något välbekant. Något blått och vitt och gult; något som någon förfärdigat med möda. Mamman har inte kastat det av misstag, det är rivet tvärs över i bitar.
Flickan drabbas av yrsel, lutar sig mot tidningsbehållaren med den hand som inte håller kassen. Hennes första impuls är att behålla bitarna för att kunna skriva om dikten, bevara den. Sen åldras hon plötsligt tre år och hivar alltihop i behållaren, sammanbitet. Det går inte att prata med någon kompis om detta, föräldrar ska inte existera, men hon messar Johanna: ”Jag tror jag har blivit vuxen.”
(Utmaning: skriv om återvinning)
onsdag 11 maj 2011
From Camp 3/III
Dear Mum,
How are you doing? I think about you constantly. Finally, I've earned my right to write to you.
I'm having a lovely time here at Camp 3/III. The Camp is situated on an estuary in xxxxxxxxxxx. We pick mussels for the corps. The marshland is beautiful in the evenings. Thanks to the corps, we have now received wellington boots. They serve well not only on the beach and on the marshes but when we pick potatoes as well, not to mention how much easier it is to clean the barracks when we can leave the dirty wellies outside. Before xx xxxx xxxx xxxxx xxx xxxx.
We always keep the barracks spick and span. There is one latrine per 24 persons. Not least when we empty the latrines do we thank the corps for the wellingtons.
Life here is not only about picking mussels and growing potatoes. No, first and foremost it is about learning, rehabilitating, earning a place in society. To this effect, we attend lectures and fostering classes in the evenings. There is also the practice of xxxxxxx xxxxx xxxxx xxxxxxx, carried out by the corps.
I love it here. Next time I can write is in December.
Mum, do you remember the nursery rhyme about the xxx? Please, try to remember. That's what I ask from you.
Since I have been here for six months now, parcels no heavier than 250 grammes can be sent via the corps headquarters in London.
love
Marjorie
ps. the xxx!
deletions made by the Central Censorship.
(Utmaning: skriv om ett läger)
How are you doing? I think about you constantly. Finally, I've earned my right to write to you.
I'm having a lovely time here at Camp 3/III. The Camp is situated on an estuary in xxxxxxxxxxx. We pick mussels for the corps. The marshland is beautiful in the evenings. Thanks to the corps, we have now received wellington boots. They serve well not only on the beach and on the marshes but when we pick potatoes as well, not to mention how much easier it is to clean the barracks when we can leave the dirty wellies outside. Before xx xxxx xxxx xxxxx xxx xxxx.
We always keep the barracks spick and span. There is one latrine per 24 persons. Not least when we empty the latrines do we thank the corps for the wellingtons.
Life here is not only about picking mussels and growing potatoes. No, first and foremost it is about learning, rehabilitating, earning a place in society. To this effect, we attend lectures and fostering classes in the evenings. There is also the practice of xxxxxxx xxxxx xxxxx xxxxxxx, carried out by the corps.
I love it here. Next time I can write is in December.
Mum, do you remember the nursery rhyme about the xxx? Please, try to remember. That's what I ask from you.
Since I have been here for six months now, parcels no heavier than 250 grammes can be sent via the corps headquarters in London.
love
Marjorie
ps. the xxx!
deletions made by the Central Censorship.
(Utmaning: skriv om ett läger)
tisdag 10 maj 2011
Oumbärligt
Hon har ringt och bett oss komma en halvtimme senare än vi bestämde men dammsugaren står framme när vi dyker upp. Med ett svettigt leende möter hon oss och slänger fram en skål jordnötter. ”Inte riktigt färdig med middagen,” urskuldar hon sig och stänger in sig i köket. Vi sitter kvar i rummet och beskådar kaos. Högar av böcker och påbörjade stickningar, gamla fruktskal och kläder. Och så damm, damm, damm. Plötsligt dyker hon upp igen. ”Roa er själva!” säger hon och går med beslutsamma steg fram till bordet. Ena halvan av det befriar hon från högar genom att lämpa över dem på soffan, bråten på den andra halvan skyfflar hon galant ner på golvet. En grön duk med fläckar i tre olika färger blottas men den får ligga kvar. Snabbt langar hon fram bestick och tallrikar och så kommer middagen in, italienska delikatesser – mozzarella, kallskuret, kronärtskockshjärtan, oliver. Hon har bara öppnat förpackningar och skurit ost och tomat. Sist kommer hon ut ur köket med en rulle hushållspapper och en flaska vin. ”Varsågoda!” När vi satt oss tänder hon omsorgsfullt en kandelaber och korkar upp vinet. Sen tar hon fram en rund liten bit metallfolie. ”Vet ni vad det här är?” säger hon. ”Det är en Drop-Stop.” Hon formar den till ett rör och sticker in den i flaskhalsen. ”Inget spill. Inga fula fläckar. Jag klarar mig inte utan den!”
(Utmaning: skriv om en oumbärlig pryl)
(Utmaning: skriv om en oumbärlig pryl)
måndag 9 maj 2011
Lingonens lek
lingon, ljummen, leka, lyssna, len
Vuxna i den här staden vet bara om vad saker kostar och om bilar och tunnelbanan och plast. Det är lättare att vara hos farmor. Hon bor i skogen nästan, man korsar en väg utan asfalt och så är det tallar och sånt. Skogen har många våningar, säger farmor, och hon pekar på lavar och mossor och örter och ris och på djurens och fåglarnas bajs. En mossa heter husmossa. Den heter så för att den också har många våningar. När farmor visar ser man det men annars syns det inte. Det är ofta så med farmor. Det är ett minus. ”Vad har hon dillat i er?” brukar mamma säga på vägen hem hit till staden men då spänner pappa munnen och griper hårt om ratten och man slipper förklara. En gång skulle pappa och mamma ta en långhelg i Alanya. Det ligger utomlands. Då fick vi vara hos farmor i tre nätter och fyra dagar. Vi fick härlig ljummen äppelkräm när vi kom men lillebror sa ”Snor ska vara salt” när han skulle förklara varför han inte tycker om kräm och det tyckte farmor var så roligt att hon skrattade som på tecknad film och så stekte hon upp litet korv. Nästa morgon skramlade farmor på vinden och kom ner med hinkar och mjölkhämtare och bärplockare. ”Nu ska vi lyssna till lingonens lek,” sa hon. Vi smög på lingonen och det såg faktiskt ut som om de studsade omkring när man kom ner på samma höjd som de. Farmor sa att det var små, små flickor där nere, Idlaflickorna, som satte bären i rörelse. Det är deras handsvett som ger lingonen deras skimmer. Vi plockade och plockade. När vi inte iddes plocka mer så lekte vi en stund. Till och med lillebror plockade litet grand. Och mycket snart stod pappa och mamma på förstutrappan och långhelgen var slut. I skolan skulle vi skriva om vår helg och jag skrev att farmor bor på landet, i Vallentuna, och kan allt om naturen. Jag skrev om husmossan då, fastän det var längesedan hon berättade om den. Jag skrev inte om vad brorsan sa om snoret eller om Idlaflickorna. Vissa saker är känsliga. Jag går faktiskt i fyran.
(Utmaning: skriv fem favoritord på ”L” och en berättelse som innehåller minst två av dem)
Vuxna i den här staden vet bara om vad saker kostar och om bilar och tunnelbanan och plast. Det är lättare att vara hos farmor. Hon bor i skogen nästan, man korsar en väg utan asfalt och så är det tallar och sånt. Skogen har många våningar, säger farmor, och hon pekar på lavar och mossor och örter och ris och på djurens och fåglarnas bajs. En mossa heter husmossa. Den heter så för att den också har många våningar. När farmor visar ser man det men annars syns det inte. Det är ofta så med farmor. Det är ett minus. ”Vad har hon dillat i er?” brukar mamma säga på vägen hem hit till staden men då spänner pappa munnen och griper hårt om ratten och man slipper förklara. En gång skulle pappa och mamma ta en långhelg i Alanya. Det ligger utomlands. Då fick vi vara hos farmor i tre nätter och fyra dagar. Vi fick härlig ljummen äppelkräm när vi kom men lillebror sa ”Snor ska vara salt” när han skulle förklara varför han inte tycker om kräm och det tyckte farmor var så roligt att hon skrattade som på tecknad film och så stekte hon upp litet korv. Nästa morgon skramlade farmor på vinden och kom ner med hinkar och mjölkhämtare och bärplockare. ”Nu ska vi lyssna till lingonens lek,” sa hon. Vi smög på lingonen och det såg faktiskt ut som om de studsade omkring när man kom ner på samma höjd som de. Farmor sa att det var små, små flickor där nere, Idlaflickorna, som satte bären i rörelse. Det är deras handsvett som ger lingonen deras skimmer. Vi plockade och plockade. När vi inte iddes plocka mer så lekte vi en stund. Till och med lillebror plockade litet grand. Och mycket snart stod pappa och mamma på förstutrappan och långhelgen var slut. I skolan skulle vi skriva om vår helg och jag skrev att farmor bor på landet, i Vallentuna, och kan allt om naturen. Jag skrev om husmossan då, fastän det var längesedan hon berättade om den. Jag skrev inte om vad brorsan sa om snoret eller om Idlaflickorna. Vissa saker är känsliga. Jag går faktiskt i fyran.
(Utmaning: skriv fem favoritord på ”L” och en berättelse som innehåller minst två av dem)
söndag 8 maj 2011
Altaret
Hon hade varit som en liten säl, lat men rörlig. Älskat att åka pulka och skidor, gå omkring, till och med dansa – fast det tänkte hon inte på då, att hon älskade alla de här sakerna. Först när värken kom i tjugofemårsåldern blev hon tacksam för sin spolformade kropp. Hårt stoppad och med mycket underhudsfett, en riktigt arktisk typ, robust – ända till nu, när hon pinade sig till bussen på morgnarna och om kvällarna satt och gnydde med svarta halvvantar i merinoull på, precis som om det skulle hjälpa. ”Det finns lindring men inte bot och det kommer sannolikt att bli värre,” sa läkaren. Han var i alla fall ärlig. När hon stapplade iväg från honom tittade hon på de passerande kropparnas bekymmerslöshet. På fula rörelser och graciösa, ryckiga och mjuka. Och i sinnet satte hon upp ett altare till sin kompakta, användbara kropp, den som varit, men det sved varje gång hon tackade för vad hon haft.
