Herr Rembrandt van Rijn!

Jag är Er underdåniga tjänare, Er lekkamrat, Er vän på jorden om ni vill, fast jag tror inte mitt slappa förhållningssätt till konsten skulle tilltala er. Men kanske fick jag bjuda ut er på en bägare någon gång, vi kunde utbyta iakttagelser och skratta oss fördärvade. Jag tror Ni var en gamäng som tänjde på konventionerna. Det ser jag mest på teckningarna och på etsningarna. Självporträtten i olja ser närmast kungliga ut men i etsningarna är Ni så busig, att man förvånas av att Ni stannar på papperet. Att Ni har gjort det i snart fyrahundra år. Ni verkar så ögonblickligt fångad, som om Ni bara gjort ett snabbt avtryck och vandrat vidare.

Det är ju det. Hur mycket jag än vill tro det, är vi inte samtida. Ni ser ut som någon jag kunde träffa på någon billig pub i Stockholm. Med ett fullständigt oneurotiskt förhållande till Er själv – nå, det är i och för sig ovanligt på pubarna här i stan. Ja, jag bedömer Er som oneurotisk trots alla dessa självporträtt. Ett motiv man alltid har med sig, eller hur? Jag vet hur det är. Jag skriver om sakerna på mitt skrivbord ibland. Om min nyckelknippa. Man måste hålla igång även om man inte har något storslaget framför sig.

Ni målade knappt några landskap. Men allt i Era bilder är natur. ”Välj bara en Mästare – naturen,” ska Ni ha sagt. Och så tog Ni en kopparplåt insmord med Er alldeles egna syraresistenta gegga, mjuk och formbar, som tillät mjuka linjer, milda övergångar, mörka stråk. Och allt var teknik och lätthet och det blev ännu ett porträtt av Er själv. Oneurotiskt. Enligt naturen. Jag tackar Er för ert föredöme.

med en sorts kärlek
maria marmoria

(Utmaning: skriv om en etsning)