Mårran på fjället

I många månader hade jag väntat. Sett pappas gamla diabilder från Tarfaladalen, mäktig, isande, som något Mårran kysst. Lyssnat på en udda kassett från biblioteket med jojk. Kollat utrustningen detalj för detalj. Extra tältpinnar, Leukoplast, nödtändstickor.

Ellinor hade sagt ja. Redan när hon slutade tvåan hade hon sagt ja: hon skulle fjällvandra med mig när hon slutade trean. Med mig, bara mig. Från Abisko till Nikkaluokta, inte direkt Kungsleden utan en alternativ väg. Jag trodde mig inte om att få henne men jag trodde att jag skulle få henne för mig själv. Nu traskar jag här genom Tjäktja tillsammans med Ellinor, Beda och Kristin.

Ellinor är fin. Jag har tittat på henne sedan jag gick i nian, hon i sjuan men jag menar inte bara att hon är fin att se på. Hon kan gå tyst långa sträckor och man känner gemenskap med henne. Hon ringde en dag i juni från kursgården där hon sommarjobbar. Berättade om sina kamrater som så gärna ville fjällvandra.

Vad skulle jag säga? Så många förberedelser som kändes meningslösa. Myggvingeskira drömmar slitna i revor. Något slocknade.

Det är inget fel på Beda och Kristin. De är trevliga, högröstade göteborgskor med jargong. Går och tjattrar som på en skogsmullepromenad. Och verkar tycka om mig. Det är det inte alla som gör.

Visst blir Ellinor också en annan när de är med. Jag kan tänka mig att hon slits mellan mitt sätt att vara och deras. Hon är sådan, öppen, flexibel. Kanske bjöd hon med Beda och Kristin för att det kändes obehagligt att gå med mig ensam, en kille, trots att hon känner mig så väl. Kanske ville hon inte dras in i mitt allvar – det som en del tror är dysterhet. Jag blir som en Mårra bland de sociala, rör mig i utkanten med inåtvänd kylande längtan.

På kvällarna läser vi Tove Jansson. Det skulle vi aldrig ha gjort om vi varit ensamma, Ellinor och jag. Mumintrollen passar så bra på fjället, tycker Beda. Jag får vara glad att hon inte tagit med sig Plupp.

Tove Janssons böcker lär mig om Mårran, denna kyliga koloss av ensamhet. För var dag känner jag mig mer och mer som hon. Varje rörelse jag gör, varje ord jag säger utspelar sig i ett vakuum av meningslöshet. Och varje åtbörd skulle vara så annorlunda om det bara vore Ellinor och jag. Jag ser på de fnittrande flickorna mot den ljusa natthimlen. De ser ut som turistreklam och jag äts upp av köld.

(Utmaning: skriv om någon sällskaplig)