(Utmaning: skriv om värk)
(Utmaning: skriv om värk)
fredag 6 maj 2011
Zen och skräcken i Nanking
Föreställ dig en buddhistisk respons på krigshandlingar. Just det: Sakyamuni Buddha sätter sig och mediterar i vägen för de anfallande soldaterna. Det är bilden av buddhism. Det är buddhism. Förbudet att döda är så välkänt att många tror att alla buddhister är vegetarianer.
Ta då emot denna utsaga av Sawaki Kodo från 1942: ”Vare sig man dödar eller inte dödar, upprätthålls föresatsen att inte döda. Det är föresatsen att inte döda som svingar svärdet. Föresatsen som kastar bomben.”
Sawaki Kodo var en av 1900-talets största zenbuddhistiska mästare. Ett flertal andra zenmästare ägnade sig från förra sekelskiftet och framåt åt samma sorts krigshets i buddhismens namn. D.T. Suzuki, den japanska zenbuddhist som länge var mest känd i västerlandet, konstaterade, också han under andra världskriget, att det var så praktiskt med zen – själv ideologilös kunde den appliceras på vilken världslig ideologi som helst.
På Luciadagen 1937 intog Japan den gamla staden Nanking i Kina. Peking och Shanghai hade de redan lagt under sig. På sju veckor i Nanking lyckades japanerna mörda, våldta och tortera 350 000 kinesiska invånare. Fler dog i Nanking än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans. 80 000 kvinnor blev våldtagna – många i gruppvåldtäkter – och en del stympade. Fäder tvingades våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Barn och åldringar skonades inte. Tusentals unga män halshöggs, brändes levande eller användes för bajonetträning. Till och med nazisterna i staden tyckte det var jobbigt med detta barbari.
Så här svamlar ungefär samtidigt D.T. Suzuki: ”... i verkligheten är det inte han som lyfter svärdet, utan svärdet självt, som dödar. Han som lyfter svärdet hade ingen strävan att döda någon, utan fienden uppenbarar sig och gör sig till offer. Svärdet utför liksom automatiskt sin rättvisegärning, vilken är en gärning av nåd. Mannen med svärdet blir en konstnär av första graden, i färd med att utföra ett verk av verklig originalitet.”
Dessa farbröder, mästare och lärare, har många utövare varit beredda att gå i elden för, även nu. Moderna buddhister måste titta med nya ögon på lojalitet och underkastelse, som finns som ett starkt stråk i buddhistisk kultur och ställer enorma krav på lärare och utövare. Liksom zen färgades i Japan av till exempel shintoism och de starka feodala strukturerna samt av det strama, det sköna, det enkla, färgas buddhismen i väst på både gott och ont av vårt slöa men toleranta samhälle och av mycket, mycket mer som inte går att se på så nära håll. Slöheten gör kanske att vi aldrig blir upplysta, men också att vi inte ids lyfta vapen mot någon. Ingen lat människa har någonsin tagit initiativ till ett krig.
(Utmaning: skriv om lojalitet)
Ta då emot denna utsaga av Sawaki Kodo från 1942: ”Vare sig man dödar eller inte dödar, upprätthålls föresatsen att inte döda. Det är föresatsen att inte döda som svingar svärdet. Föresatsen som kastar bomben.”
Sawaki Kodo var en av 1900-talets största zenbuddhistiska mästare. Ett flertal andra zenmästare ägnade sig från förra sekelskiftet och framåt åt samma sorts krigshets i buddhismens namn. D.T. Suzuki, den japanska zenbuddhist som länge var mest känd i västerlandet, konstaterade, också han under andra världskriget, att det var så praktiskt med zen – själv ideologilös kunde den appliceras på vilken världslig ideologi som helst.
På Luciadagen 1937 intog Japan den gamla staden Nanking i Kina. Peking och Shanghai hade de redan lagt under sig. På sju veckor i Nanking lyckades japanerna mörda, våldta och tortera 350 000 kinesiska invånare. Fler dog i Nanking än i Hiroshima och Nagasaki tillsammans. 80 000 kvinnor blev våldtagna – många i gruppvåldtäkter – och en del stympade. Fäder tvingades våldta sina döttrar, söner sina mödrar. Barn och åldringar skonades inte. Tusentals unga män halshöggs, brändes levande eller användes för bajonetträning. Till och med nazisterna i staden tyckte det var jobbigt med detta barbari.
Så här svamlar ungefär samtidigt D.T. Suzuki: ”... i verkligheten är det inte han som lyfter svärdet, utan svärdet självt, som dödar. Han som lyfter svärdet hade ingen strävan att döda någon, utan fienden uppenbarar sig och gör sig till offer. Svärdet utför liksom automatiskt sin rättvisegärning, vilken är en gärning av nåd. Mannen med svärdet blir en konstnär av första graden, i färd med att utföra ett verk av verklig originalitet.”
Dessa farbröder, mästare och lärare, har många utövare varit beredda att gå i elden för, även nu. Moderna buddhister måste titta med nya ögon på lojalitet och underkastelse, som finns som ett starkt stråk i buddhistisk kultur och ställer enorma krav på lärare och utövare. Liksom zen färgades i Japan av till exempel shintoism och de starka feodala strukturerna samt av det strama, det sköna, det enkla, färgas buddhismen i väst på både gott och ont av vårt slöa men toleranta samhälle och av mycket, mycket mer som inte går att se på så nära håll. Slöheten gör kanske att vi aldrig blir upplysta, men också att vi inte ids lyfta vapen mot någon. Ingen lat människa har någonsin tagit initiativ till ett krig.
(Utmaning: skriv om lojalitet)
torsdag 5 maj 2011
Herr Rembrandt van Rijn!
Jag är Er underdåniga tjänare, Er lekkamrat, Er vän på jorden om ni vill, fast jag tror inte mitt slappa förhållningssätt till konsten skulle tilltala er. Men kanske fick jag bjuda ut er på en bägare någon gång, vi kunde utbyta iakttagelser och skratta oss fördärvade. Jag tror Ni var en gamäng som tänjde på konventionerna. Det ser jag mest på teckningarna och på etsningarna. Självporträtten i olja ser närmast kungliga ut men i etsningarna är Ni så busig, att man förvånas av att Ni stannar på papperet. Att Ni har gjort det i snart fyrahundra år. Ni verkar så ögonblickligt fångad, som om Ni bara gjort ett snabbt avtryck och vandrat vidare.
Det är ju det. Hur mycket jag än vill tro det, är vi inte samtida. Ni ser ut som någon jag kunde träffa på någon billig pub i Stockholm. Med ett fullständigt oneurotiskt förhållande till Er själv – nå, det är i och för sig ovanligt på pubarna här i stan. Ja, jag bedömer Er som oneurotisk trots alla dessa självporträtt. Ett motiv man alltid har med sig, eller hur? Jag vet hur det är. Jag skriver om sakerna på mitt skrivbord ibland. Om min nyckelknippa. Man måste hålla igång även om man inte har något storslaget framför sig.
Ni målade knappt några landskap. Men allt i Era bilder är natur. ”Välj bara en Mästare – naturen,” ska Ni ha sagt. Och så tog Ni en kopparplåt insmord med Er alldeles egna syraresistenta gegga, mjuk och formbar, som tillät mjuka linjer, milda övergångar, mörka stråk. Och allt var teknik och lätthet och det blev ännu ett porträtt av Er själv. Oneurotiskt. Enligt naturen. Jag tackar Er för ert föredöme.
med en sorts kärlek
maria marmoria
(Utmaning: skriv om en etsning)
onsdag 4 maj 2011
Geronimo
Gud vad spännande!
Vi samlar all vår underrättelsetjänst och våra specialstyrkor med sina specialhelikoptrar och skjuter ner vår fiende i hans sovrum.
Gud vad spännande!
Allt vi gjort sedan 2001 får sitt berättigande, från inlåsningen av de undergivna gossarna i orange till hundramillilitersflaskorna på flyget.
Gud vad spännande!
Han står där, yrvaken och vacker i sitt långa skägg. Hans fru ställer sig framför. Det kallas ”mänsklig sköld”. Hon är bara att skjuta ner.
Gud vad spännande!
Så här jobbar västerländska demokratier. Pang på, ba. Vi dödar människor som dödar människor för att visa världen att det är fel att döda.
Gud vad spännande!
(Utmaning: skriv om något spännande)
Vi samlar all vår underrättelsetjänst och våra specialstyrkor med sina specialhelikoptrar och skjuter ner vår fiende i hans sovrum.
Gud vad spännande!
Allt vi gjort sedan 2001 får sitt berättigande, från inlåsningen av de undergivna gossarna i orange till hundramillilitersflaskorna på flyget.
Gud vad spännande!
Han står där, yrvaken och vacker i sitt långa skägg. Hans fru ställer sig framför. Det kallas ”mänsklig sköld”. Hon är bara att skjuta ner.
Gud vad spännande!
Så här jobbar västerländska demokratier. Pang på, ba. Vi dödar människor som dödar människor för att visa världen att det är fel att döda.
Gud vad spännande!
(Utmaning: skriv om något spännande)
tisdag 3 maj 2011
Nederbörd
En kort stund haglade det och solen lyste snett genom dis. Jag gick mot äppelträden, du vet, där grusgången möter asfalt, och jag kunde inte säga om det var hagel som föll eller om det var äppelblommens knutna knoppar som smattrade mot marken, en ridå av vita bollar i grått ljus.
(Utmaning: skriv om att gissa)
(Utmaning: skriv om att gissa)
måndag 2 maj 2011
Tävling i rymden
Det var tävling idag i just den här rymden.
Jag blev ensam kvar. Kan man säga att jag vunnit?
De första lådorna var lätta: tro, hopp, kärlek – det gamla vanliga.
Den fjärde var lydnad och jag tänkte att visst, det var ju bara på skoj
men hoppet försköts från tron och jag blev osäker på vad jag höll på med.
Redan hade många av de andra ramlat men jag fortsatte:
Fem: vänskaplighet med döden
Sex: mod
Sju: absolut glömska.
Jag tror att det var tävling idag i just den här rymden.
Jag tror att jag vann men jag känner mig så ensam.
(Utmaning: en bild att skriva till)
söndag 1 maj 2011
Tyst vår
”Vi lever i en brytningstid,” säger pappa. Jag lystrar vaket. Ska han äntligen benämna det som är? Cancersvulsten som åter växer i hans hjärna. Ska han säga nu några ord om hur han tänker sig döden, och begravningen, och kanske också något om hur mamma ska klara huset, eller hur hon ska göra sig av med det? Ska han bekänna någon oro eller frustration eller vrede över att ligga i en utsträckt väntan på en säker död som dock kan vara avlägsen?
