Pianomannen

På affischen utanför gamla bryggeriet stod det att Peter Jablonski skulle spela i Konserthuset – hade spelat, kunde Elfride konstatera när de kom närmare. Det var en gammal affisch. Gustaf suckade.
– Jablonski har ett mycket vackert anslag, sa han allvarligt.
– Jaa, sa Elfride och tittade på den tilldragande mannen på affischen.
– Anslaget, sa Gustaf torrt. På pianot.
– Skulle du ha velat gå? frågade Elfride.
– All världens musik kommer ju till mig på P2 och flygeln i Konserthuset är inte den bästa.
– På vilket sätt? frågade Elfride automatiskt utan att vara särskilt intresserad.
– Jag vet inte om det är resonansbotten som fått sig en spricka eller om det är strängspår i hamrarna.
– Kan du sånt där? sa hon förvånat.
– Min tös, jag är gammal pianobyggare. Svärds i Linköping. Har du hört talas om... Nej, det har du förstås inte.
De kom ut på gruset och Elfride fick koncentrera sig för att manövrera rullstolen med den mycket gamle mannen, som satt som en tanig fågel, liksom på pass.
– Men flygeln borde renoveras, fortsatte han obehindrat. Det är en skam att vi inte har ett instrument i toppform i en så pass stor stad. Det är nästan en skam att Peter Jablonski nedlåter sig till att spela på det.
– De flesta hör inte...
– Men han hör. Han vet!
Gustaf suckade igen.
– Om du visste hur mycket som måste fungera för att du ska kunna slå an en ton på en flygel. En ton! sa han.
Elfride tänkte raskt för att förekomma föreläsningen.
– Det är väl en hammare som slår på en sträng...
Gustaf suckade en tredje gång, tänkte på smäckra kapselskaft och välformade hammare, tänkte på den precisa mekaniken som hör till varje tangent, tänkte på den milda euforin i att öppna en gammal flygel för att renovera den.
– Duktig flicka, sa han. Det är en hammare som slår på en sträng.
Han tittade på sina darrande händer. Fingrarnas smidighet var borta, de såg mer ut som klor. Vad var det för liv? Leva i trettio år efter pensionen. Inte kunna göra ett vettigt handtag. Tråka ut de små nymfetterna som tog hand om honom.
– Vi far hem nu, sa han. Jag vill lägga mig.
”Lägg dig och dö,” tänkte hon och ångrade sig.
”Lägga mig och dö,” tänkte han hoppfullt.
Elfride försökte ta upp ett par konversationstrådar men gubben var tyst hela vägen hem. Plötsligt förstod hon vad de andra menade när de sa: ”Nu sitter han i verkstan igen.”

(Utmaning: skriv om ett anslag)