Vi bevakar med vördnad varje sömnapné du får. De är långa och många, i dagsljuset som målar dig så tilltalande ser du ut att redan ha passerat gränsen. Så drar du in, en lång snarkning.
Tillbaka hos oss.
Du är kolugn men inte inför döden. Du är den enda som inte kan tro att den hunnit ifatt dig nu. Du vaknar till, drar ett skämt och så åter ner i sömnen. Uppmärksammar inte att mobilen ringer men när du får den:
– Tjeena Hasse! Jo, jag mår bra, jag är omgiven av hela ungskocken... Joo... Nej. Jag ligger på sjukhus för att... för att... ja, just det. Det är väl bara ryggen som spökar ibland. Hjärntumören? Nej den har jag aldrig haft ont av. Vi säger så. Vi hörs!
En sekund senare kommer nästa snarkning. Jag vill prata fina avskedsord, böjer mig ner och viskar:
– Pappa, kommer du ihåg när vi var poeter tillsammans?
Dina isblå öppnar sig och det kommer med en förtrytsam snärt:
– Det har väl vi ofta varit!
Det kan ske när som helst, säger överläkaren. Du är på det sluttande planet. Men det verkar bara vara vi besökare som glider på det, ner mot ett farvältagande du inte alls är redo för. Det är komiskt. Du planerar murkel- och hjortronplockning, älgjakt och fisketurer långt sedan du slutat kunna gå till toaletten själv. Borde inte någon göra dig beredd? Vi. Eller läkarna. Eller någon från församlingen. Vinner man den där segerkransen som det står om i Bibeln ifall man inte hajade vad det var för lopp man sprang? Ditt ansikte mitt i apnén är som av Caravaggio. Visst når du målet. Du ska segra. Det vore så likt dig – att häpen få priset och långt senare förstå varför vi stod och vinkade strax före målgången.
(Utmaning: skriv om att vinna)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Minns min svärmor som aldrig ville prata om döden när hon låg och väntade på att dö av sin cancer. Jag tyckte det var så jobbigt, jag ville få sörja tillsammans med henne medan hon ville prata om barnbarnens fotboll o pingismatcher. Jag fick aldrig ta adjö på riktigt, och nu kan jag acceptera att alla måste få dö sin död. jag kan inte arrangera dem i min stil.
SvaraRaderaVackert och levande skrivet. Planerna på hjortronplockning gör mig varm i hjärtat. Sina intressen och drömmar har man nog hela livet igenom.
SvaraRaderaTexten fyller mig med massor av värme, och jag riktigt känner jagets förtvivlan.
SvaraRaderadet måste ändå vara ett härligt sätt att få dö på, fortfarande levande
SvaraRaderaväldigt bra text, osentimentalt men hjärtligt
tack för kommentaren, misstänker att det var felstavningen som du syftade på, vilket jag rättat till
SvaraRadera