Eld-i-ögat

Jag gick och längtade efter mina böcker medan jag håglöst räfsade. Pappa gjorde väl något stort och tungt. Vi var de balanserade i familjen, medan mamma och lillebror hade eld i sina ögon. Delvis var det gräsbranden de orsakat som speglade sig i de konvexa ytorna. Delvis ett arv, något primitivt från länge sedan, när människan blev människa.

Vissa djur har språk.

Verktyg kan de använda, vissa djur.

Men inget djur kan göra eld.

Och nu gick mor och lillebror och eldade fjolårsgräs. Man måste säga att de skötte det fint. Aldrig blev brännytan okontrollerbart stor.

Efter en sista, sen kaffetår packade pappa och jag ihop medan mamma och Per gick upp och kollade elden, för säkerhets skull. Sen åkte vi de sjutton kilometerna ner till stan. Vi pratade om hur mamma skulle tillreda laxen som skulle vara till middag.

Vi hade inte hunnit sätta oss till bords förrän Ninni ringde, grannen på landet. Ladugården stod i lågor. När vi kastade oss upp till torpet såg vi elden och röken ända inifrån stan.

Vi kom före brandkåren. Långt före brandkåren för brandkåren hade åkt vilse. Detta var före mobilernas tid. Ladan var det inte mycket att göra åt. Tur att det var decennier sedan det stod boskap där. Däremot var det viktigt att hinka upp vatten och hälla på norra torpväggen, så att den inte skulle självantända. Vi bildade en sorglig liten kedja. Om inte brandkåren kom snart skulle vi förlora boningshuset.

De kom. Huset blev helt oskatt, ladan och allt som var i den helt förödd. Jag var nyss fyllda sjutton och sörjde den Austin A30 som elden tagit. Den skulle ha blivit min när jag tog körkort.

Botades mamma och brorsan genom denna händelse från elden-i-ögat? Den som frågar så frågar dumt. Det finns ingen bot. Ingen alls. Nu i påskveckan såg jag den igen, samma lystna blick, i min brorsons ögon. Då gick åter mamma och Per och brände på tomten, åtföljda av min brorson, alla tre försatta i samma meditativa extas.

(Utmaning: skriv om eld)