”Ja,” säger jag mjukt och manande.
Det blir tyst.
”Jag menar klimatet,” säger pappa och den ansamlade luften pyser ur mig. Åter kutryggig sjunker jag ihop. När jag säger något är det vasst:
”Det här är inte en brytningstid. Brytningstiden har redan varit. Vi hade vår chans med Tyst vår.”
”Då var du inte född! Klimathotet fanns inte då.”
”Nej, men vår dövhet fanns redan. Vår dövhet som förpassade miljöfrågorna till ett 'egentligen'.”
”Vad menar du med det?”
”Att vi resonerar så, att 'egentligen' bör vi 'tänka på miljön' men i grund och botten är vi inte redo att förändra våra vanor.”
”Annat än för att åka på fler och fler långresor,” hakar pappa på.
”Köpa fler och fler teveskärmar.”
”Mer och mest av allt.”
Vi ler mot varandra och pappas ögon sluts. En snarkning som en fladdrande fläktrem. Jag tar hans grönvita hand. Varje tid är en brytningstid. En gång satt han och höll min hand så här när jag sov, fängslades av dess litenhet, dess skönhet. En annan gång bröt jag mig fri från hemmet. Sedan dess har fokus varit mer på min generation än på mammas och pappas. Nu dras jag in igen av sjukdom och ålderdom. Fokus är på dem, den som ska agera och sköta är jag. Jag har inga barn. Det var en brytningstid jag missade. Därför är jag ovan vid att vara vuxen på just det här sättet. Jag lyssnar på snarkningarna. Det är en brytningstid. När som helst kan hans liv brytas. Vår samhörighet finnas som ett dunkelt, rått minne. Jag har aldrig förlorat en förälder.
När mamma kommer in sitter jag och gråter.
”Vet du att han vill ha en storbildsteve här inne?” säger hon.
”Neej.”
”Jo. Vi måste förstöra väggen helt och hållet.”
(Utmaning: skriv om en brytningstid)
”Ja,” säger jag mjukt och manande.
Det blir tyst.
”Jag menar klimatet,” säger pappa och den ansamlade luften pyser ur mig. Åter kutryggig sjunker jag ihop. När jag säger något är det vasst:
”Det här är inte en brytningstid. Brytningstiden har redan varit. Vi hade vår chans med Tyst vår.”
”Då var du inte född! Klimathotet fanns inte då.”
”Nej, men vår dövhet fanns redan. Vår dövhet som förpassade miljöfrågorna till ett 'egentligen'.”
”Vad menar du med det?”
”Att vi resonerar så, att 'egentligen' bör vi 'tänka på miljön' men i grund och botten är vi inte redo att förändra våra vanor.”
”Annat än för att åka på fler och fler långresor,” hakar pappa på.
”Köpa fler och fler teveskärmar.”
”Mer och mest av allt.”
Vi ler mot varandra och pappas ögon sluts. En snarkning som en fladdrande fläktrem. Jag tar hans grönvita hand. Varje tid är en brytningstid. En gång satt han och höll min hand så här när jag sov, fängslades av dess litenhet, dess skönhet. En annan gång bröt jag mig fri från hemmet. Sedan dess har fokus varit mer på min generation än på mammas och pappas. Nu dras jag in igen av sjukdom och ålderdom. Fokus är på dem, den som ska agera och sköta är jag. Jag har inga barn. Det var en brytningstid jag missade. Därför är jag ovan vid att vara vuxen på just det här sättet. Jag lyssnar på snarkningarna. Det är en brytningstid. När som helst kan hans liv brytas. Vår samhörighet finnas som ett dunkelt, rått minne. Jag har aldrig förlorat en förälder.
När mamma kommer in sitter jag och gråter.
”Vet du att han vill ha en storbildsteve här inne?” säger hon.
”Neej.”
”Jo. Vi måste förstöra väggen helt och hållet.”
(Utmaning: skriv om en brytningstid)
lördag 30 april 2011
Eld-i-ögat
Jag gick och längtade efter mina böcker medan jag håglöst räfsade. Pappa gjorde väl något stort och tungt. Vi var de balanserade i familjen, medan mamma och lillebror hade eld i sina ögon. Delvis var det gräsbranden de orsakat som speglade sig i de konvexa ytorna. Delvis ett arv, något primitivt från länge sedan, när människan blev människa.
Vissa djur har språk.
Verktyg kan de använda, vissa djur.
Men inget djur kan göra eld.
Och nu gick mor och lillebror och eldade fjolårsgräs. Man måste säga att de skötte det fint. Aldrig blev brännytan okontrollerbart stor.
Efter en sista, sen kaffetår packade pappa och jag ihop medan mamma och Per gick upp och kollade elden, för säkerhets skull. Sen åkte vi de sjutton kilometerna ner till stan. Vi pratade om hur mamma skulle tillreda laxen som skulle vara till middag.
Vi hade inte hunnit sätta oss till bords förrän Ninni ringde, grannen på landet. Ladugården stod i lågor. När vi kastade oss upp till torpet såg vi elden och röken ända inifrån stan.
Vi kom före brandkåren. Långt före brandkåren för brandkåren hade åkt vilse. Detta var före mobilernas tid. Ladan var det inte mycket att göra åt. Tur att det var decennier sedan det stod boskap där. Däremot var det viktigt att hinka upp vatten och hälla på norra torpväggen, så att den inte skulle självantända. Vi bildade en sorglig liten kedja. Om inte brandkåren kom snart skulle vi förlora boningshuset.
De kom. Huset blev helt oskatt, ladan och allt som var i den helt förödd. Jag var nyss fyllda sjutton och sörjde den Austin A30 som elden tagit. Den skulle ha blivit min när jag tog körkort.
Botades mamma och brorsan genom denna händelse från elden-i-ögat? Den som frågar så frågar dumt. Det finns ingen bot. Ingen alls. Nu i påskveckan såg jag den igen, samma lystna blick, i min brorsons ögon. Då gick åter mamma och Per och brände på tomten, åtföljda av min brorson, alla tre försatta i samma meditativa extas.
(Utmaning: skriv om eld)
Vissa djur har språk.
Verktyg kan de använda, vissa djur.
Men inget djur kan göra eld.
Och nu gick mor och lillebror och eldade fjolårsgräs. Man måste säga att de skötte det fint. Aldrig blev brännytan okontrollerbart stor.
Efter en sista, sen kaffetår packade pappa och jag ihop medan mamma och Per gick upp och kollade elden, för säkerhets skull. Sen åkte vi de sjutton kilometerna ner till stan. Vi pratade om hur mamma skulle tillreda laxen som skulle vara till middag.
Vi hade inte hunnit sätta oss till bords förrän Ninni ringde, grannen på landet. Ladugården stod i lågor. När vi kastade oss upp till torpet såg vi elden och röken ända inifrån stan.
Vi kom före brandkåren. Långt före brandkåren för brandkåren hade åkt vilse. Detta var före mobilernas tid. Ladan var det inte mycket att göra åt. Tur att det var decennier sedan det stod boskap där. Däremot var det viktigt att hinka upp vatten och hälla på norra torpväggen, så att den inte skulle självantända. Vi bildade en sorglig liten kedja. Om inte brandkåren kom snart skulle vi förlora boningshuset.
De kom. Huset blev helt oskatt, ladan och allt som var i den helt förödd. Jag var nyss fyllda sjutton och sörjde den Austin A30 som elden tagit. Den skulle ha blivit min när jag tog körkort.
Botades mamma och brorsan genom denna händelse från elden-i-ögat? Den som frågar så frågar dumt. Det finns ingen bot. Ingen alls. Nu i påskveckan såg jag den igen, samma lystna blick, i min brorsons ögon. Då gick åter mamma och Per och brände på tomten, åtföljda av min brorson, alla tre försatta i samma meditativa extas.
(Utmaning: skriv om eld)
fredag 29 april 2011
Smultron med mintsmak
– Vad är viktigast för dig i livet? frågar jag.
Vi sitter i lä intill strandstugan, jag läser Hemmets Journal från sjuttiotalet och du betraktar Kalmarsund.
– Munhygienen, säger du rappt.
Jag flämtar. Jag vet att du borstar tänderna noggrant flera gånger om dagen men att detta skulle vara viktigare än politik, ja till och med än kultur och kärlek. Ur mig pyser ett vantroget ljud.
– Jag förstår att du inte tror mig, människor som du brukar inte göra det men du ska veta att jag äcklas av hur du håller på, fortsätter du.
”Äcklas”! ”Håller på”!
– Två gånger två minuter per dag. Jag beter mig som vilken normal människa som helst.
– Det normala räcker inte. Och så den där tandkrämen!
Jag hatar mintsmak. Hur överlycklig blev jag inte när jag hittade en aloe vera-tandkräm, dock utan fluor, som kostade fyra gånger så mycket som en vanlig tandkräm.
– Du vet att jag hatar mintsmak!
– Och jag hatar äckliga munhålor.
Vi kysser aldrig varandra nu för tiden. En gång försökte jag, när vi hade rensat backen på varma smultron men du kastade dig in i köket till din kära eltandborste och massor med tandkräm.
– ”Rent” är inte synonymt med ”mint”, säger jag surt. Två älskande ska kunna dela vardagens sötma i en kyss.
Du rynkar ihop ditt ansikte.
– Länge trodde jag att du inte älskade mig. Att det var därför du inte ansträngde dig att sköta tänderna. Nu förstår jag att det beror på att du är en lägre stående varelse, helt enkelt.
Med detta ”helt enkelt” försvann du ur mitt liv. Slängde ihop ett par saker i en trunk som du slängde in i bagageutrymmet på PV:n. Du visste att det fanns bussavgångar som jag kunde ta och att jag hade pengar. Men ändå. Det kom plötsligt.
(Utmaning: skriv om sötma)
Vi sitter i lä intill strandstugan, jag läser Hemmets Journal från sjuttiotalet och du betraktar Kalmarsund.
– Munhygienen, säger du rappt.
Jag flämtar. Jag vet att du borstar tänderna noggrant flera gånger om dagen men att detta skulle vara viktigare än politik, ja till och med än kultur och kärlek. Ur mig pyser ett vantroget ljud.
– Jag förstår att du inte tror mig, människor som du brukar inte göra det men du ska veta att jag äcklas av hur du håller på, fortsätter du.
