Läkningen är allas. Allas ansvar. Det tillkommer modern att blåsa på såret, sätta på ett plåster; fadern att göra en vagga av sina ben. Syskonen retas, javisst, men mor Sigrid i grannhuset och alla mostrarna kommer och putsar upp livet med lekar, finurliga gåtor och små muffins med kokos på.
Barnet är allas ansvar. Barnet när det ramlat, när det klämts och när det skändats. Svala händer, vidunderliga sagor. Det är barnets rätt.
Lek med det läkande barnet. Ingen vet hur djupt såret gått. En dag ska vävnaden vara frisk men såret har en spegelbild i barnets otillgängliga själ. Du vet inte hur den ser ut men där finns den alltid. Bara fingerlekarna, sångerna och sagorna kan mildra dess reflekterande verkan.
(Utmaning: skriv om att läka)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillade mest de två första styckena. Tycker "otillgängliga själ" och "reflekterande verkan" blir lite för krångligt i den fina, enkla texten.
SvaraRaderaJag läser in en dubbeltydighet i "fadern gör en vagga av sina ben". Det kan vara ett dialektalt (?) uttryck som jag inte känner till eller en symbolisk formulering.
SvaraRaderaStannar på "skändats" och "vidunderliga sagor"!
SvaraRaderaVäcker barnet inom mig.
SvaraRaderaJag stoppar en extra stund vid ordet skändat och undrar om du vävt in något extra hemlighetsfullt i texten.
SvaraRaderaBra
Ja, "skändat" får även mig att bli misstänksam. Gillar tankegången att sagor och sånt man gör tillsammans för att lätta upp kan lindra. Fint.
SvaraRaderabra skrivet, en aning dold ilska, eller frustration kanske..
SvaraRadera"Barnet är allas ansvar." Så starkt, så vackert, så sant. Att leka är att läka.
SvaraRadera