Burarna på ängen

”Ditt liv är som en sommaräng med burar på!” säger en kär vän som är klok nog att förstå att sommarängen är henne given, medan burarna är av hennes egen fabrikation: Ängslan, Ångest, Förtvivlan. Hon är även sitt eget vaktmanskap.

Stressen som öppnar burarnas portar sitter i långt efter att hon trappat ner kraven, långt efter det att ängen borde vara fri från burar.

Nu handlar det om att hon väntar sig kritik.

Hon har egenmäktigt fattat ett beslut om sitt eget liv. Hon är femtio men det handlar om pengar och relationer och därför känner hon på den luddiga nivån, på bröstnivå, att hon inte får svara för sina egna handlingar. Hon håller sig kvar i öppningen till buren Ängslan, tar spjärn mot dörrposterna. Dörren får inte slå igen. ”Mitt liv är en sommaräng!” skriker hon högt – bara till sig själv, men en grupp skator lyfter skränande. Hon betraktar fåglarna. Anspänningen är stark. En mäktig kraft drar i henne in mot buren. ”Min sommaräng!” skriker hon.

Hon ska bli vuxen nu. Bestämma själv. Det kostar litet ängslan, litet portgångsängslan, men buren ska inte få slå till om henne. Hon har fattat sitt beslut och ska stå ut med kritiken. Hon är femtio, nästan vuxen, och hon ska vara ute på sin sommaräng.

(Utmaning: skriv om ängslan)