”Äcklas”! ”Håller på”!
– Två gånger två minuter per dag. Jag beter mig som vilken normal människa som helst.
– Det normala räcker inte. Och så den där tandkrämen!
Jag hatar mintsmak. Hur överlycklig blev jag inte när jag hittade en aloe vera-tandkräm, dock utan fluor, som kostade fyra gånger så mycket som en vanlig tandkräm.
– Du vet att jag hatar mintsmak!
– Och jag hatar äckliga munhålor.
Vi kysser aldrig varandra nu för tiden. En gång försökte jag, när vi hade rensat backen på varma smultron men du kastade dig in i köket till din kära eltandborste och massor med tandkräm.
– ”Rent” är inte synonymt med ”mint”, säger jag surt. Två älskande ska kunna dela vardagens sötma i en kyss.
Du rynkar ihop ditt ansikte.
– Länge trodde jag att du inte älskade mig. Att det var därför du inte ansträngde dig att sköta tänderna. Nu förstår jag att det beror på att du är en lägre stående varelse, helt enkelt.
Med detta ”helt enkelt” försvann du ur mitt liv. Slängde ihop ett par saker i en trunk som du slängde in i bagageutrymmet på PV:n. Du visste att det fanns bussavgångar som jag kunde ta och att jag hade pengar. Men ändå. Det kom plötsligt.
(Utmaning: skriv om sötma)
torsdag 28 april 2011
Mr. Wallaces äventyr på Thanksgiving
Det var Thanksgiving igen och den intellektuelle ungkarlen Mr. Wallace som bodde nästgårds blev inbjuden till familjen Green, kanske för att deras dotter, den intellektuella ungmön Rose, företagit en av sina få resor från Wisconsin och nu satt vid familjens taffel.
– Några ord och du är nära, sa Mrs. Green enigmatiskt till Mr. Wallace
Sen, mer vardagligt:
– Vi har alltid en sallad till förrätt. Hoppas det ska smaka.
Det smakade inte. Mr. Wallace hade aldrig lärt sig svälja sallat, knastrigt som det var och sladdrigt på samma gång. I denna sallad förefanns diverse grönsaker utöver sallaten och dessutom stora, uppkäftiga blåmusslor. Olyckligt tuggade han på ett hörn av en tomatklyfta. Han skulle inte göra sin värdinna glad. Men snart! Snart kom kalkonen. Han log mot dottern i huset och citerade Schopenhauer:
– Ensamhet är alla stora andars öde. Ett öde som emellanåt kan anses vara beklagansvärt, men som trots allt väljs som det lindrigaste av två onda ting.
Mrs. Greens haka föll och Mr. Wallace började frenetiskt skyffla salladen fram och tillbaka på tallriken.
– Vi har kokat musslorna själva, sa Mrs. Green
– Mmm, svarade Mr. Wallace.
Fisk och skaldjur var en styggelse för honom. Hade alltid varit. Men det sa han inte högt. Han kunde bara tänka på kalkonen som skulle komma att göra klanen Green nöjda med sin gäst.
Salladstallrikarna dukades ut, tre tomma och så Mr. Wallaces närmast orörda installation av ett hav i storm. Mr. Green rynkade på pannan. Mrs. Green stod triumferande i dörren in till köket med två ångande tallrikar.
– Jag fick tag på dagsfärsk haj! sa hon när hon ställde den ena tallriken framför Mr. Wallace, den andra framför dottern.
Nu blev Mr. Wallace varm om kinderna. Framför honom låg en bastant gråaktig hajkotlett som hade kostat många dyra dollar och han visste att han inte skulle få ner en tugga. Det fanns bara en sak att göra: låta fegheten och hungern styra.
– Förlåt mig, jag kom på att jag måste hem i ett ärende! ropade han åt sitt värdfolk medan han backade ut ur matrummet.
Han rusade hem och satte sig i bilen, styrde till Burger King och vräkte i sig vad han behövde. När han kom tillbaka till Greens var desserten framdukad. Ingen hade ställts framför honom och eftersom stämningen var spänd, valde han att inte påpeka detta missförhållande. I stället vände han sig till den intellektuella.
– Världen är underbar men den har en sjukdom som kallas människan.
Nietzsche nu. Mr. Wallace kunde inga citat om musslor och haj. Lystet tittade han på de tre munnarna som öppnades för och stängdes om delikata bitar pumpapaj. Han hade inte ord för hur mycket han skulle ha gjort den rättvisa. Ordlöst var också sällskapet. Han var ganska säker på att detta var första och sista gången han gästade familjen Green.
(Utmaning: skriv om avsmak)
– Några ord och du är nära, sa Mrs. Green enigmatiskt till Mr. Wallace
Sen, mer vardagligt:
– Vi har alltid en sallad till förrätt. Hoppas det ska smaka.
Det smakade inte. Mr. Wallace hade aldrig lärt sig svälja sallat, knastrigt som det var och sladdrigt på samma gång. I denna sallad förefanns diverse grönsaker utöver sallaten och dessutom stora, uppkäftiga blåmusslor. Olyckligt tuggade han på ett hörn av en tomatklyfta. Han skulle inte göra sin värdinna glad. Men snart! Snart kom kalkonen. Han log mot dottern i huset och citerade Schopenhauer:
– Ensamhet är alla stora andars öde. Ett öde som emellanåt kan anses vara beklagansvärt, men som trots allt väljs som det lindrigaste av två onda ting.
Mrs. Greens haka föll och Mr. Wallace började frenetiskt skyffla salladen fram och tillbaka på tallriken.
– Vi har kokat musslorna själva, sa Mrs. Green
– Mmm, svarade Mr. Wallace.
Fisk och skaldjur var en styggelse för honom. Hade alltid varit. Men det sa han inte högt. Han kunde bara tänka på kalkonen som skulle komma att göra klanen Green nöjda med sin gäst.
Salladstallrikarna dukades ut, tre tomma och så Mr. Wallaces närmast orörda installation av ett hav i storm. Mr. Green rynkade på pannan. Mrs. Green stod triumferande i dörren in till köket med två ångande tallrikar.
– Jag fick tag på dagsfärsk haj! sa hon när hon ställde den ena tallriken framför Mr. Wallace, den andra framför dottern.
Nu blev Mr. Wallace varm om kinderna. Framför honom låg en bastant gråaktig hajkotlett som hade kostat många dyra dollar och han visste att han inte skulle få ner en tugga. Det fanns bara en sak att göra: låta fegheten och hungern styra.
– Förlåt mig, jag kom på att jag måste hem i ett ärende! ropade han åt sitt värdfolk medan han backade ut ur matrummet.
Han rusade hem och satte sig i bilen, styrde till Burger King och vräkte i sig vad han behövde. När han kom tillbaka till Greens var desserten framdukad. Ingen hade ställts framför honom och eftersom stämningen var spänd, valde han att inte påpeka detta missförhållande. I stället vände han sig till den intellektuella.
– Världen är underbar men den har en sjukdom som kallas människan.
Nietzsche nu. Mr. Wallace kunde inga citat om musslor och haj. Lystet tittade han på de tre munnarna som öppnades för och stängdes om delikata bitar pumpapaj. Han hade inte ord för hur mycket han skulle ha gjort den rättvisa. Ordlöst var också sällskapet. Han var ganska säker på att detta var första och sista gången han gästade familjen Green.
(Utmaning: skriv om avsmak)
onsdag 27 april 2011
Skilda världar
Det var Mrs. Selvarapillai som sa det:
– Åh, vad jag avundas dig som får umgås med sådana som Mr. Karunarajah.
Datorskärmen var i en sådan vinkel att bilderna lyste svagt emot oss, bilderna på mig och oppositionsledaren och de på mig och Ministern.
– Demokrati är när regering och opposition frotterar sig på samma fester, sa jag förnumstigt. Vänta, Mrs. Selvarapillai! Jag har bra bilder på barnen här! De är från samma dag.
Hon lyssnade inte, hade gått in i köket. Barn i slummen ser alltid likadana ut, menar hon. Hon vet inte att i lördags gjorde vi styltor tillsammans och gick på dem, barnen och vi volontärer. Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att jag har detta liv på helgerna, när jag vilar från mitt skrivbordsjobb: morgon i slummen, lunch hos Mrs. Selvarapillai, eftermiddag vid poolen med andra utlänningar och på kvällen fest med gräddan. Bara här kan jag leva så, röra mig mellan världar som egentligen inte har några gränsövergångar. Jag är tacksam för det och tacksam för att jag uppskattar det så mycket som jag gör.
(Utmaning: skriv om att frottera sig)
– Åh, vad jag avundas dig som får umgås med sådana som Mr. Karunarajah.
Datorskärmen var i en sådan vinkel att bilderna lyste svagt emot oss, bilderna på mig och oppositionsledaren och de på mig och Ministern.
– Demokrati är när regering och opposition frotterar sig på samma fester, sa jag förnumstigt. Vänta, Mrs. Selvarapillai! Jag har bra bilder på barnen här! De är från samma dag.
Hon lyssnade inte, hade gått in i köket. Barn i slummen ser alltid likadana ut, menar hon. Hon vet inte att i lördags gjorde vi styltor tillsammans och gick på dem, barnen och vi volontärer. Ibland måste jag nypa mig i armen för att förstå att jag har detta liv på helgerna, när jag vilar från mitt skrivbordsjobb: morgon i slummen, lunch hos Mrs. Selvarapillai, eftermiddag vid poolen med andra utlänningar och på kvällen fest med gräddan. Bara här kan jag leva så, röra mig mellan världar som egentligen inte har några gränsövergångar. Jag är tacksam för det och tacksam för att jag uppskattar det så mycket som jag gör.
(Utmaning: skriv om att frottera sig)
tisdag 26 april 2011
Vargarnas möte
En bit längre upp på berget ligger Sisalsjön, undandragen, undangömd, underligt cirkelformad. En sjö för nattliga seanser, innesluten i en krans av granar, som alla tycks vänta på att få ta ett steg fram och titta efter ordentligt. Hit kommer vi skidande en söndagsförmiddag i slutet av mars med vemod i varje stavtag. Det kan vara sista helgen som det är tillräckligt med snö för att vi ska kunna åka skidor. Mitt ute på isen stannar Steinar, som åker först.
– Titta, viskar han och pekar med staven ner mot snön.
”Stora hundspår”, tänker jag först men förstår på hans åtstramade viskning.
– Varg? andas jag och tycker med ens att klomärkena är för grova, för vilda, för en hund.
