Den dagen

Det var den dagen, det var den 17 april, och vattenposten borta i San Wei var på i två och en halv timme, så jag kunde bära två bördor vatten. Sen hann jag köa för både lök och bröd och jag fick till och med tag på diskmedel. Jag använde det inte när jag diskade utan jag diskade som vanligt med kokosfibrer. Diskmedlet skulle kunna bli en bra present till moma när hon fyller år. När jag skulle tvätta våra kläder ställde jag först undan en hink med vatten, förutom dricksvattnet som stod på spisen. Solen sken, geggan i gränderna började torka och jag var glad åt att vi hade så pass fina kläder. Att tvätta är ett nöje när man har mycket vatten.

Jag rostade lökarna och skivade brödet. Jag var så lycklig, att det kändes som om jag var med i en film. I skymningen hällde jag upp hälften av det sparade vattnet och tvättade mig grundligt, hela kroppen med sina hemliga gömslen, och jag gned mig med liljeknoppar från slänten bortom gränden.

Du hann precis. Du hann precis före utegångsförbudet. Därför visste vi att familjen So inte skulle hinna hem och vi skulle ha hela lägenheten för oss själva. Det var jag som tvättade dig med den halva hinken vatten. Du stod i hinken och jag smekte din taniga kropp med trasan. Vi bytte ögon men sa ingenting alls. Sen föll natten. Vi åt av brödet och löken. När jag drog för draperiet om alkoven skrattade du till. Familjen So var ju inte hemma. Så jag sköt det åt sidan igen och vi älskade. Det kändes som om hela världen såg på men det var bara det tomma rummet. Det var en dag när hela världen fick se på. Det var den lyckliga dagen.

Tre dagar senare fick vi veta att herr och fru So hade skjutits just denna natt nära posteringen vid Han när de försökte trotsa utegångsförbudet och ta sig hem. Jag tänkte på den underligt bruna dagern i rummet, på dina spetiga små fingrar mot min bröstvårta, på dina sträva, glupska kyssar. Jag tänkte på min själviska glädje över att familjen So inte klarat tiden.

(Utmaning: skriv om när det känns rätt)