Boksalamandrarna

Vårt äktenskap var över på drygt nio månader. Det började över en bok och fortsatte över flera och det var som om varje bok ökade avståndet mellan oss med ett par decimeter.

Det skulle ha varit tvärtom. Det var det också i våra drömmar. Men när vi gick till sängs med varsin bok, liggande sida vid sida på rygg som kantrade salamandrar, var det så isande ensamt, att ensamheten vore ett mycket bättre alternativ.

Jag stod ut. Hon stod ut. Vi var lojala men stumma – vi som skulle prata om allt. Vi, som skulle ha det så bra, två mogna människor i lekfull och rustik samvaro, formade med våra egna själar ett medelålders femtiotalsförhållande. Hennes putsade skor bredvid mina. Vill du ha middag, älskling. Andnöd.

Efteråt sitter vi var och en med ansvaret. Vi kan inte svara på frågorna. När vi slutade tala. När kärleken dog. ”När?” är kanske inte den viktigaste frågan. Det finns inga texter att gå till, inga böcker som kan berätta hur vi skulle ha gjort. I varje ögonblick har vi gjort val som lett oss dit där vi är nu: ute ur förtrollningen.

Och det räcker inte med att säga att jag inte ville vara tillsammans med någon. Att friheten har kommit till mig nu. Vi måste pröva oss, ta reda på vad vi gjort fel, även om vi inte vill gå tillbaka. De berättar om mig, de där nio månaderna av gulnade pocketböcker och avtagande salighet. De berättar om henne. Vi sitter båda med ansvaret.

(Utmaning: skriv om att stagnera)