Steinar visar med staven. Det är två vargar som stämt möte ute på isen vid Sisalsjöns mitt, kanske i natt. Sen har de gått åt varsitt håll igen. Jag kisar mot spåren och ser precis hur de två vargarna förflyttat sig. Jag vill få det till att de ylat när de suttit här i sin hemliga konferens, det ser jag också framför mig. Vi kunde ha hört det, om vi inte glammande firat Earth Hour i flera timmar. Men Steinar är tveksam. Jag kan få se vargarna yla på varsin sida sjön men inte när de träffades. Då var de tysta.
– De kanske också firade Earth Hour under halvmånen, säger Annso
Jag tittar upp mot den nyfikna grankulissen. Det slår mig att någonstans där bakom är de. Visst, en varg rör sig långt men vi har en gemensam yta att röra oss över, vargarna och vi. Det är mäktigt.
(Utmaning: skriv om att röra sig)
– Titta, viskar han och pekar med staven ner mot snön.
”Stora hundspår”, tänker jag först men förstår på hans åtstramade viskning.
– Varg? andas jag och tycker med ens att klomärkena är för grova, för vilda, för en hund.
Steinar visar med staven. Det är två vargar som stämt möte ute på isen vid Sisalsjöns mitt, kanske i natt. Sen har de gått åt varsitt håll igen. Jag kisar mot spåren och ser precis hur de två vargarna förflyttat sig. Jag vill få det till att de ylat när de suttit här i sin hemliga konferens, det ser jag också framför mig. Vi kunde ha hört det, om vi inte glammande firat Earth Hour i flera timmar. Men Steinar är tveksam. Jag kan få se vargarna yla på varsin sida sjön men inte när de träffades. Då var de tysta.
– De kanske också firade Earth Hour under halvmånen, säger Annso
Jag tittar upp mot den nyfikna grankulissen. Det slår mig att någonstans där bakom är de. Visst, en varg rör sig långt men vi har en gemensam yta att röra oss över, vargarna och vi. Det är mäktigt.
(Utmaning: skriv om att röra sig)
måndag 25 april 2011
Finna stöd
Det här är spännande. Jag smyger uppför trapporna, tre våningar. Det är här jag äntligen ska hitta stödet. Jag ringer på.
Hon är liten och både spetsig och mjuk. Sträcker fram en hand och säger ett namn. Jag gör detsamma. Darrar litet, som alltid när jag är anspänd.
– Jag skulle behöva stöd, säger jag.
– Det ska jag kunna hjälpa dig med, svarar hon.
Vi börjar. Att sjunga involverar hela kroppen. Stödet sitter inte bara i magen, som jag trott. Bröstkorgen är viktig. Den ska hållas vidgad. När man vill ha luft släpper man momentant ut magen. Hon leder mig, övar mig, vilar mig när jag är trött. Jag blir trött som efter att ha sprungit. Och hjärnan! Hålla reda på allt hon säger, hennes instruktioner.
Tre kvart går fort. Hon summerar:
– Använd inandningsmuskulaturen för att kontrollera utandningen. Ett bra stöd innebär att lära kroppen att tro att det är en inandning som pågår fastän man sjunger.
– Men hur ska det kännas? frågar jag ynkligt.
– När man gör rätt känns det som om tonen alstras helt och hållet utanför ens kropp.
– Och när man gör fel?
– Då känns det som om den sitter i stämbanden, vilket den ju faktiskt gör.
Jag haltar nerför trapporna. Ja, jag är så trött att jag blir halt. Jag har alltid varit dålig på att ta praktiska instruktioner. Skönt att hon var litet teoretisk också. Lägenheten dignade av böcker. Jag är säker på att det är hon som ska hjälpa mig fram till ett bra stöd.
(Utmaning: skriv om ett stöd)
Hon är liten och både spetsig och mjuk. Sträcker fram en hand och säger ett namn. Jag gör detsamma. Darrar litet, som alltid när jag är anspänd.
– Jag skulle behöva stöd, säger jag.
– Det ska jag kunna hjälpa dig med, svarar hon.
Vi börjar. Att sjunga involverar hela kroppen. Stödet sitter inte bara i magen, som jag trott. Bröstkorgen är viktig. Den ska hållas vidgad. När man vill ha luft släpper man momentant ut magen. Hon leder mig, övar mig, vilar mig när jag är trött. Jag blir trött som efter att ha sprungit. Och hjärnan! Hålla reda på allt hon säger, hennes instruktioner.
Tre kvart går fort. Hon summerar:
– Använd inandningsmuskulaturen för att kontrollera utandningen. Ett bra stöd innebär att lära kroppen att tro att det är en inandning som pågår fastän man sjunger.
– Men hur ska det kännas? frågar jag ynkligt.
– När man gör rätt känns det som om tonen alstras helt och hållet utanför ens kropp.
– Och när man gör fel?
– Då känns det som om den sitter i stämbanden, vilket den ju faktiskt gör.
Jag haltar nerför trapporna. Ja, jag är så trött att jag blir halt. Jag har alltid varit dålig på att ta praktiska instruktioner. Skönt att hon var litet teoretisk också. Lägenheten dignade av böcker. Jag är säker på att det är hon som ska hjälpa mig fram till ett bra stöd.
(Utmaning: skriv om ett stöd)
söndag 24 april 2011
Gästpanik
08.00 Vaknar. Allt är lugnt. På listan står precis vad jag ska göra. Sätter mig och gör någonting helt annat. Dricker kaffe därtill.
10.00 Nu börjar det bli dags att börja. Jag har nio timmar på mig att få det att se ut som om det bor en riktig människa här. Vaga känslor av olust.
13.00 Jag ska handla också. Bästa fisken på Ica och sancerre. Lugnar mig något inför utsikten att gå till centrum.
14.00 Kommer iväg till centrum. Det blir torsk och lax och citroner och små mjälla potatisar. Billigaste sancerren. Sex timmar har gått av dagen och jag har inte börjat.
15.00 Olusten övergår i panik. Fyra timmar kvar. Min lägenhet ser ut som Klippiga bergen. Föser ihop alla högar till en och häver in den i en redan full garderob. Kaffe. Vila.
16.00 Tre timmar kvar. Jag har börjat med den enorma disken.
17.00 Funderar fegt på att ringa återbud. Går på tandkrämsreliefen på handfatet med scotch-brite, torkar luckorna i köket, drar fram dammsugaren. Är överallt samtidigt och inget blir gjort.
18.00 Plockar golv. Hur mycket kan finnas på ett golv? Kosmetikdammsuger. Kommer inte att hinna damma. Någon skär mitt hjärta med laserstråle. Det blir likadant varje gång.
19.00 De kommer. Jag står till synes lugnt i en till synes normal lägenhet och skär citronskal i små kuber, hackar dill. Bjuder vin och rökta mandlar.
20.00 Jag är utmattad, förbi och vi har bara hunnit till huvudrätten. Orkar inte hålla samtalet flytande, orkar ingenting. Vill bara att de ska gå, så att jag får njuta av den relativa ordningen.
23.00 Ensam igen, åter med en maffig disk. Den får väl stå till nästa gång jag får ett ryck och bjuder hem folk. Till nästa dag av gästpanik. Till nästa gång det krävs något av mig. Jag kan inte ens njuta av att vistas i ett rent hem, för jag vet att jag bara skrapat på ytan. Liksom jag kommer att göra nästa gång.
(Utmaning: skriv om panik)
10.00 Nu börjar det bli dags att börja. Jag har nio timmar på mig att få det att se ut som om det bor en riktig människa här. Vaga känslor av olust.
13.00 Jag ska handla också. Bästa fisken på Ica och sancerre. Lugnar mig något inför utsikten att gå till centrum.
14.00 Kommer iväg till centrum. Det blir torsk och lax och citroner och små mjälla potatisar. Billigaste sancerren. Sex timmar har gått av dagen och jag har inte börjat.
15.00 Olusten övergår i panik. Fyra timmar kvar. Min lägenhet ser ut som Klippiga bergen. Föser ihop alla högar till en och häver in den i en redan full garderob. Kaffe. Vila.
16.00 Tre timmar kvar. Jag har börjat med den enorma disken.
17.00 Funderar fegt på att ringa återbud. Går på tandkrämsreliefen på handfatet med scotch-brite, torkar luckorna i köket, drar fram dammsugaren. Är överallt samtidigt och inget blir gjort.
18.00 Plockar golv. Hur mycket kan finnas på ett golv? Kosmetikdammsuger. Kommer inte att hinna damma. Någon skär mitt hjärta med laserstråle. Det blir likadant varje gång.
19.00 De kommer. Jag står till synes lugnt i en till synes normal lägenhet och skär citronskal i små kuber, hackar dill. Bjuder vin och rökta mandlar.
20.00 Jag är utmattad, förbi och vi har bara hunnit till huvudrätten. Orkar inte hålla samtalet flytande, orkar ingenting. Vill bara att de ska gå, så att jag får njuta av den relativa ordningen.
23.00 Ensam igen, åter med en maffig disk. Den får väl stå till nästa gång jag får ett ryck och bjuder hem folk. Till nästa dag av gästpanik. Till nästa gång det krävs något av mig. Jag kan inte ens njuta av att vistas i ett rent hem, för jag vet att jag bara skrapat på ytan. Liksom jag kommer att göra nästa gång.
(Utmaning: skriv om panik)
lördag 23 april 2011
Så är det att måla
Mitt öga är en tratt. Ur den spiller färger ner på duken, koncentrerade, kondenserade, vackra: koboltblått och en mättad orange med grönsvarta streck som avgränsar färgerna på låtsas.
Ur ögat kommer färgen och handen breder ut den, breda penseldrag. Jag längtar. Det är bara ett jobb. Bara något som måste göras. Ögat är allt.
Som handen breder ut färgen vänder sig tratten ut och in och ögat tar in all färgen igen, översätter medan den är kvar på duken, för alltid fångad i en form. Det killar i ögat när det läks.
Så finns det alltså en förbindelse mellan ögat, handen, duken. Duken måste flytta in i organismen. Och färgen är i omlopp via ögat som läks. Så är det att måla.
(Utmaning: skriv om att måla)
Ur ögat kommer färgen och handen breder ut den, breda penseldrag. Jag längtar. Det är bara ett jobb. Bara något som måste göras. Ögat är allt.
Som handen breder ut färgen vänder sig tratten ut och in och ögat tar in all färgen igen, översätter medan den är kvar på duken, för alltid fångad i en form. Det killar i ögat när det läks.
