Empatiutbildningen

Det märks så väl på alla. Vi ska vara på ett särskilt sätt. Idag är det utbildningsdag om empati. Hela företaget ställer upp, vi är på en båt för att främja gruppandan. Ledighet beviljas ej.

Jag har svårt att koncentrera mig. Min empaticirkel som jag ritar blir fel. Jag är den enda som har felaktig empaticirkel. Magnus, coachen, visar upp den, säger:
– Är det någon som ser något oempatiskt med den här?
En vassrugge av händer. Marika får svara.
– Det ska inte gå lila pilar från det lila till det gula, utan tvärtom.
– Bra. Marika! säger Magnus.
Jag får gå fram och rätta. Cirkeln blir alldeles kladdig. Pastellkritor, som man inte använt sedan mellanstadiet.

Jag har svårt att koncentrera mig, för Bertil ligger för döden. Bertil är bara min ingifta morbror och hur dåligt min 83-åriga moster Beata än har sovit, fick jag inte ledigt idag för att avlösa henne. Ingen av dem är nära släktingar, enligt företagets definition. Så här sitter jag och riktar pilarna fel med tankarna hos Bertil och Beata. Jag minns när jag var riktigt liten och fick stå på hans skidor när vi åkte i slänten ner mot Björnhyttans skola. Där växer skog nu.

På lunchen får jag äntligen chansen. Jag går till fördäck, halar fram den förbjudna mobilen och ringer Beata direkt i sjukrummet. Han får andningsuppehåll men han lever ännu. Benen är kalla. Jo, visst är hon trött men inte är det så farligt. Hon ska stanna några timmar till, kanske över natten.

– Var det någon som upptäckte något oempatiskt under lunchen? frågar Magnus när vi samlats igen.
De viftar verkligen med händerna. Som barn. Allihopa. Det är Melanie som får svara:
– Amanda gick undan och ringde fast vi inte får ha mobilerna på på hela dagen.
– Amanda? säger Magnus vänd till mig.
– Jag ringde min moster. Min morbror har sedan en längre tid...
– Vi vill inte höra ditt livs historia. Vi vill bara höra om du kan identifiera det oempatiska i ditt beteende.
Jag sitter på en båt. Kommer inte i land förrän om sju timmar. Jag kan inte resa mig upp och gå någonstans. Hela mitt väsen vill resa sig upp och gå. Vad ska jag göra? Hoppa i sjön och simma i land? Jag känner inte vrede men stark frustration. Fattar inte varför jag inte stannade hemma. Civil olydnad. Jag andas in och andas ut. Sen säger jag:
– Om du inte är villig att lyssna på din medmänniskas livs historia, kan du knappast kalla dig empatisk.
Medan Magnus, vänd till de andra, tuggar på om hur jag returnerat hans ord på ett aggressivt sätt och hur jag obstruerar gruppen, tar jag en pastellkrita, tar flera, och börjar klottra. De är så feta, kritorna. Tårarna som faller ligger på papperet som pärlor.

(Utmaning: skriv om empati)