Mr. Wallaces äventyr på Thanksgiving

Det var Thanksgiving igen och den intellektuelle ungkarlen Mr. Wallace som bodde nästgårds blev inbjuden till familjen Green, kanske för att deras dotter, den intellektuella ungmön Rose, företagit en av sina få resor från Wisconsin och nu satt vid familjens taffel.
– Några ord och du är nära, sa Mrs. Green enigmatiskt till Mr. Wallace
Sen, mer vardagligt:
– Vi har alltid en sallad till förrätt. Hoppas det ska smaka.
Det smakade inte. Mr. Wallace hade aldrig lärt sig svälja sallat, knastrigt som det var och sladdrigt på samma gång. I denna sallad förefanns diverse grönsaker utöver sallaten och dessutom stora, uppkäftiga blåmusslor. Olyckligt tuggade han på ett hörn av en tomatklyfta. Han skulle inte göra sin värdinna glad. Men snart! Snart kom kalkonen. Han log mot dottern i huset och citerade Schopenhauer:
– Ensamhet är alla stora andars öde. Ett öde som emellanåt kan anses vara beklagansvärt, men som trots allt väljs som det lindrigaste av två onda ting.
Mrs. Greens haka föll och Mr. Wallace började frenetiskt skyffla salladen fram och tillbaka på tallriken.
– Vi har kokat musslorna själva, sa Mrs. Green
– Mmm, svarade Mr. Wallace.
Fisk och skaldjur var en styggelse för honom. Hade alltid varit. Men det sa han inte högt. Han kunde bara tänka på kalkonen som skulle komma att göra klanen Green nöjda med sin gäst.

Salladstallrikarna dukades ut, tre tomma och så Mr. Wallaces närmast orörda installation av ett hav i storm. Mr. Green rynkade på pannan. Mrs. Green stod triumferande i dörren in till köket med två ångande tallrikar.
– Jag fick tag på dagsfärsk haj! sa hon när hon ställde den ena tallriken framför Mr. Wallace, den andra framför dottern.

Nu blev Mr. Wallace varm om kinderna. Framför honom låg en bastant gråaktig hajkotlett som hade kostat många dyra dollar och han visste att han inte skulle få ner en tugga. Det fanns bara en sak att göra: låta fegheten och hungern styra.
– Förlåt mig, jag kom på att jag måste hem i ett ärende! ropade han åt sitt värdfolk medan han backade ut ur matrummet.

Han rusade hem och satte sig i bilen, styrde till Burger King och vräkte i sig vad han behövde. När han kom tillbaka till Greens var desserten framdukad. Ingen hade ställts framför honom och eftersom stämningen var spänd, valde han att inte påpeka detta missförhållande. I stället vände han sig till den intellektuella.
– Världen är underbar men den har en sjukdom som kallas människan.
Nietzsche nu. Mr. Wallace kunde inga citat om musslor och haj. Lystet tittade han på de tre munnarna som öppnades för och stängdes om delikata bitar pumpapaj. Han hade inte ord för hur mycket han skulle ha gjort den rättvisa. Ordlöst var också sällskapet. Han var ganska säker på att detta var första och sista gången han gästade familjen Green.

(Utmaning: skriv om avsmak)