Så finns det alltså en förbindelse mellan ögat, handen, duken. Duken måste flytta in i organismen. Och färgen är i omlopp via ögat som läks. Så är det att måla.
(Utmaning: skriv om att måla)
fredag 22 april 2011
Ömsa skinn
Ditt lidande är din gloria vars varma strålar smälter min själ. Kanske gäller också det omvända. Jag känner inte ditt lidande, du känner inte mitt fast vi är kännande varelser. Vi kan utgå från att vi har lidit. Med ömhet ska vi stryka det toviga håret under den där brännande glorian. Vi ska peta varandras klor, ge åt varandra chansen att ömsa skinn på en dragfri plats. Så kan vi då se sakligt på vad vi lidit, vad vi åtrått, vad vi utplånats av och vad som ännu återstår. Lidandet ska vi vända ryggen genom att söka visheten, visheten om lidandet. Då dras våra små pallar undan under oss, vi dväljs på bara marken. Det är skönt. På stampad jord är det lätt att känna att allt är i ständig förändring, att varaktig lycka inte gives och att självet inte finns.
(Utmaning: skriv om att lida)
(Utmaning: skriv om att lida)
onsdag 20 april 2011
Hon, den där, med låren
Titta på henne längre bort i vagnen, hon, där vid dörren med de mäktiga låren. Hon är ingens flickvän, det syns. Hon är för stor för att tittas på och för stor och för alldaglig för att själv få titta. Det syns. Den tjejen har inga drifter. Dagens ideal tillåter henne inte det. Hon kanske bor med en katt. Så får hon värme och beröring. Vad hon än har önskat sig – en katt.
Nu rör hon på sig litet i sina urmodiga tights. Liksom knixar på knäna så att låren kommer i gungning. Hennes celluliter måste vara som vulkankratrar. Det är nästan så att man kan ana dem under den spända trikån.
Den tjejen kan väl inte ha några drifter? Eller så har hon det. Hon kanske tittar med begärelse på de vackraste männen, säkert tio år yngre än hon själv. Springer på Lovestore på Bondegatan och köper dildos och velourfodrade handklovar. Lever ut sina fantasier i ensligheten på sin nittiosäng medan katten sitter nedanför och jamar.
Fastän hon inte får. Fastän man inte kan, inte med hennes gropiga lår och degiga valkar. Hon borde skämmas. Hon står där och har inte sänkt sina ögon. Hon kan tänka på hur mycket snusk som helst. Vad äcklig hon är.
(Utmaning: skriv om att begära)
Nu rör hon på sig litet i sina urmodiga tights. Liksom knixar på knäna så att låren kommer i gungning. Hennes celluliter måste vara som vulkankratrar. Det är nästan så att man kan ana dem under den spända trikån.
Den tjejen kan väl inte ha några drifter? Eller så har hon det. Hon kanske tittar med begärelse på de vackraste männen, säkert tio år yngre än hon själv. Springer på Lovestore på Bondegatan och köper dildos och velourfodrade handklovar. Lever ut sina fantasier i ensligheten på sin nittiosäng medan katten sitter nedanför och jamar.
Fastän hon inte får. Fastän man inte kan, inte med hennes gropiga lår och degiga valkar. Hon borde skämmas. Hon står där och har inte sänkt sina ögon. Hon kan tänka på hur mycket snusk som helst. Vad äcklig hon är.
(Utmaning: skriv om att begära)
tisdag 19 april 2011
Empatiutbildningen
Det märks så väl på alla. Vi ska vara på ett särskilt sätt. Idag är det utbildningsdag om empati. Hela företaget ställer upp, vi är på en båt för att främja gruppandan. Ledighet beviljas ej.
Jag har svårt att koncentrera mig. Min empaticirkel som jag ritar blir fel. Jag är den enda som har felaktig empaticirkel. Magnus, coachen, visar upp den, säger:
– Är det någon som ser något oempatiskt med den här?
En vassrugge av händer. Marika får svara.
– Det ska inte gå lila pilar från det lila till det gula, utan tvärtom.
– Bra. Marika! säger Magnus.
Jag får gå fram och rätta. Cirkeln blir alldeles kladdig. Pastellkritor, som man inte använt sedan mellanstadiet.
Jag har svårt att koncentrera mig, för Bertil ligger för döden. Bertil är bara min ingifta morbror och hur dåligt min 83-åriga moster Beata än har sovit, fick jag inte ledigt idag för att avlösa henne. Ingen av dem är nära släktingar, enligt företagets definition. Så här sitter jag och riktar pilarna fel med tankarna hos Bertil och Beata. Jag minns när jag var riktigt liten och fick stå på hans skidor när vi åkte i slänten ner mot Björnhyttans skola. Där växer skog nu.
På lunchen får jag äntligen chansen. Jag går till fördäck, halar fram den förbjudna mobilen och ringer Beata direkt i sjukrummet. Han får andningsuppehåll men han lever ännu. Benen är kalla. Jo, visst är hon trött men inte är det så farligt. Hon ska stanna några timmar till, kanske över natten.
– Var det någon som upptäckte något oempatiskt under lunchen? frågar Magnus när vi samlats igen.
De viftar verkligen med händerna. Som barn. Allihopa. Det är Melanie som får svara:
– Amanda gick undan och ringde fast vi inte får ha mobilerna på på hela dagen.
– Amanda? säger Magnus vänd till mig.
– Jag ringde min moster. Min morbror har sedan en längre tid...
– Vi vill inte höra ditt livs historia. Vi vill bara höra om du kan identifiera det oempatiska i ditt beteende.
Jag sitter på en båt. Kommer inte i land förrän om sju timmar. Jag kan inte resa mig upp och gå någonstans. Hela mitt väsen vill resa sig upp och gå. Vad ska jag göra? Hoppa i sjön och simma i land? Jag känner inte vrede men stark frustration. Fattar inte varför jag inte stannade hemma. Civil olydnad. Jag andas in och andas ut. Sen säger jag:
– Om du inte är villig att lyssna på din medmänniskas livs historia, kan du knappast kalla dig empatisk.
Medan Magnus, vänd till de andra, tuggar på om hur jag returnerat hans ord på ett aggressivt sätt och hur jag obstruerar gruppen, tar jag en pastellkrita, tar flera, och börjar klottra. De är så feta, kritorna. Tårarna som faller ligger på papperet som pärlor.
(Utmaning: skriv om empati)
Jag har svårt att koncentrera mig. Min empaticirkel som jag ritar blir fel. Jag är den enda som har felaktig empaticirkel. Magnus, coachen, visar upp den, säger:
– Är det någon som ser något oempatiskt med den här?
En vassrugge av händer. Marika får svara.
– Det ska inte gå lila pilar från det lila till det gula, utan tvärtom.
– Bra. Marika! säger Magnus.
Jag får gå fram och rätta. Cirkeln blir alldeles kladdig. Pastellkritor, som man inte använt sedan mellanstadiet.
Jag har svårt att koncentrera mig, för Bertil ligger för döden. Bertil är bara min ingifta morbror och hur dåligt min 83-åriga moster Beata än har sovit, fick jag inte ledigt idag för att avlösa henne. Ingen av dem är nära släktingar, enligt företagets definition. Så här sitter jag och riktar pilarna fel med tankarna hos Bertil och Beata. Jag minns när jag var riktigt liten och fick stå på hans skidor när vi åkte i slänten ner mot Björnhyttans skola. Där växer skog nu.
På lunchen får jag äntligen chansen. Jag går till fördäck, halar fram den förbjudna mobilen och ringer Beata direkt i sjukrummet. Han får andningsuppehåll men han lever ännu. Benen är kalla. Jo, visst är hon trött men inte är det så farligt. Hon ska stanna några timmar till, kanske över natten.
– Var det någon som upptäckte något oempatiskt under lunchen? frågar Magnus när vi samlats igen.
De viftar verkligen med händerna. Som barn. Allihopa. Det är Melanie som får svara:
– Amanda gick undan och ringde fast vi inte får ha mobilerna på på hela dagen.
– Amanda? säger Magnus vänd till mig.
– Jag ringde min moster. Min morbror har sedan en längre tid...
– Vi vill inte höra ditt livs historia. Vi vill bara höra om du kan identifiera det oempatiska i ditt beteende.
Jag sitter på en båt. Kommer inte i land förrän om sju timmar. Jag kan inte resa mig upp och gå någonstans. Hela mitt väsen vill resa sig upp och gå. Vad ska jag göra? Hoppa i sjön och simma i land? Jag känner inte vrede men stark frustration. Fattar inte varför jag inte stannade hemma. Civil olydnad. Jag andas in och andas ut. Sen säger jag:
– Om du inte är villig att lyssna på din medmänniskas livs historia, kan du knappast kalla dig empatisk.
Medan Magnus, vänd till de andra, tuggar på om hur jag returnerat hans ord på ett aggressivt sätt och hur jag obstruerar gruppen, tar jag en pastellkrita, tar flera, och börjar klottra. De är så feta, kritorna. Tårarna som faller ligger på papperet som pärlor.
(Utmaning: skriv om empati)
måndag 18 april 2011
Inga-Britt
Som du hänger ihop. Är det för att du själv hänger ihop som du är observant på det som inte gör det? Kamratanda och nepotism i svensk förvaltning. FN:s sönderfall under Ban Ki-Moon. Jag vill beundra dig men är litet rädd. Är du en omutlig sanningssägare eller ett trotsigt barn som slänger gegga omkring sig?
Nu invänder du att jag jämför dig med ett barn för att du är en kvinnlig toppbyråkrat. Att jag aldrig skulle göra så med en man. Jag nekar. Jag säger:
– Men du finner ju fel överallt där du hamnar. Kan det inte vara någon sorts projektioner?
Du svarar trött och lugnt att det genom hela ditt yrkesverksamma liv har varit ditt jobb att finna fel.
Jag vill att du ska tala om hur du orkar ta stötarna och väntar på att du ska berätta om en liten sommarstuga vid en insjö, kanske i Småland. Du säger bara:
– Jag håller alltid ryggen rak och hjärnan trimmad.
Och jag beundrar dig.
(Utmaning: skriv om integritet)
Nu invänder du att jag jämför dig med ett barn för att du är en kvinnlig toppbyråkrat. Att jag aldrig skulle göra så med en man. Jag nekar. Jag säger:
– Men du finner ju fel överallt där du hamnar. Kan det inte vara någon sorts projektioner?
