Det var väl inte jag – var det? - som till de afrikanska studenterna på sommarskolan sa: ”Ni som är från Afrika kan väl sjunga och dansa tillsammans för oss andra i kväll?” Nej. Så dum skulle jag väl inte ha kunnat vara? Det var nog någon som stod bredvid mig. Någon som jag stod bredvid. Men det var jag som rodnade mest när skrattet och svaret kom: ”Och hur många europeiska folkdanser skulle du och en schweizare och en britt kunna uppträda med hemma hos oss?” Jag lärde mig så mycket i det ögonblicket. Skammen kom. Världen växte. Världen fick växa, eftersom det inte var jag och eftersom det hade kunnat vara jag.
(Utmaning: skriv om att lära sig en läxa)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillar din uppställning av texten, och slutorden
SvaraRaderaGillar perspektivet. Bland annat.
SvaraRaderaBra!
SvaraRaderagillar verkligen! mån måste lära sig tänka efter före, den hårda vägen ibland
SvaraRaderaJag tror jag fick handsvett där, bra story!
SvaraRaderaSå bra skrivet! Ibland tackar man sin lyckliga stjärna för att det var någon annan som ställde den där "dumma" frågan.
SvaraRaderaSåg riktigt framför mig hur en pusselbit nådde en annan, som satt ihop med ytterligare flera när jag läste de två sista raderna.
Inte alltid bra att prata utan att tänka. En kort och målande text. Bra!
SvaraRadera