Evighetsmanuskriptet

Från min resa, i min ränsel, har jag med mig fyrtio sidor text. De var hundrafyrtio när jag åkte men väger mer nu. Sida för sida har jag skrivit om och kastat men jag hann inte klart. Tidigare har det här manuskriptet bara funnits i datorn och jag har ändrat litet grand i några omgångar. Nu hade jag tänkt bryta upp strukturen men jag var för feg. Jag bara skrev allt ånyo med strykningar och tillägg. Hundra sidor. Klädde mig i text. Drack min historia. Nu är jag hemma och jag fortsätter här. Jag har lovat mig själv att skriva igenom hela manuskriptet, för att nästa gång kunna ändra det i grunden.

Det är inte ett bra manuskript. Det är därför jag måste konstruera om det. Nästa gång. Alltid nästa gång. Tills dess följer det med på de roligaste resorna. När jag är hemma med det vill jag inte veta av det. Det behöver det soligaste, det mest sociala som kompensation för de ihärdiga skrivtimmarna. Förra sommaren i England. Nu vid vårdagjämningen i Katalonien. Och många gånger tänker jag ”näh”. Det här är sista gången. Men strax efter Allhelgona har jag glömt att jag satt och kämpade med texten i Spanien. Då skriver jag väl ut den igen, börjar markera och klottra. Grälla färger. Åker till Moa och Lars-Øivind, sätter mig i deras stora kök. Author in Residence. Det är ett manuskript för de vackraste platserna, de varmaste människorna. Nästa gång ska jag bryta upp strukturen. Eller nästa.

(Utmaning: skriv om en resa)