Du svarar trött och lugnt att det genom hela ditt yrkesverksamma liv har varit ditt jobb att finna fel.
Jag vill att du ska tala om hur du orkar ta stötarna och väntar på att du ska berätta om en liten sommarstuga vid en insjö, kanske i Småland. Du säger bara:
– Jag håller alltid ryggen rak och hjärnan trimmad.
Och jag beundrar dig.
(Utmaning: skriv om integritet)
söndag 17 april 2011
Den dagen
Det var den dagen, det var den 17 april, och vattenposten borta i San Wei var på i två och en halv timme, så jag kunde bära två bördor vatten. Sen hann jag köa för både lök och bröd och jag fick till och med tag på diskmedel. Jag använde det inte när jag diskade utan jag diskade som vanligt med kokosfibrer. Diskmedlet skulle kunna bli en bra present till moma när hon fyller år. När jag skulle tvätta våra kläder ställde jag först undan en hink med vatten, förutom dricksvattnet som stod på spisen. Solen sken, geggan i gränderna började torka och jag var glad åt att vi hade så pass fina kläder. Att tvätta är ett nöje när man har mycket vatten.
Jag rostade lökarna och skivade brödet. Jag var så lycklig, att det kändes som om jag var med i en film. I skymningen hällde jag upp hälften av det sparade vattnet och tvättade mig grundligt, hela kroppen med sina hemliga gömslen, och jag gned mig med liljeknoppar från slänten bortom gränden.
Du hann precis. Du hann precis före utegångsförbudet. Därför visste vi att familjen So inte skulle hinna hem och vi skulle ha hela lägenheten för oss själva. Det var jag som tvättade dig med den halva hinken vatten. Du stod i hinken och jag smekte din taniga kropp med trasan. Vi bytte ögon men sa ingenting alls. Sen föll natten. Vi åt av brödet och löken. När jag drog för draperiet om alkoven skrattade du till. Familjen So var ju inte hemma. Så jag sköt det åt sidan igen och vi älskade. Det kändes som om hela världen såg på men det var bara det tomma rummet. Det var en dag när hela världen fick se på. Det var den lyckliga dagen.
Tre dagar senare fick vi veta att herr och fru So hade skjutits just denna natt nära posteringen vid Han när de försökte trotsa utegångsförbudet och ta sig hem. Jag tänkte på den underligt bruna dagern i rummet, på dina spetiga små fingrar mot min bröstvårta, på dina sträva, glupska kyssar. Jag tänkte på min själviska glädje över att familjen So inte klarat tiden.
(Utmaning: skriv om när det känns rätt)
Jag rostade lökarna och skivade brödet. Jag var så lycklig, att det kändes som om jag var med i en film. I skymningen hällde jag upp hälften av det sparade vattnet och tvättade mig grundligt, hela kroppen med sina hemliga gömslen, och jag gned mig med liljeknoppar från slänten bortom gränden.
Du hann precis. Du hann precis före utegångsförbudet. Därför visste vi att familjen So inte skulle hinna hem och vi skulle ha hela lägenheten för oss själva. Det var jag som tvättade dig med den halva hinken vatten. Du stod i hinken och jag smekte din taniga kropp med trasan. Vi bytte ögon men sa ingenting alls. Sen föll natten. Vi åt av brödet och löken. När jag drog för draperiet om alkoven skrattade du till. Familjen So var ju inte hemma. Så jag sköt det åt sidan igen och vi älskade. Det kändes som om hela världen såg på men det var bara det tomma rummet. Det var en dag när hela världen fick se på. Det var den lyckliga dagen.
Tre dagar senare fick vi veta att herr och fru So hade skjutits just denna natt nära posteringen vid Han när de försökte trotsa utegångsförbudet och ta sig hem. Jag tänkte på den underligt bruna dagern i rummet, på dina spetiga små fingrar mot min bröstvårta, på dina sträva, glupska kyssar. Jag tänkte på min själviska glädje över att familjen So inte klarat tiden.
(Utmaning: skriv om när det känns rätt)
lördag 16 april 2011
Eftersom det inte var jag
Det var väl inte jag – var det? - som till de afrikanska studenterna på sommarskolan sa: ”Ni som är från Afrika kan väl sjunga och dansa tillsammans för oss andra i kväll?” Nej. Så dum skulle jag väl inte ha kunnat vara? Det var nog någon som stod bredvid mig. Någon som jag stod bredvid. Men det var jag som rodnade mest när skrattet och svaret kom: ”Och hur många europeiska folkdanser skulle du och en schweizare och en britt kunna uppträda med hemma hos oss?” Jag lärde mig så mycket i det ögonblicket. Skammen kom. Världen växte. Världen fick växa, eftersom det inte var jag och eftersom det hade kunnat vara jag.
(Utmaning: skriv om att lära sig en läxa)
(Utmaning: skriv om att lära sig en läxa)
fredag 15 april 2011
Omvägar
– Hur kom du hit där jag är?
– Mina vägar har snirklat som etruskiskt filigran. Fötterna har trampat än hit, än dit, i böjar och slingor. Se hur marken är täckt av mina fotspår! Ändå var jag förvissad om att jag gick rakt fram.
– Nå. Hur mycket vägen än svänger, går man rakt i varje steg.
– Du är så klok och jag fann dig!
– Klokast och mildast är du, min syster, min brud.
– Och hur kom du hit?
– Sidospåren förde mig hit, avstickarna i tangentens riktning. Min väg böljar inte som din men vi möttes i denna punkt...
– Som kanske är ett mål.
– Det mål vi inte anade.
– Allt är väg.
– Allt är väg.
(Utmaning: skriv om en omväg)
– Mina vägar har snirklat som etruskiskt filigran. Fötterna har trampat än hit, än dit, i böjar och slingor. Se hur marken är täckt av mina fotspår! Ändå var jag förvissad om att jag gick rakt fram.
– Nå. Hur mycket vägen än svänger, går man rakt i varje steg.
– Du är så klok och jag fann dig!
– Klokast och mildast är du, min syster, min brud.
– Och hur kom du hit?
– Sidospåren förde mig hit, avstickarna i tangentens riktning. Min väg böljar inte som din men vi möttes i denna punkt...
– Som kanske är ett mål.
– Det mål vi inte anade.
– Allt är väg.
– Allt är väg.
(Utmaning: skriv om en omväg)
torsdag 14 april 2011
Boksalamandrarna
Vårt äktenskap var över på drygt nio månader. Det började över en bok och fortsatte över flera och det var som om varje bok ökade avståndet mellan oss med ett par decimeter.
Det skulle ha varit tvärtom. Det var det också i våra drömmar. Men när vi gick till sängs med varsin bok, liggande sida vid sida på rygg som kantrade salamandrar, var det så isande ensamt, att ensamheten vore ett mycket bättre alternativ.
Jag stod ut. Hon stod ut. Vi var lojala men stumma – vi som skulle prata om allt. Vi, som skulle ha det så bra, två mogna människor i lekfull och rustik samvaro, formade med våra egna själar ett medelålders femtiotalsförhållande. Hennes putsade skor bredvid mina. Vill du ha middag, älskling. Andnöd.
Efteråt sitter vi var och en med ansvaret. Vi kan inte svara på frågorna. När vi slutade tala. När kärleken dog. ”När?” är kanske inte den viktigaste frågan. Det finns inga texter att gå till, inga böcker som kan berätta hur vi skulle ha gjort. I varje ögonblick har vi gjort val som lett oss dit där vi är nu: ute ur förtrollningen.
Och det räcker inte med att säga att jag inte ville vara tillsammans med någon. Att friheten har kommit till mig nu. Vi måste pröva oss, ta reda på vad vi gjort fel, även om vi inte vill gå tillbaka. De berättar om mig, de där nio månaderna av gulnade pocketböcker och avtagande salighet. De berättar om henne. Vi sitter båda med ansvaret.
(Utmaning: skriv om att stagnera)
Det skulle ha varit tvärtom. Det var det också i våra drömmar. Men när vi gick till sängs med varsin bok, liggande sida vid sida på rygg som kantrade salamandrar, var det så isande ensamt, att ensamheten vore ett mycket bättre alternativ.
Jag stod ut. Hon stod ut. Vi var lojala men stumma – vi som skulle prata om allt. Vi, som skulle ha det så bra, två mogna människor i lekfull och rustik samvaro, formade med våra egna själar ett medelålders femtiotalsförhållande. Hennes putsade skor bredvid mina. Vill du ha middag, älskling. Andnöd.
Efteråt sitter vi var och en med ansvaret. Vi kan inte svara på frågorna. När vi slutade tala. När kärleken dog. ”När?” är kanske inte den viktigaste frågan. Det finns inga texter att gå till, inga böcker som kan berätta hur vi skulle ha gjort. I varje ögonblick har vi gjort val som lett oss dit där vi är nu: ute ur förtrollningen.
Och det räcker inte med att säga att jag inte ville vara tillsammans med någon. Att friheten har kommit till mig nu. Vi måste pröva oss, ta reda på vad vi gjort fel, även om vi inte vill gå tillbaka. De berättar om mig, de där nio månaderna av gulnade pocketböcker och avtagande salighet. De berättar om henne. Vi sitter båda med ansvaret.
(Utmaning: skriv om att stagnera)
måndag 11 april 2011
Evighetsmanuskriptet
Från min resa, i min ränsel, har jag med mig fyrtio sidor text. De var hundrafyrtio när jag åkte men väger mer nu. Sida för sida har jag skrivit om och kastat men jag hann inte klart. Tidigare har det här manuskriptet bara funnits i datorn och jag har ändrat litet grand i några omgångar. Nu hade jag tänkt bryta upp strukturen men jag var för feg. Jag bara skrev allt ånyo med strykningar och tillägg. Hundra sidor. Klädde mig i text. Drack min historia. Nu är jag hemma och jag fortsätter här. Jag har lovat mig själv att skriva igenom hela manuskriptet, för att nästa gång kunna ändra det i grunden.
Det är inte ett bra manuskript. Det är därför jag måste konstruera om det. Nästa gång. Alltid nästa gång. Tills dess följer det med på de roligaste resorna. När jag är hemma med det vill jag inte veta av det. Det behöver det soligaste, det mest sociala som kompensation för de ihärdiga skrivtimmarna. Förra sommaren i England. Nu vid vårdagjämningen i Katalonien. Och många gånger tänker jag ”näh”. Det här är sista gången. Men strax efter Allhelgona har jag glömt att jag satt och kämpade med texten i Spanien. Då skriver jag väl ut den igen, börjar markera och klottra. Grälla färger. Åker till Moa och Lars-Øivind, sätter mig i deras stora kök. Author in Residence. Det är ett manuskript för de vackraste platserna, de varmaste människorna. Nästa gång ska jag bryta upp strukturen. Eller nästa.
