Hon hade varit som en liten säl, lat men rörlig. Älskat att åka pulka och skidor, gå omkring, till och med dansa – fast det tänkte hon inte på då, att hon älskade alla de här sakerna. Först när värken kom i tjugofemårsåldern blev hon tacksam för sin spolformade kropp. Hårt stoppad och med mycket underhudsfett, en riktigt arktisk typ, robust – ända till nu, när hon pinade sig till bussen på morgnarna och om kvällarna satt och gnydde med svarta halvvantar i merinoull på, precis som om det skulle hjälpa. ”Det finns lindring men inte bot och det kommer sannolikt att bli värre,” sa läkaren. Han var i alla fall ärlig. När hon stapplade iväg från honom tittade hon på de passerande kropparnas bekymmerslöshet. På fula rörelser och graciösa, ryckiga och mjuka. Och i sinnet satte hon upp ett altare till sin kompakta, användbara kropp, den som varit, men det sved varje gång hon tackade för vad hon haft.
(Utmaning: skriv om värk)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
kroppen är det tempel vid vars altare vi borde be dagligen. mycket klok text
SvaraRaderaFint.
SvaraRaderaApplåder ger jag denna svidande, gripande, tänkvärda och intagande text.
SvaraRaderaFörstår din text mer än du kan ana.
SvaraRaderaVisst är det så att vi tar våra kroppar för givna så länge de fungerar som de ska. Synd att man ska behöva förlora något för att uppskatta det.
SvaraRaderaEfter varje yogaklass jag går på tackar jag min kropp för att den är med mig, relativt hel.
SvaraRadera