(Utmaning: skriv om en resa)
Det är inte ett bra manuskript. Det är därför jag måste konstruera om det. Nästa gång. Alltid nästa gång. Tills dess följer det med på de roligaste resorna. När jag är hemma med det vill jag inte veta av det. Det behöver det soligaste, det mest sociala som kompensation för de ihärdiga skrivtimmarna. Förra sommaren i England. Nu vid vårdagjämningen i Katalonien. Och många gånger tänker jag ”näh”. Det här är sista gången. Men strax efter Allhelgona har jag glömt att jag satt och kämpade med texten i Spanien. Då skriver jag väl ut den igen, börjar markera och klottra. Grälla färger. Åker till Moa och Lars-Øivind, sätter mig i deras stora kök. Author in Residence. Det är ett manuskript för de vackraste platserna, de varmaste människorna. Nästa gång ska jag bryta upp strukturen. Eller nästa.
(Utmaning: skriv om en resa)
söndag 10 april 2011
Lump-Lasse
Bygdens skönhet skulle giftas bort och det var dagen för bröllopet. De kära två och alla de som stod dem nära var vimmelkantiga av trötthet, för familjerna var inte rika men bara det bästa var gott nog. Nu skulle bäras bord men det fanns inte tillräckligt många karlar och brudgummen fick inte smutsa sin svarta frack. Brudens mor tittade neråt vägen och visst, där satt han, som så många gånger förr, Lump-Lasse. Hon pekade tvekande och försynt och tittade på sin dotter, som sa:
– Lump-Lasse?
Han hade varit där sedan hon var riktigt liten och hon hade alltid varit litet rädd. Lump-Lasse hette Lump-Lasse inte för att han handlade med lump, utan för att han gick klädd i det. Inte ett klädesplagg var helt och på lukten kunde man säga att han inte var särskilt ren, heller.
– Lump-Lasse? sa dottern igen och hennes mor nickade sakta, för alla hade alltför mycket att göra och han var den enda som gick att städsla.
Bruden traskade fram till honom och sa:
– Vill du bära bord? Pengar rakt ner i fickan.
Han tittade upp, genom skägget, som det syntes henne, med sin ishavsblå blick och gjorde en jakande huvudrörelse. Lump-Lasse pratade inte i onödan.
Men när borden burits och han motades bort för att inte smutsa dukarna, blev han stående vid spannarna med ängsblommor som skulle användas för att smycka kyrkan. Då talade han.
– Och de här? sa han.
Det var det enda han kom att säga på hela dagen och han sa det om blommorna till kyrkan, utsmyckningen till festlokalen och om de två hyrda hästarna, en halt och en galen. Raskt och inte utan smak prydde han kyrkan med blommor, gjorde i ordning en ärebåge vid brudparets plats vid middagsbordet och såg till att byta den ena hästen och tämja den andra. När klockan var två och det var tid för vigsel var alla utpumpade men lyckliga. De hade hunnit precis i tid. De bättrade på läppstiften, fluffade upp sjalarna, torkade skorna mot byxbenen och strömmade som en bekymmerslös rännil in i kyrkan. Lump-Lasse gick och satte sig på sin plats vid vägen. Ingen hade kommit ihåg att betala honom. Kanske de skulle göra det när uppståndelsen var över. Det var inte mycket att öppna munnen för.
(Utmaning: skriv om att anlita någon)
– Lump-Lasse?
Han hade varit där sedan hon var riktigt liten och hon hade alltid varit litet rädd. Lump-Lasse hette Lump-Lasse inte för att han handlade med lump, utan för att han gick klädd i det. Inte ett klädesplagg var helt och på lukten kunde man säga att han inte var särskilt ren, heller.
– Lump-Lasse? sa dottern igen och hennes mor nickade sakta, för alla hade alltför mycket att göra och han var den enda som gick att städsla.
Bruden traskade fram till honom och sa:
– Vill du bära bord? Pengar rakt ner i fickan.
Han tittade upp, genom skägget, som det syntes henne, med sin ishavsblå blick och gjorde en jakande huvudrörelse. Lump-Lasse pratade inte i onödan.
Men när borden burits och han motades bort för att inte smutsa dukarna, blev han stående vid spannarna med ängsblommor som skulle användas för att smycka kyrkan. Då talade han.
– Och de här? sa han.
Det var det enda han kom att säga på hela dagen och han sa det om blommorna till kyrkan, utsmyckningen till festlokalen och om de två hyrda hästarna, en halt och en galen. Raskt och inte utan smak prydde han kyrkan med blommor, gjorde i ordning en ärebåge vid brudparets plats vid middagsbordet och såg till att byta den ena hästen och tämja den andra. När klockan var två och det var tid för vigsel var alla utpumpade men lyckliga. De hade hunnit precis i tid. De bättrade på läppstiften, fluffade upp sjalarna, torkade skorna mot byxbenen och strömmade som en bekymmerslös rännil in i kyrkan. Lump-Lasse gick och satte sig på sin plats vid vägen. Ingen hade kommit ihåg att betala honom. Kanske de skulle göra det när uppståndelsen var över. Det var inte mycket att öppna munnen för.
(Utmaning: skriv om att anlita någon)
söndag 3 april 2011
La Dolce Vita
Den gamle tiggaren var inte så gammal som han såg ut, femtio nyss fyllda, bara, men han hade ett stort skägg som han skämdes för. Det var så tovigt och ovårdat att han inte var riktigt säker på att inte fåglar byggde bo i det.
Han skämdes för sitt skägg. Han skämdes för att tigga. En gång hade han varit någon helt annan. Samma men någon helt annan.
Igår hade han fallit otäckt i en rulltrappa. Det gjorde det inte lättare att tigga, för han hade fortfarande intorkat blod här och där och två tänder var borta – det syntes dock knappt innanför skägget. Han hade varit rätt dragen men tillräckligt alert för att rädda vodkaflaskan. Som Frihetsgudinnan sin fackla höll han den i ett fast grepp och offrade därmed sitt huvud, som dunsade utför. När han slutat falla var flaskan det enda som var helt.
Nu stod han i sin skröplighet i Barceloneta. Höll fram en prövande hand. Det var alltid så svårt i början av varje dag men särskilt svårt när man såg ut som någon som fallit ur en ambulans under färd. Han drog sin inövade ramsa på spanska, lyfte knappt blicken men snart kom det fram till honom en man som inledde en konversation. Det hände ibland. Det hände märkliga saker hela tiden.
Mannen jobbade med film i Italien och tiggaren livades upp, började slänga ur sig filmtitlar och scener. De förde ett initierat samtal.
– Men hur har du kunnat se så mycket film? frågade italienaren.
– Jag har inte alltid varit den jag är idag, sa tiggaren enkelt.
– Dumt av mig. Förlåt.
– Inte alls.
De pratade någon halvtimme. Tiggaren kände sig upplyst inifrån, räddad upp till en högre sfär. Men det fick ett slut, italienaren hade någon att träffa. Innan han gick tog han tiggarens hand och lade något i den. Medan han slöt handen om föremålet – tiggaren kände papper – viskade han:
– Du hör inte hemma här.
Tiggaren svarade med hög röst:
– Ingen hör hemma här. Ingen!
När italienaren gått öppnade tiggaren handen. Där låg en 50-eurosedel.Han försökte ropa, uppmärksamma italienaren på misstaget men denne bara vinkade. Vad gör man med så mycket pengar? Det första han tänkte på var sin blåslagna, blodiga uppenbarelse. Visslande temat från La Dolce Vita gav han sig av för att finna en dusch. Det kändes som ett nytt liv men han visste att pengarna skulle ta slut och att det skulle bli samma gamla igen. Minnet av samtalet skulle dock bestå så länge han hade sina fattningsgåvor.
(Utmaning: skriv om ett tillskott)
Han skämdes för sitt skägg. Han skämdes för att tigga. En gång hade han varit någon helt annan. Samma men någon helt annan.
Igår hade han fallit otäckt i en rulltrappa. Det gjorde det inte lättare att tigga, för han hade fortfarande intorkat blod här och där och två tänder var borta – det syntes dock knappt innanför skägget. Han hade varit rätt dragen men tillräckligt alert för att rädda vodkaflaskan. Som Frihetsgudinnan sin fackla höll han den i ett fast grepp och offrade därmed sitt huvud, som dunsade utför. När han slutat falla var flaskan det enda som var helt.
Nu stod han i sin skröplighet i Barceloneta. Höll fram en prövande hand. Det var alltid så svårt i början av varje dag men särskilt svårt när man såg ut som någon som fallit ur en ambulans under färd. Han drog sin inövade ramsa på spanska, lyfte knappt blicken men snart kom det fram till honom en man som inledde en konversation. Det hände ibland. Det hände märkliga saker hela tiden.
Mannen jobbade med film i Italien och tiggaren livades upp, började slänga ur sig filmtitlar och scener. De förde ett initierat samtal.
– Men hur har du kunnat se så mycket film? frågade italienaren.
– Jag har inte alltid varit den jag är idag, sa tiggaren enkelt.
– Dumt av mig. Förlåt.
– Inte alls.
De pratade någon halvtimme. Tiggaren kände sig upplyst inifrån, räddad upp till en högre sfär. Men det fick ett slut, italienaren hade någon att träffa. Innan han gick tog han tiggarens hand och lade något i den. Medan han slöt handen om föremålet – tiggaren kände papper – viskade han:
– Du hör inte hemma här.
Tiggaren svarade med hög röst:
– Ingen hör hemma här. Ingen!
När italienaren gått öppnade tiggaren handen. Där låg en 50-eurosedel.Han försökte ropa, uppmärksamma italienaren på misstaget men denne bara vinkade. Vad gör man med så mycket pengar? Det första han tänkte på var sin blåslagna, blodiga uppenbarelse. Visslande temat från La Dolce Vita gav han sig av för att finna en dusch. Det kändes som ett nytt liv men han visste att pengarna skulle ta slut och att det skulle bli samma gamla igen. Minnet av samtalet skulle dock bestå så länge han hade sina fattningsgåvor.
(Utmaning: skriv om ett tillskott)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
